Ångaloppet Sprint (och ett frieri)
Lördag morgon, och väldigt tidigt. Upp i ottan för att trycka in semestertvätten i tvättstugans två maskiner. Klockade in på 06.09. Jag har klockat mycket sista veckan, och jag klockar på. Klockade in 9.4 mil från fredag till fredag, och så mycket har jag inte sprungit på år och dag. Det var bara lågintensiva pass på skogsstigar och grusvägar under en semestervecka på Runmarö, och aldrig längre än 22 km. Jag tänker att mängd är bra inför det jag har framför mig, Jönköping Marathon nästa lördag. Har inte sprungit en mara på ett år, upplägget är blott att överleva på ett värdigt sätt. Ska skriva om loppet, som återuppstått efter 33 år.
Så där sitter man och lassar in gröt och är ganska nöjd med sig själv, nu väntar en vecka med löpvila (eller bara ett litet fartpass eller så), men så plingar det till i mejlen. Det är från Anna i Åkersberga.
– Jag har fått startplats i Ångaloppet Sprint, ett avhopp, vi kan hoppa in, kan du? Vi måste åka från stan 10.00.
Allting blir plötsligt väldigt jobbigt. Tvätten? Kommer inte hinna torka klart. Och det är dödsstraff på att lämna tvätt i tvättstugan på annan tvättares tid. Barnen? Dottern, 8, sover som en sommarlovsstock, sonen, 11, gick upp vid sjutiden för att spela FIFA, svältfödd efter en TV-spelsfri vecka på skärgårdsö, men nu har han kommit igång med spelartransaktionerna och snart har han råd att köpa Messi. Kan man slita honom från skärmen?
Sväljer gröt, klunkar kaffe. Tittar ut genom fönstret, på molnen. De är grå. Det är rätt svalt ute. Dagen innan härjade värmeböljan Lucifer, kvällstidningarnas löp skrek om chockvärmen. Men det var i går det. Idag är det perfekt swimrunväder. Och blöta lakan kan man ju alltid hänga över dörrkarmar.
Diplomatiska förhandlingar med barnen. Sonen far till polare, dottern ska baka cupcakes i Åkersberga med Annas tonårsdotter. Plus generöst ekonomiskt tillskott till lördagsgodis. Vi kör! Ånga, här kommer vi!
Avfart Trosa, väg 262 mot Studsvik, skyltad som Utflyktsvägen! Vacker vindlande väg genom sörmländskt sensommarlandskap, grönt och fuktigt. Vindrutetorkarna går, det småduggar, men regnet upphör när vi närmar oss Ånga.
Vi är på äventyr igen, och det är kul! Det är mer än kul!
Vi förlovade oss för en månad sedan. Anna säger att hennes chef frågade när vi skulle gifta oss. Hon skrattar lite. Annas brorsa har varit förlovad i trettio år, har två vuxna barn.
Oj oj, gifta oss.
Jag tittar på vägen, jag tittar in i mig själv. Hör mig själv säga (är det verkligen mina läppar som rör sig, de verkar ha ett eget liv) där på Utflyktsvägen någonstans mellan Studsvik och Ånga:
– Anna, vill du gifta dig med mig?
– Ja, det vill jag, säger Anna.
Ojojojoj.
– Är du riktigt säker på det?
– Ja, det är jag.
Ojojojoj.
Båda händerna på ratten, fokus på vägen. Inte åka dike nu.
– Men nu kör vi swimrun!
– Nu kör vi swimrun, säger Anna!
Anna är snabbast i vattnet, och jag på land. Men vi har en plan, så fort vi närmar oss vatten ska jag dra på ett par hundra meter så jag får en femton tjugo meters försprång i vattnet. Det är inga långa simningar på sprinten, längsta runt 200 m, och antalet simningar 10. Totala sträckan är 11 km, 10 km löpning, en kilometer simning.
Starten går från en stor åker, det luktar koskit och skog och hav, precis som vi swimrunners vill ha det. Löpningen är mest trail och stig, knixigt och trixigt och mycket roligt. Simningarna i sjöar och hav.
Starten går och vi söker en rytm. Tre kilometers löpning innan första doppet, efter en kilometer är våtdräkten mer än varm och skön. Anna kör utan våtdräkt (är uppväxt norröver, fasar för höga temperarturer) men jag gillar att ha flytkraften i gummit. Dräkten skyddar också mot otäcka växter, jag älskar att titta på näckrosor, de är så vackra, men att simma bland dem är läskigt, de kan dra en ner i djupet med sina läbbiga stjälkar, det har jag läst i en sagobok en gång.
Vår taktik fungerar perfekt. Jag först ut i vattnet, Anna kommer ifatt som en delfin … eller torped … när hon kommer nära … och vi landar perfekt i land.
Underbara funktionärer längs banan, ute på små öar. De hejar och langar vätska och bananer, till de som vill. Här och där är det väldigt hala landstigningar, rep med knutar är utlagda så att man kan dra sig upp. Ibland hjälper jag Anna uppför med påtryckningar akteröver, en förlovad mans privilegium. Känner mig som en sann gentleman of Swimrun.
Det är vi och skogen och havet, pulsarna pulsar, hjärtan pumpar blod, sinnet är fullt av syre. Vi rullar fram i en jämn rytm, det är gemensam upplevelse och gemensam upprymdhet och det är alldeles underbart. Finns det en mening med livet, så finns den nog här någonstans, just i skogarna runt Ånge, en dag som denna.
Vi går i mål som 27:a i mixklassen, på 1.45.52, under artistnamnet ”Team Dufwenberg” (stort tack för startplatserna).
Manlig dresscode: Tom Jones
Vi duschar och äter morotsoppa (som arrangörerna bjuder på) och kollar att barnen lever (det gör dom, i all välmåga) och så bara sitter vi där. Var kom den här lördagen ifrån? Swimrun, och ett frieri!
Ja, det är väl bara att tacka arrangörerna av Ångaloppet! Så, stort tack – den här dagen kommer vi aldrig att glömma!!
Och sedan var benen så trötta så blev det Ånga–landå till bilen!!
Antal kommentarer: 3
Lars johansson
Grattis!!!
Johan Härdfeldt
som vanligt underhållande och bra text och ett stort grattis till det stundande giftermålet!
Kenneth Gysing
Tack Johan, och tack Lars!! Få se om vi går fram till altaret i våtdräkt!! 🙂