Alltid ständigt lärande

Hej känna sig stark. Bli starkare. Uthålligare. Grymta lite. Gå in i bubblan. Slå på. Stänga av. Andas frisk luft. Dansa över löv. Svettas mycket. Huttra lite först.

Lyfta en till. Springa en till. Öka lite.

Krama ur lite. För att fylla på mycket.

Idag kändes det ok med min raspiga röst att testa att träna igen. Jag vilar gärna en extra dag, tar det säkra för det osäkra.

Kursen är heltid, jag försöker hinna med det viktigaste på jobbet, hinna till simskolan, greja med Tjejmarathon (ni skulle bara veta vad jag fick igenom igår!), maila klienter, pussa på min fästman (bild på mig här med hjärta i ögonen).

Och då får träningen gå snabbt.

Idag blev det en supersets på gymet här på Mornington Hotel:

OH squats/armhävningar

Utfallssteg med axelpressar/rodd

Thrusters

Dynamisk planka/ryggresningar

Rörlighet.

KABOOM på 40 minuter.

Löparskorna testar jag imorgon. Längtar.

---

Bättre och bättre för varje år! Så jobbar vi! Och nu släpper vi Tjejmarathon 2014.

Tjejmarathon är ett lopp som handlar om gemenskap och att gå ihop och förändra till det bättre  och utmana sina gränser- för att vi kan.

Vi har hittills samlat in över 200 000 kronor till Panzisjukhuset och Hungerprojektets arbete i Bangladesh. Andra större lopp gör stor sak av att de har en välgörenhetsaspekt och ju fler lopp som arbetar med frågan desto bättre men vi är grymt stolta över att vi är så små och ändå har genererat så mycket pengar!

Så vill vi fortsätta! Så i år är fokuset än mer på insamlingen. Vi testar en ny sträckning- nu på Maddes hemmaplan, lite tidigare i juni och tar lite hjälp av lite nytt folk för att bli ännu starkare i vår organisation och insamlingsarbete.

Vi har valt att stötta Panzisjukhuset igen. Dr Deniz Mukwege fick nyligen altrnativa Nobelpriset. Han grundade sjukhuset 1999 och jobbar med att behandla de kvinnor och barn som utsätts för så hemska saker så det knappt går att sätta ord på . Men Läkartidningen gjorde det nyligen. Läs. Orka läs.

Tänk dig att vara med och stödja ett projekt för att ge de här kvinnorna- och barnet som aldrig kommer kunna själv få barn- tillbaka till ett liv. En chans till mening, en chans till trygghet. Det väljer vi att stödja i år.

Det är samma kärna- samma kärlek tilll löpningen utomhus, till kraften inom oss och viljan att göra skillnad. Tjejmarathon är bland det häftigaste jag får vara med om i mitt liv. Jag har skarpa bilder som fyller mig med värme från när vi släpper iväg startfältet, såg folk gå i mål där distansrekorden rök all världens väg. ”Årets bästa lopp” som Peter sa.

Hur tjejerna det första året tog varann i handen över mållinjen.

Samma från förra året- en riktig kämpardag i sol.

Nytt datum, ny sträckning, lite nyheter. Många nya löpare hoppas vi- och hoppas alla som var med vill springa igen.

Läs mer här!

---

Jag är som sagt sällan sjuk och man kan lätt tycka att det är ett stort misslyckande att bli förkyld men den här snuvan var rätt väntad.

Jag hade en kanonfull vecka förra veckan och i fredags blev jag både kall och varm och vaknade med snuva på lördagen. Sen försvann rösten och den är inte tillbaka än.

Jag vilade dessutom två dagar extra förra veckan för när jobbet är MAX då är träningen MINI och bara med fokus UTOMHUS och FRISK LUFT. Så det blev inte så mycket löpning men mina backintervaller i tisdags var riktigt fina!

Det gör inte så mycket att det inte springs just nu. När man coachar andra så kan man leva ut lite genom dem. De senaste veckorna har det presterats med glädje (Mycket viktig aspekt i min coaching- det ska lysa om rapporterna) på både Tjurruset, SUM, Hagenloppet och bara i största allmänhet.

Jag sitter på en pilatesboll på kurs hela veckan för den här duktiga läraren och väntar ut att börja springa tills rösten kommer tillbaka. Om det är någongång det passar att vila så är det nu. Jag börjar träna för Coach med stort C snart och då blir det andra bullar.

Så vill ni läsa om vad en av mina adepter tränar för så kika in här hos fina doktor Magda. Det är så så roligt att få hjälpa till mot spännande mål!

Nästan så man glömmer sina egna ibland! 🙂

---

Man kan alltid se på saker på två sätt. Alla dessa saker man måste göra.
Jobba till exempel. Handla mat. Städa. Tvätta. Motionera.
Och ibland är det skönt att bara sura lite över att göra det. Muttra lite och få det gjort! Men alltför mycket i vardagen som bara genomförs- som att släpa sten- det är ett slöseri på konstruktivt tänkande och lycka tycker jag.
Det mesta du gör, gör du ju i ett syfte att bygga ditt liv. Handla bra mat för dig och kanske din familj. Göra luften bättre hemma istället för att dammsuga *suck*. Få rena kläder- snarare än att ta hand om tvätten.
Träna ett grisigt pass för att bli starkare.
Tvinga sig i säng för att orka med dagen efter med full energi.
Perspektivet att inte bara göra ”måste-saker” utan att bygga en väg, ett liv, kanske gör några saker den här veckan lite lättare.

---

Jag hade tänkt skriva om ett långpass den här helgen. Ett långpass med insprängd marafart. Bygge av insynsskydd på vår altan. Men.

Det blir om något annat. Det blir om världens finaste kille. Han jag träffade och tänkte ”NEJ” först. Nej för jag skulle ju vara singel resten av livet men träffar man världens finaste så- ja då smälter man!

Mycket är privat som rör kärleken. men mycket vill man dela med sig av.

Som att hur enkelt allt ibland blir när livet på riktigt knackar på och frågar om man ska vara med eller ej? Ganska direkt när jag och N träffats fick han reda på det allvarliga läget med sin lever och förberedelser för transplantation och ett rätt annorlunda liv började. Vad gör man då? Kliver man av? Eller följer man med?

Jag valde att följa med. Och jag har fått lära mig. Fått vara med. Får vara med. Lärt mig. Ni som tycker jag skriver vettiga saker med perspektiv ibland- jag har en läromästare! 🙂

Vi bråkar inte om småsaker. Vi retar oss på varandra precis som vilket par som helst men perspektivet är rätt klart. Vi har varit med om saker som sätter saker på sin spets. Och det rätt tidigt. Ni vet när man säger att ”vi är inte där än”. Well, det skrattade vi åt rätt mycket. Det blev mycket annorlunda upplevelser mot vad man kanske går igenom när man börjar träffa någon.

Men jag blev ändå väldigt överraskad där ute i skogen- så mycket kan jag berätta- när han friade på det mest romantiska, personliga sätt. Varm i hjärtat av alla som var delaktiga och att det ändå kändes att det bara var vi det handlade om!

Den delen är privat!

Men jag kan skriva om Yasuragi! För dit kidnappade han mig sen! Jag var förkyld igår och på Yasuragi vaknade jag upp med fästman men utan röst. Livet ger och tar liksom. Skönt och rofyllt för N men frustrerande för mig som vill prata! Vi åt en fantastisk frukost i säkert två timmar- jag drack säkert en halvliter misosoppa.

På kvällen innan fick jag en fantastisk ansiktsbehandlning- vi badade ute i varmt varmt vatten under en fullmåne och i riktigt kall luft (här tror jag mina luftrör lade ned!). Middagen var god men rätt utdragen och tröttmössorna A och N var inte i sitt esse men det var skönt att äta i morgonrock!

Jag är förstås enormt lycklig och lite nykär- varje dag är en ny dag att vara kär och vi (nåja främst N) är väldigt bra på att hålla romantiken levande. Jag får nog skärpa mig lite. För det är inte brist på kärlek.

Jag är så kär så kär!

Hoppas ni haft en fin helg! Jag laddar för kurs, balansera jobbet med andra handen, dagid hämt och lämning och så släpper vi en nyhet imorgon! Det blir bra det!

---