Blog

Stressen börjar i samma ögonblick som jag slår upp ögonen på morgonen. Egentligen redan ännu tidigare, för det är ofta den som väcker mig. Det känns som om hjärnan går på högvarv dygnet runt. Hela dagarna tänker jag på allt jag borde göra och på kvällarna fortsätter oron att mala utan att det finns någon egentlig anledning till det. Värst är det innan jag ska somna.

Jag lever ett hektiskt liv. I och för sig trivs jag med jobbet som affärsjurist, men jag skulle önska att det inte var så tidskrävande. Det är mycket vid sidan av jobbet också. Två små barn som jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte hinner hämta i tid på dagis, och så allt annat som ska planeras. Ibland känns det som om hela livet bara består av logistik.

Men även om jag har mycket att göra både hemma och på jobbet så vet jag att jag skulle kunna hinna med allt om jag inte stressade så mycket. Stressen blockerar mig och gör mig låst.

Den senaste tiden har stressen – eller kanske min förmåga att hantera den – blivit värre. Minnet har blivit sämre och jag har blivit allt mer tankspridd. Förra veckan glömde jag min datorväska på en lunchrestaurang och först när jag kom tillbaka till kontoret kom jag på att jag hade glömt den – det var rena turen att den fanns kvar. Sådant hände aldrig tidigare.

När jag satt på en buss full av passagerare häromdagen fick jag svårt att andas och kände ett så starkt obehag att jag nästan fick panik. Det slutade med att jag fick kliva av och gå de sista hållplatserna. Det har heller aldrig hänt tidigare.”

Det här berättar en 37-årig man, när han söker vård på den psykiatriska mottagning som jag jobbar på. Efter närmare en timmes samtal förklarar jag för honom att han verkar ha haft en hög stressnivå under en längre period och att symptomen med försämrat minne, sömnsvårigheter och den hotande panikattacken på bussen sannolikt beror på just detta.

Han skulle kunna överväga att börja äta antidepressiv medicin, men det är långt ifrån säkert att det ger effekt. Men medicin är han inte intresserad av, istället undrar han om det finns något alternativ. Jag förklarar att terapi brukar vara bra. Dessutom kan han börja löpträna. Det tycker han låter märkligt. ”Medicin och terapi är en sak, men att springa? Hur skulle löpning kunna hjälpa mot stressen?”

Den här mannen är inte ensam om att må som han gör. Stress är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

I likhet med min 37-årige patient vet de flesta att läkemedel och terapi är två sätt att behandla svår stress. Och i likhet med honom är det många som inte känner till att den kanske allra mest effektiva stressbehandlingen är löpning. Löpning har nämligen visat sig vara en formidabel metod för att både behandla och förebygga stress.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 7 2016. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

”När jag fick barn bestämde jag mig för att det skulle gå att fortsätta löpträna som tidigare. Men jag förstod att det skulle behövas planering för att få ihop mitt liv som heltidsarbetande polis med tre små barn och en man som också är polis och arbetar skift.

Ända sedan vårt första barn föddes har jag tagit med honom ut i löpspåret i en löpvagn, och nu när vi har tre barn så springer jag med min minsta i vagnen, medan min fyraåring och sexåring cyklar bredvid. Det är kanske inte den mest effektiva träningen, men vi rör i alla fall på oss och barnen älskar det. Ibland cyklar jag med minstingen i en barnstol där bak och så har jag de äldsta i en cykelvagn efter mig. Det blir rätt bra träning för mig, och barnen tycker att det är ett äventyr. 

Jag utnyttjar också transportsträckorna till och från jobbet till att träna. Jag bor 15 kilometer från jobbet och cyklar dit och hem tre dagar i veckan. De två andra veckodagarna hämtar jag barnen från dagis och måste åka kommunalt, då ser jag till att springa till jobbet. Jag har ordnat så att jag har en garderob på min arbetsplats med duschkräm, schampo, balsam, smink och kläder. Jag har till och med tagit med mig strykjärn och strykbräda dit. Allt det här gör att det blir smidigt att duscha och byta om där. 

Om jag vet med mig att jag kommer att springa till arbetet på tisdagen, så ser jag till att ha två matlådor med mig på måndagen så att jag ska slippa springa med en matlåda i ryggsäcken. Jag går upp klockan fem och innan jag cyklar iväg äter jag havregrynsgröt med äppelmos. Om jag springer stoppar jag i mig två ägg. Väl framme på jobbet äter jag fyra knäckemackor med smör, prästost och ingefärsmarmelad. Jag vet, jag är rätt fyrkantig av mig… Men det betyder inte att jag undviker sötsaker. Jag älskar till exempel semlor, jag kan äta stora mängder eftersom jag tränar så mycket – det är en skön känsla. 

Jag får ofta höra från andra att de också vill springa till jobbet. Då säger jag bara: ”Men gör det då!” Då kommer de ofta med ursäkter, att det inte passar av olika anledningar. Själv ser jag inga hinder, bara möjligheter. Om jag har möte från tidig morgon till eftermiddag så går jag upp tidigare, så att jag hinner cykla eller springa. Regnar det så springer jag eller cyklar i alla fall, det är bara en extra krydda om det är stormigt ute. Kanske har jag blivit som jag är på grund av att jag växte upp med en ensamstående mamma som klarade allt själv. Jag har liksom lärt mig att man inte kan vänta på att någon annan gör jobbet åt en. 

Förutom de två löppassen i veckan till jobbet så springer jag ett pass på helgen, när min man har barnen. Då blir det ofta backträning. Jag och ett gäng granntjejer har dessutom en löpargrupp på Facebook, där vi bjuder in varandra till löppass. Vi springer också roliga lopp tillsammans.

Jag gillar lite annorlunda lopp, som Ursvikstafetten, då man i lag om fem personer springer en sträcka på 15 kilometer var, med start klockan tolv på natten. Jag är sugen på Tjurruset också, och siktar på en Ironman i framtiden, så jag kommer att försöka få in mer simträning på schemat. Men egentligen är det inte att springa lopp som driver mig. Jag springer inte för att prestera, jag springer för att jag mår bra av det och för att det får mig att känna mig stark. 

I mars förra året skadade jag mig och fick ta en paus från löpningen under ett halvår. Men jag fortsatte att cykla och började träna mycket styrka. Det blev 5-6 styrkepass i veckan, oftast i form av tabata – det vill säga intensiv intervallträning med övningar som burpees, armhävningar och knäböj. Jag laddade ner en tabata-app som talar om när intervallerna börjar och slutar. Man kör stenhårt, allt vad man har tills appen piper. Det här kunde jag göra i vardagsrummet med barnen runt omkring och de tyckte att det var världens grej. När min minsta dotter var 10 månader så körde hon knäböj så fort hon hörde ljudet från tabata-appen, haha.

I november förra året sprang jag ett millopp på 47 minuter, trots att jag inte hade löptränat på sex månader. Jag som aldrig hade sprungit under 50 minuter tidigare. Innan jag började alternativträna kunde jag inte göra en enda armhävning, nu kan jag göra 30 stycken. Jag kunde inte göra en enda chin, nu kan jag göra 6 stycken breda, strikta. Den här träningen har både gjort mig starkare och till en bättre löpare. 

En del tycker att det verkar stressigt att ”klämma in” träning i ett redan hektiskt vardagsliv med heltidsjobb och barn – men det är precis tvärtom. Träningen gör så att man blir mindre stressad, det visar forskningen och det känner jag tydligt också. Jag har aldrig känt mig så avstressad, lugn och harmonisk som nu.”

HÄNG MED OCH LÄS MER OM LINDAS LIVSPUSSEL I NYA BLOGGEN