RW:s reporter Kenneth Gysing har intervjuat sprintern Jenny Åkervall på Veteran-VM i Göteborg. På dag 5 av mästerskapet tog Jenny VM-silver på 4×100 meter i klass K50 i lag med Anneli Virenius Bergsjö, Ulrika Ejven, Helen Hermundstad och Anneli Bohm som reserv.
Hej Jenny, en klassisk fråga, hur känns det?
– Det känns fantastiskt kul, särskilt som vi fick göra det på hemmaplan.
Du är ju något av en veteran bland veteranerna, med många mästerskap bakom dig.
– Ja, mitt första var i Lyon, sedan Sydkorea, som var inomhus, och så Perth i Australien och Malaga.
Medaljer har det också blivit.
– Ja, ett silver på 60 meter, ett guld på 200 meter och ett brons på 400 meter. Silvret på 60 var lite otippat, de distanser jag satsar mest på är 200 meter och 400 meter.
Här i Göteborg ställde du också upp på 100 meter.
– Ja, men det var mer för att känna på stämningen på Slottsskogsvallen och få till ett lopp innan stafetten. Jag tog mig till semifinal, men jag steg av där. Jag har haft lite känning i baklåren, och ville spara mig. Förutom stafetten 4×100 så är mitt stora mål här 400 meter.
Hur är det att delta i ett VVM på hemmaplan?
– Det är en fantastisk upplevelse, med så många deltagare från olika länder, jag tror det är rekordmånga deltagare här i Göteborg. Det är runt 2 000 svenskar anmälda, så många har vi aldrig haft tidigare. Intresset för veteranfriidrott har aldrig varit större, det är så roligt.
Hur står sig Sverige i veteranfriidrott?
– Sverige är duktiga, men USA är ju en stor friidrottsnation. De satsar mycket på sina veteranidrottare, det har en högre status där än i Sverige, där får man till och med pengar när man tar medalj. Jag tycker senioridrotten fortfarande blir lite styvmoderligt behandlad här hemma.
När började du själv?
– Det var för tolv år sedan då min dotter var två år. Nu är hon fjorton och ger mig bra sparring, hon är den enda i familjen som ännu inte springer om mig, ha, ha.
Vad betyder veteranidrotten för dig?
– Friidrotten är en jättestor del av mitt liv, både socialt och för välmående. Den har också tagit min familj på en massa resor runt om i världen. Det är roligt att resa i ett sammanhang, bara åka och turista och ligga på en strand, det är inget som drar. Det här är så mycket glädje, och livsstil. Jag var från början inte någon som tyckte om att tävla, men jag har lärt mig uppskatta det alltmer, även om jag nog gillar träningen snäppet mer. Det är kombinationen som är kul.
Du är chefredaktör för tidningen Aktuellt i Politiken. Är det inte svårt få ihop träning med heltidsjobb?
– Jämfört med till exempel golf och sporter som triathlon så tar friidrott mycket mindre tid. Det brukar bli två kvalitativa pass i veckan, och två styrkepass. Under coronan hade vi ett litet utrymme i källaren för styrketräning, det går alltid att hitta lösningar i vardagen som fungerar. Det är också det som är så roligt med friidrotten, man går in i olika perioder. Först en uppbyggnadsfas som sedan ändrar karaktär när man närmar sig tävling. Jag tycker friidrott är en oslagbar träningsform.
Du arbetar också politiskt.
– Jag ingår i en av Socialdemokraternas arbetsgrupper, Magdalena Andersson har utsett elva arbetsgrupper. Min grupp tittar på idrott, kultur och fritid, ett otroligt spännande arbete. Först en problemanalys, sedan ge förslag på reformer. Vi hann precis bli klara innan VVM, då blev jag typisk nog också lite förkyld. Men jag hoppas det släpper.
Framtiden?
– Det handlar mycket om att hålla sig hel, då får man oftast bra resultat. Finnkampen går helgen efter VVM, där blir det 4×400 i mixat lag. Då jäklar ska det bli åka av, ha, ha!
Louise Kjellson slog både svenskt ultramaratonrekord och nordiskt rekord i sexdagarslöpning under Viadal Ultra Six Days. Samtidigt slog Bo Pelander världsrekord i åldersklassen M80.
Ja, det blev återigen en mäktig vecka på gården Viadal utanför Förslöv. Den fjärde upplagan av Viadal Ultra Six Days hade även lockat flera duktiga internationella löpare. Efter att belgaren Ivo Steyaert fått problem med foten blev det dominans av kvinnorna, där topp tre total och fyra av topp fem var kvinnor.
Nordiskt rekord av Louise
En av dem var svenska, Louise Kjellson som gjorde sexdagarsdebut. Och som hon gjorde det. Redan med 4,5 timmar kvar passerade hon Kristina Palténs tidigare notering från 2018. Och när alla 144 hade gått slutade Louise på 754,672 km, vilket både är svenskt ultramaratonrekord och nordiskt rekord. Hon totalvann hela tävlingen. Bara 16 kvinnor i världen har någonsin sprungit längre.
Louise har varit med i både EM och VM i 24-timmarslöpning. Nu visade hon att hon även är en av få som behärskar alla de faktorer som kommer med att vara i rörelse under sex dygn. Att hon gjorde två jämna halvor (51,2 % av totaldistansen under de första 72 timmarna) tyder också på att hon la upp loppet väl.
Världsrekord i M80
Bo Pelander höll dem som följde hans jakt mot världsrekordet i M80 på halster in i det sista. Det var först med en halvtimme kvar som han definitvt var över den tidigare rekordnoteringen, av amerikanen Don Winkley. När sista varvets meter hade mätts slutade resultatet på 528,548 km.
Bo Pelander mot nytt rekord. FOTO: Johan Asplund
Bo är 81 år och ingen annan i världen över 80 har alltså sprungit längre. I våras blev han förste 80-plussare att springa längre än 100 miles på 24 timmar. Nu har han också åldersvärldsrekord på den längsta av de distanser där det förs officiella rekord.
Det blev fart från början i den tionde upplagan av Ultravasan. Stora avstånd krympte, men blev till slut ändå favoritseger på herrsidan. Damtävlingen vanns av en långloppsåkare på skidor, som gjorde sin första löptävling på ultradistans. Även på halva distansen blev det favoritseger på herrsidan och banrekord på damsidan.
Meijer vann igen
Anton Gustafsson hade redan före tävlingen antytt att han skulle dra upp ett högt tempo från början, för att gå för spurtpris och ta det lugnt under andra halvan. Och liksom hans eget förhandstips var fjolårsvinnaren Olle Meijer den ende som vågade haka på.
Redan efter den första kvartens uppförslöpning hade de fått ett avstånd på en minut. Efter att Anton Gustafsson tagit hem spurtpriset i Mångsbodarna dröjde det nästan sju minuter innan Johan och Joacim Lantz kom tillsammans med Mikael Ekvall.
När Anton släppte på gasen var det bara Olle mot Mora. Åtminstone såg det ut så ännu vid passeringen i Evertsberg. Men i utförslöporna mot Oxberg var det norrmannen Ebrahim Abdulazziz (VM-fyra på 50 km och gjort 2:15 på maraton), som på en timmes löpning tog in nästan fem minuter på Olle. Avståndet dem emellan var nere på 1 minut och 15 sekunder i Hökberg, då magen för ovanlighetens skull inte var på Olles sidan denna dag.
Skulle fjolårsvinnaren tappa den stora ledningen?
Själv trodde Olle Meijer att han hade 10 minuter till tvåan och att det var Mikael Ekvall som var närmast, då Abdulazziz inte hade någon GPS-tracker. När han fick rapporter om att norrmannen var mycket närmare än så fick han öka för att hålla honom bakom sig.
Med tiden 6:15:19 fick Olle Meijer återigen springa i mål med kransen runt halsen, 3:45 före Ebrahim Abdulazziz.
– Det känns nästan bättre än förra året med tanke på hur spännande det blev den sista biten, sade Olle Meijer. Det blev en liten chock i Hökberg när jag fick veta att det bara var knappt två minuter bakåt.
– Men konstigt nog fick jag mer energi när jag hörde att det var någon som jagade mig. Just energi var det enda som inte stämde i dag. Magen vände upp och ner i Oxberg och efter det blev jag lite låg, men sedan fick jag i mig en halv liter vätska och en gel i Hökberg och kände att energin kom tillbaka så det var ju skönt, vilket gjorde att jag kunde öka tempot igen.
Mikael Ekvall bröt i Eldris. Istället blev det Johan Lantz som knep sin första pallplats i Ultravasan 90, en dryg minut före brorsan Joacim Lantz.
Loppets stora utropstecken var 20-årige Alfons Enell, som sprang i mål som femma. Anton Gustafsson joggade i mål 2,5 timmar efter Meijer, på 63:e plats.
Kveli först att vinna både Vasaloppet och Ultravasan
Norskan Laila Kveli har nu både vunnit Vasaloppet och Ultravasan 90. FOTO: Vasaloppet
På förhand såg damtävlingen ut att bli en defileringsseger för polskan Dominika Stelmach, som var tvåa efter Alexandra Morozova i Ultravasan 2021. Men hon blev utmanad från oväntat håll.
Madeleine Lundell, med SM-guld på 100 km förra året och brons i år, var närmast efter i början. Där bakom gjorde maratondrottningen Isabellah Andersson ett nytt försök i Gustav Vasas fotspår. Hon passerade Smågan som trea tillsammans med Laila Kveli, som vet hur det är att vinna på den här sträckan. Kveli vann Vasaloppet på skidor 2013 och 2014, men gjorde nu debut i en ultratävling till fots. Hon är norska, men bor sedan länge i Sverige med en annan tidigare långloppsåkare, Jerry Ahrlin.
Och det var Kveli som tog upp jakten. Hon passerade Lundell och var uppe som tvåa vid spurtpriset i Mångsbodarna. Men ännu i Risberg (där Isabellah Andersson klev av) var det över tre minuter upp till Stelmach.
Likt Abdulazziz i herrklassen var det i nerförlöporna mot Oxberg som Kveli kom ikapp och förbi Stelmach. Och därefter ökade avståndet, för att till slut vara tio minuter vid målet i Mora.
Det blev alltså en tredje seger i Vasaloppsspåret för Laila Kveli, i hennes debut som ultralöpare. Klockan stannade på 7:18:24.
– Det här var jobbigare än att åka Vasaloppet. Det var kämpigt. Man är liksom utlämnad till sig själv här. På skidor kan man krypa ner i fartställning ibland och ta någon rygg ibland. Men i löpning är det verkligen bara steg för steg hela vägen. Men jag har en förmåga att hålla jämn fart över längre tider, det är väl min styrka. Håller man sig lite kall i början så brukar det kunna hålla bra i längden, sa Laila Kveli efter målgång.
Madeleine Lundell behöll tredjeplatsen, före loppets överraskning, Susanna Sjögren från Falun. Femteplatsen togs av Eleonora Olsmats, som med sina 25 år var klart yngst av tätlöparna. Olsmats har tidigare genomfört Supervasan (Sälen-Mora-Sälen-Mora på rullskidor, cykel och löpning) och vann i somras SM-guld i gång.
Banrekord av Starfelt, Buud på pallen igen
Då 2022 års vinnare Kristofer Låås och Liselotte Hellsten inte kom till start, var fjolårsvinnarna Jesper Lundberg och Erica Lech favoriter att ta sina andra raka segrar.
För Lundbergs del var segern aldrg hotad. Elov Olsson var hela tiden ensam en bit bakom och slutade tvåa, 4:45 efter i mål. Efter ett väldisponerat lopp tog 50-årige Jonas Buud sin första pallplats i Ultravasan sedan sitt klassiska rekord 2015, men nu i sin första start på den halva distansen.
Även om 47-åriga Erica Lech sprang nästan lika fort som förra året var hon aldrig nära segern i år. För första gången blev segertiden under 3 timmar.
Fjolårsvinnaren i Trailvasan 30, Jenny Björnberg, inledde starkast. Under loppets andra halva passerades hon av Malin Starfelt (SM-tvåa i maraton i år och bland annat en fjärdeplats i Fjällmaraton 43K 2019). Starfelt sprang över mållinjen på 2:55:19, nytt banrekord, exakt två minuter före Björnberg. Erica Lech slutade trea.
Musse gjorde debut på Veteran-VM, tog guld och satte svenskt rekord på 5 000 meter. Runner’s Worlds Kenneth Gysing gör också debut på mästerskapet – på 800 meter!
I dag gör jag debut på Veteran-VM på 800 meter, med mer modesta ambitioner. Viktigare än att vinna är att deltaga, som gamle baron Pierre de Coubertins uttryckte det. Det är vackra ord att luta sig emot. Fast jag gissar att Musse inte håller med!
Beräknad tid runt 2.40. När det senast begav sig, för några veckor sedan på Veteran-SM i Karlstad, stannade klockan på 2.40,03. Ambitionen, förhoppningen och drömmen är att kapa fyra hundradelar och gå under 2.40. Att gå till final är lika troligt som att vinna på lotto.
I startlistorna till försöksheaten finns ett gäng pilsnabba gubbar från världen över i klass M65 med tider runt 2.15. Men så är jag också novis på sträckan (tröstar jag mig), det här blir blott mitt fjärde åttahundrameterslopp. Jag är fortfarande i omskolningsfasen från långskubbare till medeldistansare, allt som oftast nynnande på Povel Ramels gamla dänga ”Underbart är kort”. Det är först när jag landat i klass M70 om några år (om benen, och livet står mig bi) som jag hoppas kunna vara på topp i ett medeldistanslopp (i alla fall åtminstone slå mig själv med häpnad).
Internationell stämning
När jag hämtar nummerlappen på Friidrottens hus är stämningen ytterligt internationell, på inomhusbanan kör en trio i linnen med texten Hong Kong på brösten, en man och två kvinnor, löpskolning med ytterst seriös utstrålning. På banan för sextio meter rusar en britt fram i våldsam fart, och vid längdhoppet stretchar en muskulös man i tajts med texten ARGENTINA på låren.
Här har samlats veteranidrottare från alla världens hörn (på spårvagnen hamnar jag bredvid tre kvinnliga deltagare från Filippinerna) och antalet starter i olika grenar ska röra sig om totalt 16 000 under de två veckor mästerskapet pågår.
Det är en hisnande siffra, logistiken bakom får tankarna att svindla. Transporter, tidtagning, ingenting får gå fel. Lyckligtvis är jag bara en tävlande, det känns knepigt nog bara att ta sig till starten. Varifrån ska bussarna gå i morgon, de som ska ta mig till Björlanda?
– Gå till vänster, och till vänster igen, förklarar en glad funktionär på bred göteborgska. Bussarna går framför det stora huset bredvid Friidrottens hus. Det ska till och med finnas pilar ritade på asfalten. Det går inte att missa.
Missad mesh
Jag styr stegen för att hämta ut mitt tävlingslinne. En vänlig dam rotar bland en väldig mängd påsar, och där är det. Jag tänker att jag kanske också skulle piffa upp mig ytterligare med ett par tävlingstajts märkta SWEDEN (det är inte obligatoriskt, det räcker med linne för att få tävla), men då skakar den vänliga damen beklagande på huvudet.
– Tajts, overaller, vindjackor, nästan allt sålde slut redan första dagen, suckar hon. Det är synd att vi inte hade ett större lager, vi har bara ett par T–shirts i extra large kvar.
Vilken tur tänker jag optimistiskt, där sparade jag en massa pengar och lyckligtvis har jag med mig ett par korta tajts i blått, visserligen märkta ”Sweden triathlon”men ändå godkända för lopp. Så jag behöver inte kuta i enbart överdel (s k ”häcklöpning” – naj, den var dålig, men så är jag ju också i Göteborg). Går det riktigt illa i loppet kan jag ju alltid skylla på att jag egeeeentligen är triatlet!
Maxad Musse
Dagen innan gjorde Mustafa ”Musse” Mohamed mästerskapsdebut på 5 000 meter, och det med den äran. Han krossade allt motstånd och tog guld på nya svenska rekordtiden för M45 med 14.41,30. Det blev också Musses första VM-guld i karriären.
Mustafa Mohamed tar VVM guld i M45 på 5000 meter. FOTO Deca Text & Bild
– Det känns bra, framför allt att vinna. Det var huvudsaken, förklarade han efter loppet.
Samtidigt sa han sig ta mästerskapet med ro.
– Det är kul att det är på hemmaplan, i Göteborg. Annars hade jag nog inte gjort det. Jag har inte så mycket att bevisa utan tävlar mer för att det är roligt. Jag har haft mina bästa år bakom mig, jämfört med andra som inte har en karriär bakom sig utan ser det här som sin chans. Det kanske är mer press på dem.
Han kommer också att ställa upp på 10 km väg och halvmaraton och det är inte omöjligt att Musse kommer krossa ännu fler rekord i klass M45.
Meningen med livet
Och så kommer vi osökt in på det filosofiska med veteranidrott. Jag har alltså tagit mig med tåg från huvudstaden, en resa på drygt tre timmar, checkat in på hotell och sedan transporterat mig vidare till Friidrottens hus som ligger en dryg halvtimme med spårvagn från hotellet.
På det övernattning innan tävlingsdagen och sedan ut igen till Friidrottens hus och därifrån går det en buss ut till Björlanda, en färd på ytterligare en halvtimme. Allt detta för att plåga sig runt två varv på en löparbana där mjölksyran ofelbart kommer att stiga upp ut till halsen i sista kurvan och troligtvis ånga ur öronen sista femtio meterna (bildligt talat, men möjligtvis skjuter en och annan vaxpropp ut …).
Är det värt det? Ja det är så värt. Att dra på sig ett gult linne med texten SWEDEN, en sådan chans i livet får man inte många gånger. Men det är också så mycket mer än så. Veteranidrott skapar mening i livet. Hur då mening i livet? Jo, som gamle filosofen och författare Lars Gustafsson en gång uttryckte det, ”vill man finna någon mening med livet då får man skapa den själv”. Den frasen var han i och för sig inte först med, den hade han knyckt från någon tidigare filosof, jag minns inte vilken, kanske var det någon gammal grek.
De gamla grekiska filosoferna fann mening i livet i att filosofera, Lars Gustafsson fann det i att författa (och spela tennis, lysande gestaltat i romanen Tennisspelarna), och vi som springer finner mening i att springa så fort som möjligt. Vad som sedan är mest meningsfullt; filosoferande, författande eller löpande – ja det kan man ju filosofera över.
Nästa stopp: Björlandavallen
På bussen ut till Björlanda får jag sällskap i sätet bredvid av en stadig tyska som berättar att hon dagen innan tagit brons i spjut i klass K45. Hon stöter också kula och ser fram mot nästa år då hon landar i klass K50. Då blir kulan tre kilo lättare.
Jag berättar att jag stött kula en gång och att den nästan landade på tårna, det var något med tekniken. Hon frågar vad jag ska tävla i, jag svarar 800 meter och det har hon också tävlat i som ung. Hon var många kilo lättare då och hade som bästa tid 2.29. På det svarar jag ingenting.
Så kommer vi fram och där sitter ju tre spårvägare på läktaren och vinkar glatt, alla tre ska kuta 800 meter. Patrik, Roger och Hans Tove. Roger som är yngst har också mest hår och ska starta i M60. Där känner sig många kallade, över 80 är anmälda och de tävlande uppdelade på sju heat. Det är lite lugnare i klass M65, bara tre heat och runt 30 startande.
Call room nästa
Det är hårda bud, kommer man försent till angiven tid i call room får man inte delta. Så jag kommer i god tid. Under taket av plast är stämningen tät, det doftar svett och adrenalin. Amerikaner, ungrare, rumäner, britter, en australier – ingen dålig resa för att ta sig till Björlanda för två varv på banan.
Jag får dela bana fyra med Bo-Lennart från Åkersberga. Vi möttes senast i VSM i Karlstad, då gick Bo-Lennart totalt in i väggen på upploppet efter en rasande hård öppning och jag fick glädjen att glida förbi innan mållinjen. Lika roligt kommer jag förmodligen inte få den här gången, misstänker jag.
Starten går och det är inte mycket man kan skriva om ett åttahundrameters lopp, det går ju så fort. Brorsan messade att det väl bara var att kapa en ynka sekund på varje tvåhundring, då skulle det bli PB med råge. Bara se till att inte stumna sista kurvan och ramla i längdgropen, det hade han själv varit nära att göra en gång.
Ja, ja, bröder har man för att de ska jäklas. Jag tar rygg på Bo-Lennart som håller en jämn och stadig fart, tyvärr ingen tokrusning som förra gången. Han ökar i sista kurvan och avståndet ökar, far förbi en rumän på upploppet och från läktaren hör jag ett vrål från de spårvägare som väntar på att få springa, ”UPP MED ARMARNA GYSING, DU TAR HONOM” och jag vevar med armarna som en öländsk väderkvarn i storm och går förbi rumänen och sen en sista växel för slutspurten när VÄGGEN plötsligt dyker upp.
Mjölksyran slår till med full kraft, vänster ben vinglar plötsligt till och jag är på väg ner i brorsans längdgrop med huvet före, men lyckas parera i sista stund. Springer sedan bredbent i mål (för att hålla balansen) men då har rumänen redan slunkit förbi.
Det är lite synd, han kvalificerar sig till final som 12:e och sista man, själv hamnar jag på plats nummer 13. Men otur är det inte, bara riktigt surt – som mjölksyra!
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 2
Stojko Despotoski
Mycket trevligt läsning 😊. Särskilt då det gäller samma klass(M 65, en 57-a 😁) som jag, Stojko
Despotoski, tillhör. Hade själv förhoppningar på distansen men två skador/bristningar satte stopp. Får se om gubben hittar motivation igen. Som man seger ” man lever på hoppet ” och där är jag just nu.
Det roliga är att man kan känna sig som vinnare bara för att Musse van i 5000 loppet. Så hoppet finns😁.
MVH Stojko Despotoski
Kenneth Gysing
Tack Stoiko!
Hoppas kroppen läker fint ihop 🍀 så är du med nästa gång 😁💥👊
Vi följer The North Face-stjärnan Fanny Borgströms väg tillbaka från en hälbensoperation till att förhoppningsvis kunna tävla igen. Målet: The North Face Transgrancanaria i februari 2025.
[ANNONSSAMARBETE MED THE NORTH FACE] Jag känner hur tårarna rinner ner för min kind, hur de salta dropparna landar på min läpp och blir ett bevis på min oundvikliga reaktion. De föregår ett kaos av känslor inom mig – jag har svårt att sortera om det är nederlag eller lättnad jag känner, framsteg eller ett fatalt misslyckande?
Jag känner mig lika förvirrad som ortopeden känner sig stolt och mallig över den 3D-printade bilden som med millimeterprecision visar den vassa kanten av ben som är kvar sedan en tidigare operation.
Han kollar upp från skärmen igen och förtydligar: ”Jag skulle tro att en till operation är enda lösningen på ditt problem.”
Det första ingreppet
Den 1:a september 2021 satte de kniven i mig första gången. ”En enkel standardoperation” som ortopeden i Umeå uttryckte det. Jag låg vaken under operationen. Hörde ben fräsas bort, kände doften av bränt skinn. Jag var nästan rädd att ramla av britsen när de hamrade bort den onaturligt stora benpåbyggnaden kring min häl som orsakats av år med skav, för små skor och carbonpjäxor.
Jag fick råd om fyra månaders avlastning av hälen innan jag kunde återuppta min träning. Men det gick liksom aldrig att börja om. Så fort jag började belasta så blev det svullet, irriterat och varmt. Det blossade upp som maskrosen viker ut sig en solig vårdag. Jag blev frustrerad och less. Kände mig otillräcklig, som att jag inte var kapabel till att förstå min egna kropp.
Rehab, tvivel och frustration
Därför är den salta ström av tårar som nu rinner ner för min kind ett yttre tecken på det virrvarr av känslor jag upplever. En ny ortoped, en ny teknik för att kolla på foten – men drygt två år senare samma bud. Benet som ligger och skaver från insidan bör opereras bort.
Jag kastas mellan att vilja skrika ut min frustration samtidigt som jag känner hopp. Det kanske finns en lösning, jag saknar kanske inte förmågan att förstå min egna kropp.
Att stå inför en ny period av handikapp och återhållsamhet, rehab, tvivel, bakslag, frustration och förtvivlan känns tufft – men också nödvändigt. På ett sätt känns det som att hela min värld hänger på det här. På ett annat sätt känner jag mig så privilegierad att mitt största problem är att jag inte kan träna inför ett 170 kilometer långt löplopp.
En skonsammare operation
Men snabbt går det. En ny operationstid är inbokad. Eftersom det bara är lite ben som ska skrapas bort denna gång så kan man använda titthålsteknik, en väldigt mycket mer skonsam operationsform, och nu ska jag få sova medan det genomförs.
Tre veckor senare, efter en resa till Gran Canaria där jag hejat på mina lagkamrater som sprungit Transgrancanaria, så öppnar de upp min häl och tar bort ben som har skavt på vänster kant in i hälsenan. Under operationen får de även karva bort en del av hälsenan då det bildats en tuggummi-liknande konsistens mellan hälben och hälsena där skavet varit som störst.
Det blev alltså ett lite större ingrepp än befarat, men den där tuggummiliknande konsistensen förklarar mina problem väldigt tydligt.
Nya målsättningar
Kryckor, smärtlindring och två veckor med endast vickande på tårna ligger framför mig när jag lagom groggy lämnar sjukhuset. Stygnen ska få läka ihop, vävnaden hitta nya ändar att växa ihop med och kroppen ska få utrymme att reparera den skada som en operation ändå är.
Men jag är redan motiverad. Jag är säker på vad min målsättning med det här är: att springa Transgrancanaria i februari 2025.
Så med det i tanken torkar jag bort de sista salta tårarna från min kind, greppar kryckorna och inser att det fina med idrott är att den berör – på så många plan.
FAKTA FANNY BORGSTRÖM Ålder: 30 år Bostadsort: Duved Yrke: Traillöpare i det internationella The North Face-teamet Meriter i urval: Seger i Kia Fjällmarathon 2018 & 2019 EM-silver i Skyrunning 2019 3:a i Ring of Steall Skyrace 2019 4:a i Marathon du Mont-Blanc 2019 Utsedd till årets svenska kvinnliga traillöpare 2019 av Trailrunning Sweden
