Ska man verkligen plåga sig genom 21 kilometer i Kalmar när man lika gärna kan ligga i en solstol på Öland? När hälsenan gnisslar, kroppen rostar och toakön slingrar som en orm? Läs RW’s Kenneth Gysings personlig betraktelse från Veteran-SM som börjar på stranden och slutar i målfållan – med både självdistans och löparglädje i bagaget.

Kan man börja en rapport från Veteran–SM i Kalmar, 21 K, med en tillbakablick på en morgonsimning vid Böda strand (Ölands Riviera)? Jag provar, det ena har i viss mån med det andra att göra – det är ju så, allting i livet hänger ihop.

Jag var anmäld men hade tänkt att hoppa över VSM halvmara, med en form lika rostig som min gamla VW Passat från 2006, den jag hade kört ner med från huvudstaden för några veckor på Öland, var jag i val och kval. Lättjan hade börjat angripa mig, som rosten bilen. Rosten på bilen var förvisso bortslipad, den återkommer varje halvår, då slipar bort den och sprejar på hårdlack, i nästan samma nyans som bilens färg, har inte hittat någon hårdlack i exakt samma nyans – och min kära gamla Passat är med andra ord inte särskilt stöldbegärlig –  kroppslig rost slipas dock inte bort lika lätt. Och hårdlack på en hälsena som varit halvseg sedan ett halvår – det har min naprapat bestämt avrått ifrån.

Sista tävlingen var 800 meter på Veteran–VM i Göteborg i augusti förra året, nu var hälsenan så mycket bättre, men lite kunde det gnissla i senskenan (min naprapat förklarade att det var dåligt glid för senan i senskenan av olika anledningar, senskena var ett nytt ord för mig, såg framför mig en sena som skenade iväg – men inte mer om det nu, inte låta tankarna skena iväg) – och ibland kunde kraften liksom fara ur foten vid enstaka steg, och det är lite läskigt. Men på det hela taget, jag kunde kuta hyfsat igen, Löparguden ske pris!

Och nu gick ju VSM i Kalmar och jag var på Öland och jag såg en mening i det där, löpargudarna hade en plan, ut med Gysing på banan igen. Men så några dagar innan vacklade jag i beslutet, förfärande bekvämt tillbakalutad i en solstol på midsommarafton, en Baden Baden inköpt på Dollarstore, mycket prisvärd, med fötterna i horisontlinje med näsan, solen gassade som den ska på Solen och Vindarnas ö, och vinden fläktade i en perfekt bris för att jag inte skulle bli överstekt – och varför ska en gammal man plåga sig egentligen?

Så tänkte jag, men några dagar senare började det att regna, och Baden Baden stod blöt och övergiven på gräsmattan. Med två dagar till start dök solen fram igen, och jag kom till beslut. Jag skulle springa, och peppa kropp och hjärna med en liten simtur (vila benen), jag skulle ta mig till Lyckesand, en av världens vackraste platser (en del av Böda strand, men utan stranddisco, jetskis och annat buller) dra på mig våtdräkten och hoppa i havet.

Jag tog mig till Lyckesand en tidig morgon med solen på vacker uppgång men en halvmeter ut i havet for plötsligt förbjudna tankar i huvudet, klimatkrisen måste ha en kris, för hur i hela h–lv–tet kan havet vara så här kallt när det nästan är juli. Morgonen var annars magisk, vattnet likt en spegel och solen strålade, och stranden nästan tom på folk, men bara nästan. De som fanns där tittade intresserat på mannen i våtdräkt som stod alldeles ensam en bit ut i havet, ingen annan doppade ens en tå i vattnet. Att vända tillbaka till stranden efter att ha krånglat på sig våtdräkten inför strandens alla intresserade blickar, fanns inte på kartan, fåfängan lämnar icke kroppen förrän man dör (inbillar jag mig). Det var bara att ta sig vatten över huvudet, sträcka ut i det vida blå med hopp om att inte omedelbart frysa ihjäl – lungorna drog chockade ihop sig till miniformat, fötter och händer domnade bort och jag tänkte att klarar jag det här så ska jag nog klara fint att plåga mig i plusgrader genom 21 K i Kalmar.

Det är nu också så med simning i kallt vatten, efter ett tag slutar man frysa, allting domnar bort och kroppen flyter fram i ett tillstånd som kan kallas kallsinnat (!) meditativt. Därunder ytan följer blicken en sandbotten veckad i sublima vågformationer, stilfullt som bara havet kan (inget hafsverk), små fiskar i stim far fram och åter och kylan gör vattnet klart. Efter en halvtimme kravlade jag mig upp på stranden, vig som en fryst fiskpinne, men mycket nöjd med mig själv. Klarar man sådant här klarar man allt, tänkte jag. Bara ta det kallt i Kalmar. Löp och njut, du har ingenting att förlora. Det är vägen som är målet – och självbedrägeri inte straffbart enligt lag. Men pallen (utifallen), knappast trolig. Därtill alltför senfärdig. Nå, den som kutar får se!

Kalmar

Ju äldre man blir desto mer lik blir man sina föräldrar, sägs det. Själv tycks jag brås mest på min kära moder, numera på plats i himlen (hoppas jag i alla fall, hon var kanske inte alltid en ängel när hon var i livet enligt Sankte Pers regelverk, men snäll och med ett gott hjärta). Moder min hade en tendens att alltid komma för tidigt till familjära arrangemang, till exempel Julafton. Bäst man stod där knappt uppstigen, med risgrynsgröten kokande på spisen och knappt skjortan på (och än mindre byxorna) så ringde det på dörren, ”Hej, jag kommer kanske lite tidigt?”

Nu är jag själv på väg i bilen till Kalmar från sommarvistet på norra Öland , det är drygt fem mil till startplatsen, och det är tre timmar kvar till start. Jag kommer definitivt inte vara försen, men som det är okänt land ­– hur är det med parkeringsplatser? Kommer det bli broöppning (det är aldrig broöppning på Ölandsbron, men ändå, det var ju någon stor båt nyss som körde in i en bro i Amerika så att bron störtade samman), och mycket annat kan ju hända på vägen. Tänk om Google Maps brakar samman, hur ska jag hitta fram då? Med andra ord, alltmera Mamma, och det är som det är, Äldre människor blir allt oroligare med åren!  Men OM jag kommer dit i tidigaste laget så har jag förberett mig väl, fällt ner baksätet i bilen och blåst upp ett liggunderlag, och vips har min gamla herrgårdsvagn (om det ordet fortfarande är brukbart?) förvandlats till husbil.

Ingen bro brakar samman och Google Maps fungerar perfekt, en vänlig kvinnlig AI–röst lotsar mig hit och dit och ända fram och när jag fått nummerlappen i min hand är det drygt två timmar kvar till start. Jag tycker mig kunna se hur kära mor ger tummen upp från himlen (hon kom in i alla fall), eller så är det bara en hallucination av ren löparnervositet. Hur ska detta gå?

Jag bestämmer mig för en liten lur. Upp med bakluckan, in i bilen och sträck ut över liggunderlaget. En flip–flopp mellan luckan och låset så den inte slår igen helt, och lite syre kommer in, och alarmet inställt på Iphonen för att vakna en timme innan start. Det är riktigt mysigt därinne och jag tänker att det kanske är så här man ska resa i framtiden, sova i bilen på ett liggunderlag, det är ju också en passande budget för en till hälften pensionerad kulturarbetare (löpning är kultur, men författar ju också en och annan bokstav om litteratur). Taklampan i bilen lyser vänligt i taket där ovan liggunderlaget – och H–LV–TE – den lyser ju –BATTERIET!!

Upp med luckan, ut på asfalten, in i förarsätet, ned med vindrutan några centimeter (för luft som inte slukar el),  in i bilen igen och igen med luckan och lampan slocknar. Ett urladdat batteri efter 21 K, vilken rysare. Men nu är allt gott och väl och John Blund hälsar på en stund.

Toalettkö

Jag vaknar till och nu är det dags, en timme till start och iväg till omklädningsrummet i Malkars träningscenter. Det är en alldeles underbar plats för de som älskar träning, med ett väldigt gym och det ena med det andra, men toaletter i herrarnas omklädningsrum har de snålat en smula på. Där finns bara två och det börjar redan bli trångt i omklädningsrummet av tillströmmande löpare, det luktar svett och liniment kryddat med aningens ångest. Jag kastar mig snabbt in i toakön det första jag gör, den ringlar som en orm mellan bänkar och skåp för kläder. Jag är ändå tidigt ute, och än en gång kan jag känna hur mamma ger tuppen upp från himlen (”det där gjorde du skitbra, min son”).

Men det tar tid ändå, och det finns anledning att begrunda människors toalettvanor. För att travestera Astrid Lindgrens rumpnissar, ”Voffor gör di på detta viset?”, alltså, Vad gööör folk inne på toaletterna? Hur kan somliga ta så lång tid på sig? Är det tävlingsnervositet i kombination med kompakt förstoppning, eller bara ett av de vanliga samtidsfenomenen – nummer två i kombination med mobilsurfande som upphör först när benen börjar somna (här talar personlig erfarenhet, men löparguden förbjude på en toa innan tävlingsstartstart), toakön sniglar sig oerhört långsamt fram, löparma längst bak börjar se traumatiskt ångestridna ut. Kommer de hinna fram till toan innan start?

START

Det drar ihop sig, fem minuter kvar till start. Jag skymtar vinexperten Alf Tumble och löparprofilen Sanna Heed i startfållan, de har ett projekt på gång, ”RUN, WINE & DINE”, en kombination av mat, vin och löpning, en helhetsupplevelse av livets goda, som låter ljuvligt lovande.

Själv drack jag dock inte vin till maten dagen innan loppet, däremot fick jag i mig en hel flaska rödbetsjos. Rödbetsjos ska ju drickas med måtta, såsom vin, men jag hade alldeles glömt bort hur jag brukade ladda för längre lopp tidigare i livet, fram till dagen innan, och fick bråttom. In på ICA. ”Finns det rödbetsjos?” Det fanns det.

Morgonen efter hade jag alldeles glömt bort josen, man minns ju allt mindre ju äldre man blir, och när jag pinkade en stråle klart skimrande rött tänkte jag att ”jaha nu är det kört”, njurarna har pajat precis idag nu när jag ska iväg och springa lopp. Så jäkla typiskt. Men så, pang på rödbetan, minnet återvände, och läppar undslapp sig en suck av lättnad. ”Jeesus, det är ju jooosen!” Loppet skulle bli av – och än fanns tid att leva , med fungerande njurar.

Loppet

Jaha, nu ska man springa igen då. Hej och hå, vad jobbigt det ska bli. Kul också, i alla fall efter målgång, om man nu kommer i mål? Det är klart att du kommer i mål, inga negativa tankar nu. Men hur ska det gå då? Du har ju sett den fallande kurvan. Stockholm halvmaraton för några år sedan (ganska många måste erkännas, ack ljuva M45), 1.24. Stockholm halvmaraton för två år sedan, 1.35. Året därpå, 1.40. Vilket ras, åren gnager benen vita. Ska det bli 1.45 i år?

Lite orättvist är det också, alla dessa ung–gubbar som just kvalat in i M65, knappt torra bakom öronen. Här blir man ju M68 i september, men någon sådan specifik åldersgrupp finns ju inte – ett förfärande utslag av åldersdiskriminering. Här hänger man mellan tvenne åldersklasser, det är nästan så man börjar länga till klass M70. Fast bara nästan, och inga negativa tankar nu, löp i nuet. Det är folkfest och foten har blivit bättre efter ett halvt års elände. Löp och njut. Tut, tut!

Startskott

Starten går och hjärnan koordinerar kroppens alla delar. Benen, check, jodå för all del, det knallar och går, men det spritter inte direkt. Det var i och för sig länge sedan benen gjorde det, men framåt rör det sig. Tomas Di Levas gamla låt, ”Vem ska man tro på, tro på?” dyker upp i huvudet, här omvandlad till, ”Vem ska man ta rygg på, ta rygg på?”. En man i blå T–shirt med texten ”Sveriges riksdag” på ryggen tuffar på i ett trivsamt tempo, bred ryggtavla har han också, kan bli fint vindskydd. Ett bra parti, om man säger så, löpning är ju också att betrakta som partipolitiskt obundet, här kan man följa vilken folkvald som helst utan skam. Inte för att det blåser så mycket, men lite baksug kan det kanske bli, som med racerbilarna i Formel 1. Inga jämförelser i övrigt, dock.

Benen håller fint fram till fem kilometer, sedan börjar det nypa i låren. Aj, aj, redan, men försök hålla steget fram till milen i alla fall, sedan får det gå som det går. Passerar milen på 45.30, men nu börjar låren bli missmodiga. Lungorna ok, pulsen tickar på utan att topplocket är på väg att gå, men låren, låren, hur kunde det bli så här? Kommer osökt tänka på poeten Robert Bly, hjärnan skaldar, ”Bly i låren/ kom med åren/ till marken slår ´en”. Nja, det var nu inte riktigt Bly, men han har i alla fall skrivit en bok med titeln ”Järn–Hans”. Den tar jag till mig i steget, ”Järn–Gysing”. Jag biter ihop, jag tuffar på, jag krigar mig in på 1.38.44 och tänker att fallet på fem minuter per år är (åtminstone tillfälligt)   bruten. Jag pallade inte en pallplats, men fyra är ju i alla fall fyra.

Sedan hem till gården igen, där brorsa och annan släkt, har fyrat på grillen för att fyra (!). Med ett bättre vin Alf Tumble Style!

Tack Kalmar och Högby IF, för en riktigt löparfest!  Det enda som saknades var en bajamaja – eller två!

TOPP 3 KALMAR MALKERS 21K
Män 21.1km                                                                                                                
1. Andreas Davidsson Högby IF 1:07:31
2. Tony Hatefnejad Hälle IF 1:12:33
3. Yury Leonenko Finspångs AIK 1:14:15
.
Kvinnor 21.1km
1. Beatrice Lejnegård Oskarshamn RC 1:20:56
2. Jenny Mårtensson Vegan Runners IK 1:21:25
3. Camilla Lindholm Borg IS Göta 1:22:16