Svårt väva samma vardag och träning? Testa dom här:

Finns på nätet!

Vaknar. Sol genom gardinerna. Vill upp och springa.

Äter gröt. Vill springa.

Går ut genom dörren. Vill springa.

Sitter på bussen. Vill springa.

Hamnar på kontoret. Vill springa.

Det är Springtime, ta mig faen!

Om några dagar kommer Djurgården se ut såhär:

I alla fall på ett ungefär ….

Ut före frukost, innan Earl Grey. Into The Early Grey.

Lite fuffens här, är ingen tedrickare, mera åt nezkaffe med socker-hållet. Men lät ju lite snyggt. Lite som titeln på någon amerikansk generationsroman. Och litterär frihet och allt. Så, Into The Early Grey.

Brorsan hade lovat sol och 17 grader varmt till helgen, men han är visst inte bättre än SMHI.

Benen fortfarande i någon slags maratonchock. Man försöker dra på gasen, men inget händer. Som på den tiden man hade moppe, och man drog på gasen, och det bara gurglade till med ett elakt ljud  i förgasaren. Eller om det var i munstycket. Det ställbara. Och man hängde på sidan och skruvade och skruvade för att få tonen rätt. Det fick man sällan.

Själv har jag ju inget ställbart munstycke inopererat. Så bara ta det som det kommer.

17 km, lätt lufsande, med någon enstaka fartökning (i nerförsbackar). Kravlös löpning. Bara skönt röra på benen. Torrt nu på Djurgården. Blåsigt, men inte kallt.

En fin morgon, trots allt.

Early Grey:

Ny byline, nytt liv?

Kanske, kanske inte. Men känner i alla fall kroppen börjar återuppstå efter äventyret i Jerusalem. Hemma igen och sköna isvindar och blåsregn. Man vet inte hur bra man har det hemma förrän man varit borta ett tag.

Två maror inom loppet av tre veckor, det var en ny upplevelse. Jag vet, det finns dom som sprungit över kontinenter, det finns dom som sprungit en mara om dagen i ett år. Själv räknar jag mig dock till skaran av de alldeles vanliga dödliga. Och som en vanlig dödlig kändes det rätt stort att det faktiskt gick så bra som det gick.

Det gav också en känsla av att allt är möjligt. Någon slags tröskel som passerats, en vägg som gåtts igenom. En mara? Ja, vad faen, kör bara kör ….

Och för de som är roade av sådant, finns det ett alldeles underbart litet replikskifte i kulturdelen av dagens SvD (jag läser Aftonbladet på e m) mellan en ursinnig Lars Gustafsson, poet och författare, som i sin senaste bok bollade med en massa matematiska formler, och därefter blev recenserad av poeten och docenten i matematik, Helena Granström, som på ett snyggt sätt förklarade att hrn Gustafsson vad gäller matematiken, uppenbarligen inte hade en susning om vad han talade om. Gustafsson refererade då till matematisk expertis som inte hittat några fel i hans resonemang, och bad recensenten om exempel, om icke var nog recensentens dagar räknade som recensent.

Och Granström svarade. Fullkomligt obegripligt, och alldeles underbart. Matematiskt språk ger mig alltid känslan att allting faktiskt är möjligt. Bortom det obegripliga, nya världar att upptäcka.

Granström hade i sin tur tillkallat några docenter i matematik som stöd. Mycket spännande. Fortsättning följer, hoppas jag.

Ja, och väl hemma igen, hämtade jag ut de här godingarna. Mizuno Wave Elixir 6. Och nej, jag är icke sponsrad. Dojorna har jag köpt själv, som en alldeles vanlig dödlig. Provkörning om c a en timme. Lugnt tempo, med tankarna åt det matematiska hållet.