Snart Lucia, och vad passar väl då bättre än en kärleksfull återblick på den sommar som icke längre är! Swimrun och rörliga relationer, gummigummor och gummigubbar, ibland måste man helt enkelt tänja den elastiska lina helt ut, som förbinder en bättre simmare med en sämre till havs, och bättre löpare med en sämre löpare till lands. Sådana problem hade aldrig Strindberg, han promenerade ju bara i havsbandet!!
Men först ett dramatiskt klipp! Känsliga triatleter ombedes blunda.
Swimrunners föredra korta framför långa varor.
Sen åka lite båt på det. Ja, Sverige såg faktiskt ut så här för bara några månader sedan, obegripligt nog.
Så kör vi på:
Det är det första testet, med siktet inställt på premiären för swimrun-tävlingen Ö till Ö sprint. Vi står på yttersta spetsen av en brygga någonstans i trakterna av Åkersberga, klädda i gummidräkter med benen avklippta ovanför knäna, och armarna avklippta ovanför armbågarna. Vi har orangea sim-mössor på oss, simglasögon, löparskor på fötterna och dolmar mellan benen. Min är rosa, Annas är blå (a perfect match). Vi har känt varandra i tre dagar. En vit elastisk lina förbinder våra midjor, nu ska vi bara se om den håller för det här äventyret – det är dags att för första gången prova swimrun ihop!
– Antingen så kör vi ner i skilsmässodiket direkt, skrattar Anna (jag tycker mig höra ett visst allvar i rösten)
–
eller så gör vi det inte, säger jag vist.
Anna stoppar proppar i öronen, ger tummen upp. Jag hoppar över proppar, vill höra vågorna klucka, och båtar komma (om de kommer). Ett steg ut i det okända, och ett stort plask i havet. Två hundägare på land vänder sig storögt om, en textrad från The Tubes blixtrar förbi, with the smell of burning rubber we hold each other tight
men inga kramar här inte, Anna drar iväg som en blixt, den vita linan tänjer ut och jag vevar på med armarna för allt vad jag är värd. Vattenbubblor virvlar som spiralformade galaxer runt de pendlande benen framför mig, löparskorna svävar över djupet (jag ser i alla fall inte botten) som ett par grovräfflade havsanemoner i strid ström. Jag far fram där i bubblorna efter Anna och tänker att de där sulorna kommer ge bra grepp på strand när vi närmat oss land. I tonåren tävlade hon i simning, hon glider genom vattnet som en delfin. Själv är jag mer åt hjulångarhållet, Josefin Lillhage (gammal OS-simmare, numera PT) gav mig en lektion i crawl en gång, när jag efteråt frågade vad hon tyckte om min teknik sa hon att det syntes att jag hade vattenvana. Sen frågade jag inte mer.
Men på land är det annorlunda. Anna springer inte illa, men simhuden mellan tårna gör det lite svårt att få upp farten, tycker jag mig ha förstått. Och det är vad den här första testen går ut på, kan två olika talanger förenas i ett swimrun-team utan att hamna i gräl?
– Hur var det för dig?, undrar jag när vi är uppe på land igen.
Anna hör inte vad jag säger. Visst ja, öronpropparna!
– HUR VAR DET FÖR DIG? vrålar jag igen.
Hundägarna är där igen. De vänder sig om med hakorna på halsen, ser på oss som på två delfiner som just parat sig. Har de aldrig hört en swimrunner kolla läget?
Det är ovant att simma i skor, tycker Anna, det går inte att använda benen som hon är van vid när hon simmar, och det är tungt för armarna att ha mig på släp. Men annars helt och absolut underbart roligt! Hon tycker dock att vi ska köra utan lina i Ö till Ö sprint, hon är lite orolig för sina armar. Jag är mer betänksam (lat), det är så skönt att ligga efter på lina, man bara följer linan till dess den tar en i land, simmar man själv måste man ha koll på allt.
I tävlingen får man heller inte hamna längre än tio meter från varandra i vattnet (en säkerhetsfråga) då kan man bli diskad och det är inte lätt att ha koll på varandra om det blåser mycket och vågorna går höga. Anna säger att hon får ta det lite lugnare i vattnet, och jag ska ta det lite lugnare på land. Ingen stress, bara lugnt och lätt, blott ett gemensamt äventyr ihop. Och är det så att jag får simma mig blå, kanske det gör mig lite lugnare på land, förklarar Anna med ett glatt leende.
Ja, ja, det är som det är, mot en kvinnlig swimrunner som har bestämt sig argumenterar en manlig swimrunner förgäves (gammalt manligt swimrun-ordspråk). Så, okey, ingen lina. Och så får det gå som det går.
Utö, två månader senare, lördag förmiddag, 3 september. Vi har tagit färjan från Årsta brygga, nu är det nummerlappsutdelning. Himlen går i grått, vinden är svag, det är en perfekt höstmorgon för swimrun. Någon säger att vattentemperaturen är runt 13 C, vilket inte är lika perfekt. Det är inte direkt någon temperatur för njut- och slö-sim. Stackars Anna kommer få det kallt i väntan på mig.
Micke Lemmel, som är huvudansvarig för allt omkring tävlingskonceptet Ö till Ö, berättar på båten från Utö till starten vid Kyrkviken på Ornö, om den nya tävlingen Ö till Ö sprint. Den ursprungliga tävlingen, där man kör 65 km löpning och 10 km simning, har inte plats för så många tävlande (och väl heller inte så många som klarar av det heller), därför en kortare variant för de som vill prova på och uppleva den fantastiska naturen här ute. Ö till Ö sprint har i stället 15 km löpning och 2200 meter simning och tilldrar sig i huvudsak på den långa tävlingens sista 15 kilometer. Den längsta simsträckan är 900 meter och den längsta löpningen drygt sju kilometer. Det kommer att bli mycket upp och ner de sista fem kilometerna, med spännande klättringar över ett pärlband av små öar och skär.
Ett fyrtiotal team är samlade till start. Damklass, herrklass, mixed. Många med lina mellan sig. Jag känner mig lite naken utan min lina. Äsch, säger Anna, det kommer gå jättebra. Men du får inte springa ifrån mig på land. Det lovar jag högtidligt att jag inte ska göra. Och hon får inte simma ifrån mig, hela tiden ha koll på vart jag är. Det lovar hon högtidligt.
Pang, och starten går. Vi ska springa i ungefär 700 meter fram till första simsträckan, som också är den längsta, den på 900 m. Sett i relation till första simsträckan i Ö till Ö, som är 1600 meter, så är det ju inte så långt, vilket jag tröstar mig med. Fast när jag gjorde den 2013, så hängde jag i en lina efter min partner Totte. Men ingen Totte här nu. Bara Anna, och hon vill ha sin frihet.
Vi springer på och Anna ser koncentrerad ut, har redan kopplat in pannbenet. Vi kommer fram till vattnet som är en brygga, in med dolmen mellan benen, glasögon på och paddlar, och hopp i och whoooohaaaaa, fy faen vad kallt och vatten in i glasögon. Fixar till dem och ser att Anna redan dragit iväg. Det är lite kalabalik i vattnet när alla ska i samtidigt, linor som trasslar och adrenalinstinna armtag. Jag vevar med armarna som en väderkvarn på speed, och tycker mig se Annas gröna simmössa (grönt för mixklass) där framme. Om det nu är Anna? Många gröna mössor i klunga. Men kör bara kör, det ger sig, finns bara en väg, och den är framåt.
Jag kajkar på, ligger långt bak i fältet, längtar redan efter land. Jag får syn på Anna, betydligt mer än tio meter framöver. Men vad gör hon? Hon ligger på rygg och simmar ryggsim. Armarna graciöst upp i luften, paddlarna på händerna svänger som skovlarna på en hjulångare, det ser ut som konstsim. Jag gräver mig fram genom vattnet, tar i för kung och fosterland, men det hjälper inte, jag har visst bara en fart. När Anna ser att jag närmar mig, vänder hon sig om och börjar crawla igen. Och till slut, äntligen land. När vi kommer upp, hackar Anna tänder.
– Mina ben, skallrar hon, dom har domnat bort. Vi skulle haft lina, då hade jag kunnat hålla värmen.
Jag tröstar och säger att nu är det värsta över, nu väntar i stället sju kilometer underbar löpning på en jättevacker smal väg som böljar sig fram mellan skogar och vida fält och får vi bara upp farten så kommer hon säkert att ha fått upp värmen och kontakt med benen igen. Jag säger inga saker som vad var det jag sa för jag tänker att det är sådana kommentarer som kan få en spirande relation i våtdräkt (och även en spirande relation utan våtdräkt) att köra ner i tidigare nämnda skilsmässodike. I stället springer jag där bredvid Anna och känner mig som en god och ödmjuk människa och när jag hör hur hon börjar stånka rejält i uppförsbackarna så växlar jag ner till pyttesmå steg för vi har faktiskt ingen som helst brådska här i världen. Det strilregn som har börjat falla bekommer oss inte heller för nu har värmen stigit i kropparna, och när vi sedan följer en stig in i skogen som doftar höst och regnvåt mylla och med en luft som är så full av syre att man nästan blir yr, är det svårt att tänka sig en bättre plats att vara på med någon man håller kär.
– Okey? undrar jag.
– Okey, säger Anna.
Så mycket mer behöver inte sägas. Vi är nära varandra i rörelsen framåt, i den gemensamma ansträngningen, ord är överflödiga. Det är bara stånka och pusta och blanda andedräkter och reglera kroppsvärmen med blixtlåset där fram på våtdräkten. Swimrun i mixklass, tänker jag osökt (möjligen att skogen också har producerat några kubikmeter lustgas som gått rakt in i hjärnan) är som en lågintensiv variant av erotik där vägen är själva målet – en slags löpande variant av tantra-yoga.
– Eller hur, Anna?
– Mmm
.
När vi närmar oss den andra vätskekontrollen slår det till i bäckenbottenregionen, försent stämma i bäckenet. För mycket dricka. Urin, urin, urinnevånare, det är jag det. Faen, måste pissa, och det är ingen enkel sak i våtdräkt. Det finns de som gör det i havet, men det är lättare sagt än gjort. Neoprenet i våtdräkten har en tendens att sluta tätt, tar man i är risken stor att det går åt andra hållet, och man pinkar med öronen i stället.
Jag pekar på ett träd, Anna nickar. Hälften människa, hälften hund. Vill ha ett träd att pinka på. Det tar sin tid. När jag vänder mig om är Anna borta. Jag springer i fatt två män, en med ett väldigt skägg.
– Din väninna ville inte vänta, skrockar han. Hon sa du skulle skynda dig ifatt.
Så jag gasar på. Hej vad det går, passerar ett par och ett par till. Långt därframme ser jag Anna, i rygg på två manliga deltagare.
– Bra jobbat, ropar jag åt Anna, men det är de båda männen som vänder sig om. Den ena känner jag omedelbart igen. Nämen, det är ju Björn Englund, världsmästaren i swimrun. Vad gör han här? Och varför springer han så långsamt?
Jag kommer ifatt Anna, vi passerar Björn med sällskap. De vinkar glatt efter oss.
– Inte illa springa förbi en världsmästare, säger jag.
– Mmm, säger Anna, här är det fullt fokus på löpningen.
Sedan blir det bada igen, och långa dyningar rullar in från öppet hav. Det är svårt med sikten, jag har fått imma i glasögon. Men jag har koll på Anna, simningen är inte mer än 300 meter. När jag kommer fram till ön jag ska upp på sträcks en hjälpande hand fram. Nämen, det är ju Björn Englund igen, var kom han ifrån?
Björn berättar att han varvat ner, nu är han bara ute och tar sig runt med en vän. Anna och jag travar på, nu är det tätt mellan doppen. Vi simmar och vi klättrar upp på glashala klippor, hoppar och trixar runt på små nästan obefintliga stigar. Det är bara att följa markeringarna.
Vi leker, det är vad vi gör, två vuxna människor som leker med samma känsla som vi gjorde som barn. Vi skrattar och flämtar och flåsar och hjälper varandra genom svåra passager. Såphala hällar, här ta min hand. Upp på klippan nu, hjälpande händer på glutus maximus. Åhej och hå, tryck på!
Till slut är vi framme på Utö, och har bara några kilometer kvar till mål. Och där är dom igen, Björn Englund med partner. Vi vinkar och passerar och jag tänker den lågsinta tanken att faktiska omständigheter ju aldrig syns i statistiken, kommer vi i mål före Englund med partner, så kommer statistiken bara visa att Team Runners World faktiskt kom före världsmästaren i första Ö till Ö sprint. Fast vi är ju inte här för att tävla, alls icke – men ändå.
– Ööööka, Anna, du är gryyyyym, bara en kilometer kvar!
– Mmmm
.
Backen upp till mål, och där står Micke Lemmel och tar emot. Vi får varsin kram, och det är en kram som värmer. En sprint står det, men vi har ändå varit ute i drygt tre timmar, och det känns. Vi klarade det, vi har inte kört ner i något dike, vi kämpade tillsammans, vi jobbade ihop – ett minne för livet.
Buffén efteråt är grandios, med allt som ett nybildat swimrunteam behöver. Jordgubbar, och champagne!
– Skål, älskling!
– Skål, älskling!
– Vad tyckte du?
– Nästa gång vill jag köra en längre tävling! Med lina.
