I går innebandy.

Idag ont.

I morgon långpass.

Funderar över vilken årstid det är.

Höst till vänster, vinter till höger?

Kanske klippa av vänster ben på långtightsen?

O höst, årstid för karaktärsfasta.

Det är man ju. Ut i motvind, blöta löv pangpang i fejan, höger hands två ytterfingrar snabbt härligt vita. Streta mot Fredhäll. 5xbacke (5×65 sekunder). Kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men fingrarna tinade upp.

Vidare över Västerbron. O höst, årstid för karaktärsfasta. Skön snedvind genom höger öra, eolsång (eolsång?) under skallbasen. En snorsträng över räcket mot en säker död. Ingen låser hänglås i räcket för en snorsträng. Arma snorsträng. Snart glömd av världen.

Lite osäker status i benen. Både pigga och grubblande i ett och samma. Passet med benböj i förrgår förmodad orsak. Brukar inte benböja särskilt ofta. Förvirrad muskelmassa. Grym träningsvärk på en massa underliga ställen.

Och brorsan fortsätter hinka rödbetsjos. Nu har han köpt stödstrumpor också. Nä, kompressionsstrumpor heter det visst. Stödstrumpor, det är vad morsan, 75, har. En helt annan sak …

Ska vara bra för blodcirkulationen. Ska vara bra när man springer N.Y Marathon, där underlaget är Extra Hårt. Håller vaderna på plats. Håller hoppet uppe. Fanns dock bara neongröna i brorsans storlek. Sista paret.

Nu finns det visst bara ett par neonrosa kvar. För mig.

Young Felicia på kontoret säger att man visar att man är trygg i sin mansroll om man som man springer i ett par knälånga neonrosa kompressionsstrumpor.

Redaktör Larsén minns hur han cyklade i en rosa ledartröja genom någon förort i Australien på 80-talet och blev jagad i bil av ett gäng homofoba Aussies. Men det var ju då det. Och i Australien.

Ska nu fundera ett tag på hur trygg jag är i min mansroll.

Pink kan kanske ge en kanonstart i N.Y, som i Göteborg …

Det är något visst med finska rockoperasångerskor (se förra bloggen).

Lite Valkyria över dem. Lite jävlar anamma. Valkyrior mesar inte över vaknätter. Valkyrior wailar vilt genom vinternatten. Ger alltid järnet, hugg hugg med svärdet, springer duktigt i Valhalla. Glänsande outfit i brons. Kanske inte ett material som andas optimalt. Men det skiter väl en Valkyria i. Valkyrior walks on the Wild Side.

Med andra ord. Det blir lunchlöpning i dag.

Så finns det ju svenska valkyrior också …

Sömnbrist, det är grejer det. Yngsta dottern har haft en tung period. I alla fall på nätterna. Vaknat vart tredje timme, hostat och snörvlat. Somnat om. Vaknat pigg, tidigt. Den arme fader inte lika pigg. Tre nätter i halvdvala, gör ingen löparstjärna. Tre nätter i halvdvala, och existensen krymper till ett svart hål.

Steg upp på löpbandet i går, trots att kroppen sa neeiii.. Steg av efter 1,2 km. Hjärnan ville inte. Hjärnan ville bara vila. Knallade över till viktavdelningen i stället. Benböj och bänkpress och hantlar hit och dit. Det gick. Rena semestern, jämfört med löpning. Vikter kan man lyfta i sömnen.

I natt drömde jag att jag hörde det här: