Ett livstecken!
Ni är rätt många där ute som har hört av er dom senaste veckorna och undrat vad som har hänt med bloggen. Det värmer att ni är så pass intresserade att läsa det jag skriver att ni faktiskt har tagit er tid att höra av er. Kärlek till er. Anledningen till min bloggfrånvaro den senaste tiden har berott på flera saker. Som ni säkert noterat har RW gjort om sin sida och som några av er har påpekat i era mejl så har dom senaste inläggen försvunnit av anledningar jag inte riktigt vet varför vilket inte gjort saken bättre. Dessutom har jag inte velat tänka så mycket på löpning efter Chicago, än mindre skriva om det. Jag fortsatte tyvärr att vara sjukt besviken på min insats flera veckor efter loppet och hade svårt att acceptera att det inte gick som planerat. Det är först nu som jag börjat förlika mig med att det inte var en helt värdelös insats. Det ska dock inte förväxlas med att jag slutat springa. Tvärtom så var jag ganska snabbt tillbaka på mina favoritvägar och tuggade asfalt i min ensamhet men mestadels utan både klocka och krav vilket har vart rätt så nice faktiskt.
Den största anledningen till min frånvaro härifrån har istället berott på ovissheten kring bloggens framtid. För en tid sedan fick jag indikationer på att RW skulle göra om sin sida och även byta ut en del bloggare. Ni som följt mig sen starten för tre år sen har säkert lagt märke till att både kvalitén och frekvensen på inläggen drastiskt minskat den senaste tiden vilket såklart delvis berott på att jag inte orkat lägga ner nån större energi på den när jag inte vetat om det vart värt mödan. Nu när den nya sajten är på plats finns jag ju i alla fall kvar men jag har fortfarande inte fått nåt explicit svar på vad som gäller framöver.
Jag har alltid försökt att skriva den blogg som jag själv hade velat att nån annan skrev vilket också är anledningen till att jag har fortsatt. Och jag tycker faktiskt att den bitvis har vart relevant, framförallt som en kontrast till Instagram och alla photoshoppade löparselfies. För i tider när allt ska glittra, skina och likas så har min blogg vart det motsatta; grå, vardagsnära och allt annat än romantiserande. Diskbänksrealism helt enkelt. Och jag vet att ni är några som faktiskt har uppskattat igenkänningsfaktorn trots avsaknaden av smoothie bilder. Det finns en anledning till att min favoritfärg är grått, inte bara för att det är den vackraste färg som finns utan också för att löpning, precis som det mesta i livet för det mesta är just en ganska grå och trist företeelse. Ett jobb som måste göras, varken mer eller mindre och allt annat än glamouröst, långt ifrån det man ser i sina sociala medier flöden. Det är bara att titta ut genom fönstret just nu; 0 grader, snålblåst, totalt jävla mörker och ett piskande regn. Det kändes faktiskt ganska osexigt att sticka ut på en 2mils runda nu ikväll med reflexväst, pannlampa, två lager kläder och en jävla massa snor runt ansiktet. Nånting som de flesta av oss faktiskt gör varje dag efter jobbet men det är en bild man sällan ser på instagram. Snor i ansiktet alltså. Och den gråa vardag som är den verklighet dom flesta av oss lever i. Löpning på riktigt. Ett hårt jobb i det tysta som vi gör av kärlek till den idrott vi älskar allra mest utan några som helst krav på likes; för att vi ska orka med vardagen och må bra, för att dom flesta av oss är fåfänga och vill se bra ut nakna framför spegeln, för att kunna dricka en vinare på helgen och kunna njuta av sånt som tidningarna säger att vi absolut inte ska äta, för att bli bättre på milen eller maran eller bara orka springa längre eller oftare och för att kanske en sista gång få uppleva känslan av hur det känns att persa en sista gång innan knäna ger upp och verkligheten istället kommer att stavas bowling istället för löpning. Det är vad jag har försökt att förmedla här, men kanske har jag inte gjort det tillräckligt bra och i så fall är jag den förste att lämna över stafettpinnen till nån annan. För jag är helt övertygad om att det behovet faktiskt finns och att instagram inte är den verklighet som ska ges tolkningsföreträde. Jag tycker det är rätt att förnya bloggarna men jag är ganska säker på att dom flesta motionärer vill läsa om vad andra motionärer tänker och inte bara den innersta kretsen av elitlöpare, personliga tränare, hälsorådgivare och träningsgurus som har detta som jobb.
Så medan jag väntar på att se hur det blir så fortsätter jag att springa för mig själv i det tysta. Dom senaste veckorna har vart riktigt sköna på så sätt att dagsformen helt och hållet har fått avgöra både fart och distans. Framförallt har jag inte haft några krav på mig själv, jag har bara sprungit för att det vart skönt. Och för att kunna fortsätta dricka Staropramen på lördagar. Och för att nå 6000km innan året är slut. Fan, det där lät inte bra. Okej, jag har inte alls bara sprungit för att det har vart skönt. Jag har sprungit för att jag är en fåfäng jävla endorfin-junkie som är besatt av siffror. Men det har ändå känts som lugn feel-good löpning även om 10mil i veckan kanske inte per definition är hur en lugn återhämtningsvecka bör se ut. Men så fort jag har bestämt mig för nästa mål så kommer jag att dra igång träningen på riktigt igen. För en ny mara till våren kommer det att bli. Jag måste få revansch på Chicago. Vilket lopp det blir är inte spikat mer än att det inte blir nåt av dom stora majorloppen. Just nu lutar det åt Rotterdam, Paris, Manchester, Hamburg eller kanske Wien. Så länge det är en platt bana utan backar så skiter jag i vilket.
/På återseende
