Stockholm halvmarathon 2018

Hej!

I våras kände man det var så evigt långt kvar innan man skulle tävla på ”riktigt” att det kändes nästan som slöseri med tid ge sig ut på långa eller tuffa pass. ”Det är så långt kvar” resonerade man. Samtidigt hade jag lovat mig själv ge mig de bästa förutsättningarna till förberedelser och förhoppningsvis på så sätt undvika stress, skador, försaka livet i övrigt samt vara i väldigt god form. Nu med exakt en månad kvar tills kanonen skjuter iväg oss i Kailua Kona så känner man ”Helvete, har jag verkligen tränat ordentligt”.

Tror oavsett nivå, samtliga som ligger & trampar vattnet utanför Dig Me Beach verkligen känner de är 100% förberedda för vad som komma skall. Alla har vi haft små skador, sjukdomar och annat som kommit i vägen för det som skulle ha varit den perfekta uppladdningen. En sak har jag dock lärt mig nu efter snart 9 år i sporten och det är att det aldrig går som man har tänkt sig. Varken sig under förberedelserna eller under själva tävlingen. Så det är bara avslappnat ge upp och göra det bästa man kan av den tiden man har, mer går faktiskt inte att göra. Det är trots allt en hobby även om det ibland känns som något på liv & död. Måste avdramatisera det hela lite annars försvinner mycket av glädjen och med det skälet för att man gör det.

Träningen har faktiskt sammantaget gått väldigt bra. Klart jag önskar fler watt på cykeln, högre hastighet på löpet och lägre puls men det är inte lönt. Jag är hyfsat skadefri, känner en stor tilltro på vad jag kan åstadkomma och energin finns där. Både under passen och mellan dem. Den största förändringen är att jag i obruten trend lyckats springa mellan 55-75km varje vecka sedan maj-juni. Har dessutom tappat mycket vikt, ca 5 kilo. Tyvärr inte kört några intervaller mer än några gästspel utan fokuserat på volym & känsla. Inte för vara skryta men farten har jag gratis och svarar väldigt bra på ”bara springa”. Dessutom krävs inga direkta hastigheter för det jag ska göra och enda anledningen till egentligen springa rena löpintervaller skulle vara öka upp min löpekonomi. Har därför nu under sista blocket på 5 veckor adderat tempointervaller i schemat för uppnå just detta. Sjuka är trots i princip inte kört fart på hela sommaren så fanns den där även om det kändes lite styltigt & otajmad initialt.

På cykeln känner jag mig trygg, åtminstone för följa med starka cyklister. Kanske inte stark nog för köra ifrån toppskiktet men svårt tro jag blir avhängd iaf. Inga supersiffror från wattmätaren men kan hålla över 300 watt i över 1:30h och ändå springa 7-8km efteråt i 3:45 fart. Detta mitt i en tuff vecka så då vet jag med mig att formen definitivt är där samt kroppen är redo för tuffa tag.

Vad som är kvar nu är volym av klassisk karaktär samt undvika dumdristiga äventyr där jag riskerar skada mig eller min utrustning. 50% av en Ironman är komma hel & ren till startlinjen. Kolla bara Jan Frodeno. Förra helgen vann han 70.3 VM och spåddes bli en självklar vinnare på Ironman VM. Igår meddelade han att han dragit på sig en stressfraktur i höften och att säsongen var över. Nästan så man kör sista veckans träning inomhus så man inte riskerar nåt. Folk är inte kloka i trafiken, varken sig bilister eller cyklister.

Om jag fick önska mig nåt nu så är det en magisk simform. Sista passen har känts hemska och som vanligt det är den grenen jag har slarvat otroligt mycket med. Att det ska vara så jävla svårt ta sig till poolen?!

Var inte blyga för ställa frågor?!

Kommer skriva mer om min målsättning längre fram när det börjar dra ihop sig.

Nelker

---

Första helgen i september har dom senaste åren vart synonymt med Umemilen, ett lopp som jag skrivit om många gånger förut. För mig har Umemilen alltid inneburit startskottet inför höstens stora mål, marathon, så självklart stod jag på startlinjen även i år för att kicka igång formen mot Chicago marathon. Dagen till ära passade Ume på att visa sig från sin bästa sida och bjöd på strålande sensommarväder, nästintill perfekta förhållanden för löpning om än något för varmt för min smak. Trots att jag gillar Umemilen stenhårt som lopp så har jag aldrig riktigt fått det att stämma där. Tror det har å göra med att jag dom senaste åren maratränat stenhårt under juli-augusti och helt enkelt vart för sliten / nedtränad för att få till ett bra millopp vid just den tidpunkten. Och i år var inget undantag. Tidigare idag när jag ställde mig på startlinjen var det i hopp om fetpersa men precis som vanligt så slutade det istället med ett magplask och idag blev magplasket hårdare än vanligt.

Har känt mig fruktansvärt sliten dom senaste veckorna, på gränsen till övertränad. Alla mina kvalitetspass har slitit mer än jag faktiskt tänkt. 20x1km, 4x5km, 10x2km, 20km marafart, långpass med fartökning osv. Däremellan så har jag som vanligt haft en tvångstanke om att fylla ut veckorna med 2mil distans varje dag. Jag har kört mina pass i dom farter som jag planerat men fått slita mer än tänkt. Så i början av veckan kände jag att jag var tvungen att trycka på pausknappen för att inte bränna ut mig helt. Det blev sparsamt med löpning hela veckan och även extra vilodagar så därför kändes det ändå rimligt att gå för pers idag.

Nydalasjön runt kan jag utan och innantill i sömnen. Senaste gången jag var här och tävlade var i våras i samband med Umeå Halvmarathon som slutade med PB på 1.19. Då öppnade jag första milen på typ 37.10 och kom ihåg att det kändes som uppvärmning så därför kändes det inte orimligt att gå för nånstans kring 36.30 idag. 

Det var många bekanta ansikten som trängdes vid starten och det kändes tryggt å veta att det skulle finnas draghjälp hela vägen in i mål. Strax innan start fick jag sån sjuk jävla ångest och nästan panikartade känslor inför smärtan som snart skulle komma för det var verkligen hur länge sen som helst sen jag sprang ett millopp. Positionerade mig långt fram och stack iväg alldeles för fort när startskottet ljöd. Klockan dom första kilometrarna på 3.30, 3.35 och 3.39. Efter det hamnade jag lite i ingemansland och fick springa solo i en kilometer vilket gjorde att jag tappade fart så när Tomas och Stefan kom ikapp nånstans efter 4km så tänkte jag ”perfekt, nu kan jag ta rygg på dom”. La mig bakom Tomas men upptäckte att han genast fick en lucka. Ökade farten för att täppa till den men kände att det inte gick. What the fuck? vet jag att jag hann jag tänka medan jag såg hur luckan bara blev större och större och benen darrigare och darrigare. Stefan var urstark och försvann ur min åsyn ganska omgående och då var det som om luften gick ur. Tappade all energi och lust att springa och när jag halvvägs insåg att det inte skulle bli nåt pers så la jag av. Drog ner på farten, blev omsprungen på löpande band och ville egentligen bara bryta. Tvingade dock mig själv att faktiskt springa klart för det är fan inte okej att bryta bara för att det inte går som man tänkt. Sista halvmilen hade jag verkligen svårt att pressa mig när det inte fanns nåt att springa för så farten blev vad den blev. Stannade klockan på 38.04 tror jag. Sämsta loppet på flera år. Orkade alltså inte ens hålla halvmarafart idag och det på samma bana som jag persade på i våras. Bedrövligt jävla dåligt.

Som straff stack jag ut för att springa bort dagens besvikelse det första jag gjorde när jag kom hem till Svallet. Fast så mycket till straff blev det faktiskt inte, snarare tvärtom, för det var en magisk fin sensommarkväll och benen bara rullade på. Helt plötsligt hade jag sprungit 22km utan att det känts speciellt ansträngande. 

Det första jag kände när jag gick i mål var såklart besvikelse. Det andra var panik. Panik över hur jävla dåligt det gått men också panik över hur det ska gå i Chicago om en månad. Det finns ju liksom ingen tid till att börja om med träningen nu, gjort är gjort. Tärningen är kastad sen länge. Sen kom jag ihåg att jag kände exakt samma sak efter förra årets Umemil men trots det så fixade jag sub 2.50 i Berlin ett par veckor senare. Milen är ju inte den flod som jag strävat efter att korsa, mitt Rubicon är och har alltid vart marathon. Och springer man inte snabbare än tröskel på träning så är det ju svårt å förvänta sig stordåd på 10k. Men lite bättre än så här hade jag ändå förväntat mig. 38.04 gör jag ju vilken dag som helst själv på träning i snålblåst och spöregn. 

Förhoppningsvis kan jag lägga det här bakom mig ganska omgående och börja blicka framåt. Den kommande veckan blir nog hyfsat hård, är lite sugen på att maxa en mil nu till veckan bara för att slå den här tiden och visa för mig själv att jag inte är så här dålig, men sen väntar Stockholm Halvmarathon som är den sista generalrepetitionen inför Chicago. Det är ju förvisso ett lopp som också gått åt h-e dom senaste åren och med mitt flyt just nu lär det väl bli samma sak i år. Men jag är helt övertygad om att jag ändå kommer kunna ge Chicago en match oavsett. För all min specifika maraträning det här året måste ju ha gett nånting. 3.58 min/km. Det är den fart som jag just nu är inställd på att hålla i Chicago. Då kommer jag att komma in på 2.47. För ett år sen klarade jag att hålla den farten i drygt 37km innan jag stumnade. Om en månad ska jag fan klara hela sträckan trots att jag suger på milen!

/Hörs

---