Det här med barnträning
Barnträning är svårt. Och känsligt. Min son fyllde fyra år i våras och jag kände att när hösten drog igång ville jag att han skulle börja på någon aktivitet. Men vilken!? Crossfit Nordic hade inte längre barnträning för så små barn, men jag ville ha något liknande. (Han vill ju helst inte gå ifrån Nordic när han väl kommit dig, utan vill lyfta stänger som alla som har stora muskler.) Jag har insett att han har ärvt min inställning till löpning, springer några steg och stånkar sen ”Det är för jobbigt!”, men han är extremt fysisk på andra sätt. Klättrar, häver sig upp på saker, kryper och hoppar. Tänkte först gymnastik, men ångrade mig. Långa väntelistor och tveksamhet inför bedömningssporter i stort fick mig på andra tankar. Jag ville att han skulle få börja något där han får känna på hur det är att ta ut sig, allt verkligen pressa sig – det tror jag är viktigt och bra för barn att känna. Få uppleva njutningen i den fysiska aktiviteten och också i tröttheten. Men det måste fortfarande vara på ett lekfullt sätt.
Jag landade till slut i brottning. Och jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Han går nu på brottning för 4-5-åringar på BK Athen på Södermalm här i Stockholm och ÄLSKAR det. Redan på cykeln från klubben brukar han prata om hur roligt det ska bli nästa söndag när det är brottning igen, och måndagar är nu hans sämsta dag eftersom det är så långt till brottningen.
Vad är det då som är så bra, undrar ni kanske nu? Jo, att de lyckas kombinera otroligt bra och allsidig träning med lek och ett visst mått av allvar och riktiga brottningstekniker. Disciplin är viktigt, men utan att det känns som gymnastikträning i Kina på 80-talet. Jag som mamma älskar att se hur han blir stärkt, inte bara rent fysiskt, utan också mentalt. Klippet ovan är ett exempel på det. I hans värld dänger han verkligen tränaren Isak i golvet med en flygande mara. Det här att Isak skulle hjälpa till, eller ja, faktiskt göra en volt över honom, finns inte i hans fyraåriga värld. Han får känna sig stark och duktig vilket ger honom lusten att komma tillbaka och jobba vidare på att faktiskt bli stark.
Nu vet jag att landet är fullt av underbara barn- och ungdomsledare, och det finns liksom inte ord för hur viktiga de är och hur tacksamma vi föräldrar är, eller åtminstone borde vara. Så tack till alla er som får våra barn att känna sig och bli duktiga och starka.
