Spring – och bromsa in åldrandet

Vårt samhälle kräver knappast att vi använder våra kroppar för att överleva – åtminstone inte i någon högre grad. Människokroppen är emellertid designad för rörelse. Uteblir den får det förödande konsekvenser för vår hälsa. Hela vår existens bygger på att vi belastar såväl våra syretransporterande organ som rörelseapparaten riktigt ordentligt, för att vi ska kunna upprätthålla en rimlig fysisk kapacitet och kunna leva i samklang med vår kropp.

I västvärlden finns i dag närmast obegränsad tillgång på mat – dessutom ofta med extremt högt energiinnehåll. Samtidigt rör vi oss allt mindre i det dagliga livet. I den moderna, högteknologiska världen blir därför – paradoxalt nog – någon typ av adderad fysisk träning närmast en nödvändighet. Motverkar du inte själv den fysiskt passiva tillvaron genom att träna, kommer du att få kämpa mot övervikt och en kropp som fungerar allt sämre ju äldre du blir.

Långt ifrån vår maxkapacitet

Vi har alla en teoretisk, genetiskt programmerad prestationsförmåga. Från födseln ökar denna fysiska kapacitet tämligen brant, för att maximeras mellan tjugo och trettio års ålder. Hur nära vi kommer vårt genetiska tak beror på hur väl vi förvaltar våra förutsättningar. Blir vi inte hårt satsande elitidrottare kommer vi generellt att ligga ganska långt från vår teoretiska maxkapacitet, och redan efter att vi passerat trettio år hamnar vi oundvik-ligen i en nedåtgående trend. Men om vi fortsätter att träna genom hela livet kommer avståndet mellan vår teoretiska maxkapacitet och vår faktiska fysiska förmåga att stadigt minska. I figuren nedan visar den blå kurvan vår teoretiska – genetiskt begränsade – utveckling över tid. Den röda linjen illustrerar i stället vad som händer om en individ fortsätter att träna regelbundet livet ut.   

                         

Vi kan naturligtvis inte helt eliminera åldrandets effekt på vår fysiska förmåga. Men försämringen kan i hög grad motverkas genom att vi rör på oss mer än vad vår blotta överlevnad generellt kräver. Hur vår träning utformas, och hur ofta och intensivt vi tränar – det är i hög grad ett individuellt val. Livet sätter ju inte sällan spår i våra kroppar allteftersom åren går, och fysiska skavanker kan förstås begränsa omfattningen och intensiteten i vår träning. Men med ett öppet sinne och viss fantasi går det oftast att modifiera sin träning eller välja nya träningsformer, så att man ändå kan hålla i gång kroppen långt upp i åren. Som åldrande löpare är det därför en smart strategi att fokusera mindre på hur långt, hur länge och hur fort vi springer. I stället bör vi sträva efter att utforma träningen så allsidigt, inspirerande och lustfyllt som möjligt. Visst är träning ansträngande – och det måste den vara för att ge effekt. Det betyder å andra sidan inte att den måste vara enformig och mentalt slitsam. Rörelseglädje är ett centralt begrepp i all typ av träning – oavsett hur gamla vi är.

---