50-50
Igår hände det som inte fick hända. Lagen om alltings jävlighet i kvadrat. Nej, kubik. ”Om något kan gå snett så kommer det att gå snett och vid sämsta möjliga tillfälle”. Var till naprapat imorse. Han gav mig en 50-50 chans att kunna starta på söndag i Berlin. Egentligen borde jag känna mer ilska och frustration än vad jag gör just nu, men om det är nåt jag har lärt mig i sommar så är det att skador är ofrånkomligt och en del av vår sport så det är bara att acceptera. Det jag däremot inte förstår är timingen, mitt under min nedtrappningsvecka. Inte i samband med upptrappning, efter Ultravasan eller halvmaran eller under en hård träningsvecka. Varför just nu?
Känslan i måndags var att kroppen äntligen börjat svara. Började känna mig lite hängig på kvällen, förmodligen bara nojja, men ställde in tisdagens lugna distanspass bara för att vara på den säkra sidan och såg till att få till 9h sömn. Kände mig riktigt fräsch igår och stack ut för att springa ett kortare pass varav 20min i tänkt tävlingsfart enligt LGs program. Efter 10-15min lugn jogg ökade jag farten och hittade ganska snabbt till 4-fart som kändes bekvämare än väntat. Pulsen låg exakt där den skulle. 3.58, 3.53, 4.01, 3.58, 3.59. Efter 5km tävlingsfart drog jag ner på tempot för att jogga hem. Började efter hand känna att vänster vaden ömmade lite, gjorde inte ont men kändes stel. Stannade till och försökte stretcha ut den. Forsatte jogga. Samma olustiga känsla men nu lite mer påtaglig. Fortfarande ingen smärta men det kändes inte alls bra. Avbröt och promenerade hem. Stretchade ut den rejält, rullade på foamrollern, körde excentriska tåhävningar och tog på mig kompressionsskydd. Samma sak.
Lyckades få tid hos naprapat direkt nu på morgonen. Efter att ha masserat den lite lätt skakade han på huvudet och sa att han egentligen ville gå på med nålar eftersom den var rejält överansträngd, full av triggerpunkter och förmodligen blivit utsatt för microbristningar. Det sista kändes ändå bra. Microbristning. Inte en regelrätt bristning fullt ut. Ett litet hopp tändes. Nålar var aldrig aktuellt för då hade jag haltat ut därifrån och garanterat missat Berlin. Istället gick han på med rejäl djupmassage. När han äntligen var klar sa han att han bara haft en patient innan som skrikit mer än vad jag gjorde. Till slut konstaterade han att vaden behövde minst 72h vila för att en start skulle vara aktuell. Ingen löpning och minimalt med promenader, helst inte anstränga den alls.
72 timmar vila och en 50-50 chans känns ändå okej, det kan jag leva med. Direkt efter massagen ömmade vaden rejält men inbillar mig ändå att stelheten och ömheten minskat allt eftersom under dagen. När jag gick hem från jobbet nu ikväll tänkte jag inte ens på den förrän jag kom till en trappa där ömheten gjorde sig påmind. Men att gå och springa är ju dock inte samma sak, men kanske kanske…
Imorn kl 19.15 går flyget till Berlin. Just nu är jag inställd på att stå på startlinjen på söndag morgon, nåt annat finns inte, men den här gången ska jag inte vara lika naiv som på Stockholm Marathon i våras och fullfölja till vilket pris som helst. Säger vaden ifrån så gör den det, jag har ingen lust att rehaba i 2 månader igen. Men fram tills dess att den säger ifrån så laddar jag upp som om ingenting hade hänt; massa pasta, godis och bra musik! Självklart med ”You’re the best” som sig bör inför en mara.
/Hörs
Antal kommentarer: 1
Anders Larvia
Tack coach! Klopp alla dagar i veckan, då kan ha även locka med sig Marco Reus så leker vi hem ligan 🙂 @demontränaren: jag menade inte att löpning per automatik innebär att man kommer gå sönder eller att det finns ett likhetstecken mellan löpning och skador utan snarare att det är nånting man får acceptera att man kan råka ut för när man hänger sig åt sporten. Framförallt vi medelmåttiga motionärer verkar ju ha en tendens till att ofta dra på oss massa skador, hur det är för eliten låter jag vara osagt.