Livet just nu

Hela fyra veckor har gått på Playitas-lägret och blogginläggen duggar det inte tätt av. Jag har helt enkelt inte tid!

Så många trevliga människor att hänga med, så många pass som ska avverkas och så mycket café con leche att intaga. Inte nog med det, jag har även satt igång att slutföra mitt examensarbete från 2009 som aldrig blev riktigt klart innan jag började jobba. Nu SLUKAR det min tid! Därav så pass få blogginlägg.

Som David Näsvik beskrev det; bloggar man sällan går det antingen jättedåligt eller jättebra, och just nu får jag väl ändå säga att det är det sistnämnda som är orsaken:).

Sedan sist så har vi haft två kanonfina träningsveckor med inte alls så mycket vind (det visade sig idag att det är på väg att vända igen:(), sol och finfint träningssällskap av Åsa Lundström och Jens samt även ett gästspel av Daniel Giray (Mr Apollo) i tisdags där vi fick chansen att köra en klassiker, Terrible Thursday Gran Tarajal-edition på en stenhård bana i grannbyn. Det var hårt i blåsten!

Åsa och Jens har, via Danmark, flytt fältet till Melbourne, där Åsa ska tävla nästa helg. Ironman Asia Pacific Championships är tävlingen och startfältet är stenhårt med bla vinnaren på Hawaii, Mirinda Carfrae. Blir jätteroligt att försöka följa! En nyhet för i år är att proffsen har GPS-sändare så att det förhoppningsvis ska bli lättare att följa vad som händer via nätet. Synd bara på tidsskillnaden, inte helt optimalt för oss svenskar.

Vi hjälper och peppar varandra, jag och simon. Vi har lite varannat cykelpass som går bra vs. Dåligt med energinivån. Eftersom Simon är jämtlänning är han ibland extremt fåordig. Som när vi cyklade distans i bergen häromveckan och jag glatt kvittrade på om hur coolt landskapet var ändå. Hans kommentar: Ja. Sten.

Igår blåste det mycket på vårt VO2-Max pass på cykeln och jag tror han nämnde att det just blåste ca 5-6 gånger: Ja. Det blåser.

Men jag är inte mycket bättre själv. Ett annat distanspass (söndags förra veckan) hade jag extremt trötta ben. Simon försökte vara snäll, väntade in, cyklade och mötte upp, peppade. När han efter tre timmar och femtio minuter frågande (igen) om det gick bra, brast det för mig: NEJ. Det går inte bra. Det går SKITJÄVLAdåligt och jag har redan sagt det till dig tre gånger!!!! Tystnad.

Stackars Simon.

En vilodag senare och kroppen var pigg och glad igen.

På tal om cykelben, Sebastian Kienle är här och tränar nu. Han är cool. I segerintervjun på Hawaii frågade intervjuaren hur han kunde cykla så snabbt. Sebastian svarade att han cyklar så hårt att han inte har nåt syre kvar i kroppen och huvudet och på så vis inte kan tänka några dumma tankar. Smart kille! Inte tävlar han med varken klocka eller wattmätare heller, vilket gör honom ännu coolare. Ska tänka på honom nästa gång jag är gnällig och tänker dåliga tankar under ett cykelpass. Han kan mejsla ur, han!

Nej, nog bloggat för idag. Imorgon ska det blåsa ännu mer och vi har en lång dag i cykelsadeln framför oss.

Kolla gärna in min instagram för dagliga fotouppdateringar: @emmagraaf.

---

Två och en halv vecka har gått nu! Tiden bara rasar iväg för oss. Vi har det så härligt som vi bra kan ha det och varvar träningen med Cortados på stranden, sol och lunchbesök på Guide Michelin-resturang. Alla i landslaget utom Åsa, Pontus, coach Jens, jag och Simon åkte hem igår efter två riktigt bra veckor. De har sannerligen ”mejslat ur” allihopa!

Jag hade en riktigt trög start, efter att ha varit förkyld i 10 dagar, när jag kom ner. Kunde träna helt okej men blev väldigt sliten av den helt sjuka vinden. Det blåste orkan tamejfan varenda dag förra veckan och varje dag sa vi alla att ”det här är inte normalt, så hääär mycket brukar det aaaaldrig blåsa”. Men i söndags mojnade det och det blev strålande sol, varmt och nästan helt kavlugnt (Fuerteventura-mått mätt). Vi trivs som fisken i vattnet och äntligen börjar kroppen leverera igen. Sakta men säkert in i lägerrutiner med mycket träning.

Jag och simon skruvar upp volymen lite långsammare, eftersom vi ju ska vara här så länge och inte har någon tävling än i sikte. Men vi har redan fått in några riktigt fina långpass.

Hela gänget i landslaget körde i söndags en episkt långkörare till Corralejo (eller corraconleche som David Näsvik skulle ha sagt). Alla barnen cyklade länge utom Fredrik och Emma, de stannade hemma. Eller snarare att vi svängde av lite tidigare för att hinna se 5 milen på TV (Ja det var bara därför;)) medan Åsa, Pontus och coach Jens drog på en 20 milare och Patrik, Simon, David och George drog iväg på en långkörare med högt högt tempo med ”loket” Näsvik plöjande i front.

Idag har vi tränat alla tre grenar och vi har fått sällskap av Peak Performance Team som vi kanske kommer träna lite med. Min gamla tränings och tävlingskompis Marika Wagner (from back in the days som kortdistansare och löpare i träningsgrupper under ledning av Rubin) är ju med där och kör. Det är det som är en av de göttigaste grejerna med Playitas, alla kommer hit och det finns alltid träningssällskap!

Idag under vårt korta och hårda cykelpass, diskuterade jag och simon om hur mycket skav i de nedre regionerna man drar på sig som cyklande triathlet. Vår hud på sittbenen börjar bli aningen öm, vilket är vanligt förekommande så här i början på träningssäsongen. Vi kom in på att man kanske skulle kunna transplantera hud från hälarna till mellangården. Simon kom med det briljanta förslaget alligatorhud, varpå jag kontrade med ett mycket mer obscent förslag så min kära sambo alldeles fick avbryta min tankegång.

Nåväl. Nu är klockan över 21:20, så vi borde ha varit i säng för längesedan. På med ett avsnitt Pistvakt på datorn sedan är det tack och godnatt!

Återkommer med bilder (OBS ej på ovan sistnämnda)!

---

Då var jag alltså äntligen tillbaka på Fuerteventura och Playitas Resort. Resan hit var minst sagt spännande.

Det hela började kvällen före avres då jag insåg att alla andra fått biljetter till flyget utom jag, jag hade bara en bekräftelse på att P5:an skulle få komma med flyget. Asch, tänkte jag, det är nog lugnt och mailade Apollo och frågade efter biljetten.

Precis innan jag skulle gå in och hålla min sista 90 minuters klass på Må Bättre ringde Apollo upp och berättade att mitt flyg blivit avbokat på något sätt! Aaah panik! Last minute girl som jag är var det väl ändå tur att jag kollade det kvällen före och inte blev sittandes på flygplatsen!

Apollo visade vad de är allra bäst på, nämligen service, och drog i alla trådar medan jag ledde mitt spinningpass. När jag kom ut från klassen hade Apollo styrt upp, ringt 100 telefonsamtal, och vips, så hade jag en ID-biljett och skulle få komma med planet. Det kallar jag service!

ID-biljetten innebär att man har en stand-by-biljett och i värsta fall får åka klappstol med kabinpersonalen men det var ju inga problem, allt jag ville var ju att komma iväg på mitt träningsläger. Vi blev snabbt varse om att jag eventuellt skulle få åka inne i cockpit med piloterna, till Simons förtret. Han blev mäkta avundsjuk.

Vår resa startade från Norhyttan kl 02:20 med bil till Borläge, tåg via uppsala till Arlanda och sedan flyg till kanarieholmen. På Arlanda möttes vi, trötta som bare fanken, av världens gladaste och trevligaste kvinna i servicedisken. Inga problem att checka in, trots lite meck med dubbla cyklar och ID-biljett-tjorvet. Jag var tvungen att gå tillbaka och tränga mig i kön för att berätta hur otroligt bra och trevlig kvinnan var i servicedisken. Rätt person till rätt yrke! Sådant gör en hel dag.

När vi sedan klev ombord och jag skulle vänta på att bli tilldelad min klappstol kom kaptenen fram och sa att jag OCH simon skulle få åka med dem där framme. -det är väl lugnast så, sa han. Simon var som ett barn på julafton och intervjuade kapten och styrman om precis allt och satt klarvaken och uppmärksam hela resan. Själv var jag väl inte lika imponerad av pilotyrket Och somnade snabbt. Det lilla jg var vaken måste jag ändå klassa som den mest underhållande flygresan jag någonsin varit med om. Världens skönaste piloter med rättförs humor och en fantastisk utsikt hela vägen. Tack Apollo!!!!!!!!!!!

Nu har vi kommit fram och gjort oss hemmastadda här på resorten och träningen har skruvats upp igen efter förkylningen och resa. Det känns väl inte som jag ligger inne med någon strålande form, men det ska det väl bli ändring på under 5 veckor på den blåsiga ön. Jag är glad att jag slipper vara hemma eftersom vintern vekar ha töat bort alldeles och lämnat efter sig en livsfarlig isgata istället. Nu ska formen inför VM odlas!

---

Läste en artikel om metal styrka här på runners world triathlon. Mycket bra artikel. Allt som stod visste jag förstås redan. Jag har jobbat mycket med det mentala inför träning och tävling ända sedan jag som 10-åring började tävla lite större tävlingar i konstsim. Min tränare lärde oss allt om att kunna slappna av, fokusera och ladda batterierna inför tävlingar och träningar. Att tänka ”rätt”, helt enkelt. Inte för att vi fattade då vad vi höll på med men jag har haft enorm nytta av det nu på senare tid som triathlet. 

Men ibland är det lite svårt att applicera det man kan om träningslära och psykologi, på sig själv. Ibland tippar bägaren över.

Träningsblocket såhär års är rätt tungt. Det är kallt, det ärsnö och det är mörkt. Men jag har gillat det. Träningen har gått jättebra och jag har gjort framsteg. Men livet är inte en positivt logaritmisk kurva alltid. Det går upp och det går ner. Liknar mer någon slags sinuskurva. Och även om det ser ut att vara fridens och fröjdens med livet och träningen så kan man aldrig veta vad som försigår innuti en annan människas huvud. Självförtroende och självkänsla spelar inte alltid i samma lag i huvudet.

Den här veckan har varit TUNG träningsmässigt. Inte på nåt sätt prestationsmässigt för träningen går bra och jag gör vad jag ska och det går framåt. Men i mitt huvud har det gått åt ett annat håll… Trots att jag simmade maxtest på en 100-ing fritt med fenor och paddlor på 1.02 och aldrig har simmat snabbare så får jag ingen kick, ingen belöning av mitt eget belöningssytem och jag känner mig bara dålig. Alltid finns det någon annan som gjort något mycket bättre. Jämför mig ständigt med någon som gör något bättre. Tävlingshjärnans mind fuck. Simon gjorde 53.08 på samma test och han har simmat i exakt 2 år. 2 ÅR!!!! Vad fan! Jag har simmat sedan jag var 7 år (konstsim, men ändå). 

Pratade länge och väl med Simon om detta igår. Vi kom fram till följande: 1. Jag har tränat på länge och bra och blivit llte sliten och tränat på ändå med lite väl för sliten kropp, vilket har gjort mig svag. 2. Jag har höga krav på mig själv. 3. Jag har svårt att applicera saker jag vet om träning och psykologi på mig själv och min egen kropp. 4. Jag vill alltid vara bäst, även om jag jämför äpplen och päron. 5. Det har hänt mycket saker det senaste halvåret (både negativa och positiva) och jag har kört på i 210 km/timmen som vanligt och skitit i det, så nu bubblar det upp lite saker. 6. Det är konstigt vad kommentarer och händelser kan förtränas och bubbla upp när man minst behöver det. 7. Jag behöver en vilodag.

Så, idag har jag släppt på mina tyglar lite, åkt skoter i solen, ätit kakor och kladdkaka och tom sovit en stund på eftermiddagen, tvärtemot vad jag skulle ha gjort för en vecka sedan. Och bara gett blanka fan i mitt långpass löpning. Jobbar på att inte få ångest över det. Sjukt proffsigt att inte få ångest över ett missat pass. Där är jag lite mer av en motionär i mitt tankesätt. 

Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer göra några jättekliv till nästa säsong så jag måste sluta att sätta upp orealistiska mål i mitt huvud. Jag kommer att gå framåt, ja, det vet jag och jag ska bli bäst. Men när, det vette fanken. 

Jag har trots allt inte varit på sä här god väg att komma i riktigt bra form varken förra året eller året innan det. Det bådar gott. Jag är inte dålig. Det bara känns så. Just nu. Snart går det över.

Tror inte direkt att jag är ensam om mina bekymmer. Men det är ingen som säger något, såklart. Man vill ju inte visa sig svag…

Stark, lycklig, snabb och snygg. Med ett pannben tjockt som bara fan.

---

Fokuset ligger just nu i att fasa in kroppen i träningsrutinerna igen och därifrån sakta bygga upp fart och distans. Det går bra och nu börjar veckorna likna en triathletvardag. Dvs mycket träning och lite tid för annat samt lite tunga ben och armar emellanåt. Triathlon-coach Björn Andersson bygger sakta upp min kropp att klara av sommarens stora A-mål: VM och Ironman Kalmar. Är sjukt taggad!

Samtidigt på hemmaplan lägger sim-coach Magnus Engström upp simningen för att jag och Simon till sommaren ska vara riktigt snabba och uthålliga i vattnet. Det betyder ganska hårt arbete med teknik och distans i dagsläget. Vi simmar mån, tis, ons, fre och är trasiga hela helgen….sen börjar det om. Tjejerna och killarna i Ludvika Simsällskap är unga, ca 15 år yngre än mig (!), men mogna och extremt ambitiösa och duktiga simmare.

I helgen tävlade de NUSS (Nordiska Ungdoms Simspelen) och jag tror tamejfan ALLA i teamet persade. Många pallplatser blev utdelningen och det finns bara en förklaring till det: Otroligt bra teamspirit, talangfulla simmare och en tränare (Magnus) som är otroligt kunnig och lyhörd för simmarnas individuella behov.

Tekniken börjar sakteligen sitta lite bättre för mig men farten har tyvärrr inte kommit för mig än men jag hoppas att det bara är en tidsfråga. Av erfarenhet vet jag att min simform i januari/februari brukar vara ganska kass för att sen reda upp sig senare på säsongen. Men jag hänger inte läpp för det. Jag får glädjas åt de andra i gruppens framgångar och speciellt min sambos. Herrejävlar!

Förra veckan simmade vi 6*1000 m och efter det var jag kaputt men Simon bara fortsatte en timme till. WTF?! Onsdagens pass skulle vi simma 25.or med start från pall och jag tänkte att ÄNTLIGEN skulle jag klå honom….ICKE hela 3 sekunder efter! 25 m fjäril start från pall: NU JÄVLAR! Simon kan nämligen inte simma fjärill. Han har simmat fjäril 2 ggr förut. hehe. Tjejerna förklarade lite snabbt hur han skulle göra. PÅ ERA PLATSER *SIGNAL*, iväg var vi….och jag var efter från fjärilstag 1. Fullständigt manglad. Minns inte hur långt jag var efter.

Jappå, sådär har jag det just nu. Känns som alla utvecklas, persar och drar ifrån medan jag står och stampar. Läser om träningskompisar på Playitas och Nya Zeeland och hela världen och jag står still. TÅLAMOD EMMA! 

Om ett par veckor åker jag också på läger, och jag vet ju innerst inne att all frustration nu kommer att ge avkastning senare i vår/sommar och att jag kommer bli bättre. Kommer vara i form när det gäller. Bort med negativa tankar, fram med positiva. Kämpa på. Träna på.

Innan vi drar till varmare breddgrader på landslagsläger så ska vi simma tävling, Väsman Open står på schemat och Magnus roddar med att få oss förberedda. Jag ska simma varenda sträcka under tävlingshelgen…typ. Vill utmana mig, så 200 medley kändes som en god idé nä rjag anmälde mig. Inte så värst god idé i dagsläget när jag knappt orkar 1/2 längd fjäril. Då är Frida Lannhard i klubben lite hårdare. Hon är en fena på de vidrigaste distanserna och körde i helgen 400 medley och avslutade sista hundringen på 1:06!

Nu biter jag ihop, ikväll väntas teknikpass med LSS, älskar trots allt det här!

Efter gårdagens pass (brillorna på sné och badmössan på väg av, men otroligt glad och lättad över att mejslaurmåndagens simpass var slut. Simon snittade 1:04 på 10*100 (fen+pad) och lade sista på 1:00. Jag hade nååååågot långsammare splittar. Jag får skylla på Simons nybörjartur;) (han har simmat i 2 år).

Full fräs mot VM i Motala och Norseman/Kalmar i matchande badtyg. Fräsigt va?!

Testar lite pall-start då….går framåt!

Ludvika Yobo som de kallar sig (You Only Breathe Once).

---