Surf and turf

Torsdag e m, in på gymmet fast solen gassade. Fem km lätt stegrande, och lite lustiga rehabövningar för axeln.

Nu Arlanda, 05.30. Låg dimma över motorvägen, – 5 C. Halt i entrén till Terminal 2. Och fredagen den 13! Men undslapp ändå halka och bruten lårbenshals. Ibland har man tur, knack, knack i trä!!

Mot LA och Santa Monica och 42 km grillfest på söndag.

Värmer upp med:

Elliot Gould som privatsnoken Philip Marlowe, downtown LA.

Bättre film än så blir det inte.

/to be contiuned …/

---

Fick besked från Los Angeles idag. Starten läggs en halvtimme tidigare, till 06.50, på grund av föruspått värmerekord, 31 C, i loppet.

Omväxling förnöjer! För ett par veckor sedan stod jag på startlinjen till Winterrun på Söder i Stockholm.  Då var det såhär.

”Winter is coming!

Jag står med fötterna i decimeterdjupt snöslask som nyfiket tränger sig in mellan strumporna och kanterna på löparskorna och hämningslöst sipprar ner under hålfötterna för ett slags känslomässiga sensationer jag gärna kunde vara utan, och suger på den där repliken ur Game of Thrones.

Winter is coming! Det är visserligen en lögn så här i slutet av januari, vintern har redan pågått i flera månader och egentligen är det mer än nog, men snart kommer ju säsong nummer fem av Game of Thrones till SVT med eldsprutande drakar, snåriga intriger, massor av sex och våld och levande döda. Vad mer kan väl en fullvuxen, någorlunda intellektuellt och existentiellt bevandrad hen behöva?

Det skulle vara Winterrun i så fall. I alla fall för den löpande hennen! Ett i både bokstavligt och bildligt talat lysande avbrott en tidig lördagskväll i snöblandat regn i, som sagt, slutet av januari. Där jag står vid startplatsen vid Årstaviken nedanför Hornstull på Söder i Stockholm, ett stenkast från rockklubben Strand och med Liljeholmsbadet flytande på sina pontoner ute i vattnet mittemot, ser jag en kvinna helt klädd i svart snurra eldar i korgar knutna till kättingar. Det är mycket effektfullt mot den alltmer tilltagande skymningen, och skulle platsa fint som en scen i nämnda Game of Thrones. Starten ska gå klockan 16.00, och det är en kvart kvar. Ett vidsträckt fält skimrar i vitt och blått från parallella rader av marschaller som visar vägen för hur vi ska springa de första trehundra meterna. Det vita ärsnö, det blåa är en kombination av is och vatten från is som just smält. Som löpare kan man få kalla fötter för mindre.

Vi är närmare 700 stycken löpare, som alla ska bli blöta om fötterna idag. Men vem sa att livet som löpare ska vara enkelt?” …. mer text i RW no 3 (papperstidningen).

Hur ser det ut i LA då? Ja på Venice Beach, det är ungefär där man går i mål om man kommer i mål utan att drabbas av värmeslag, ser det ut såhär:

Man slipper i alla fall snömodden, men håhåjaja, man får säkert sand i skorna …

---

Det börjar dra ihop sig. Start söndag morgon 07.20.

Kollade vädret. Ojoj.

Väl bara löpare som kan gnälla på sådant väder. Och jag är ju löpare. Så jag gnäller lite.

Det kommer bli grillparty. Minns Stockholm Barbeque. Då var det bara 29 C. Minns hur jag doppade huvudet i ett vattenkar. Minns hur det smakade salt. Minns hur jag lovade mig att aldrig doppa huvudet i ett vattenkar igen. I alla fall inte med öppen mun.

Men ändå. LA, och:

Amerika är ju landet av möjligheter, så man kan ju drömma lite.

Om Stairways to heaven!

/to be continued …/

---

Kepspremiär … Djurgården – men för mycket kläder! Såg löpare i kortbrallor …

Och sen på´t!

https://www.youtube.com/watch?v=DJ9iRFSMHZg

Andning = form. Hå jaja.

Ändå!! Vår!! Väl?

---

Ja, alltså, Tel betyder berg, och Aviv, vår. Befinner mig just nu  i Bergets vår, således. Det känns mycket poetiskt.

Kände mig lite mindre poetisk i starten i går. Hur det nu var, så när startskottet gick hade jag inte fått en blund i ögonen på tjugofyra timmar, och värmen var runt tjugofyra grader och det var lite som när man stoppar in fryst köttfärs i mikron och drar på värsta effekten för att snabbtina, min vintertjälfrusna kropp chockades svårt av denna plötsliga högsommarvärme. Inte så att jag ogillade det, nä jag stod där och blinkade med ögonlocken som en yrvaken tussllago fladdrar med kronbladen i vårljuset, fast jag hade gärna stått kvar där jag stod, i stället för att behöva springa någonstans.

Nå, nog med ursäkter och undanflykter. Starten gick!

Nej, det är inte jag längst fram. Mer där snett åt höger, ser ni?

Å fy satan, det var jobbigt. Och det var jobbigt. Och jobbigt.

Det finns varelser som kallas för Sleepwalkers, i Tony Hillermans utmärkta navajodeckare, här i Tel Aviv uppstod en liknande varelse, om än inte lika hemsk: A Sleeprunner.

Banan var mycket fin, flack i början, och en lång sträckning längs havet, det ljuva Medelhavet, ack dessa blåa böljor, om man ändå finge kasta sig däruti, men icke då, sen vände det upp i urgamla stadsdelen Jaffa, vilken lögnare var det som sa att Tel Aviv var platt?  och milen klockades till 44.31, och holy Moses och vid profetens skägg,  det brukar ju vara min milfart på maran (eller brukade, i alla fall, … Times they are A-Changing) men allt kött ska bli hö och döden dö, ja ja, bara bita ihop och knega på. Lyckades sega mig in på 1.35 nånting, och klockan var inte ens nio på morgonen, och då gick det ju inte att gå och lägga sig. Inte i sängen i alla fall.

Gick och la mig här i stället. Och har jag inte kommit hem, så ligger jag nog där än!

Längre text i RW no 4, när jag sovit på saken!

---