Konvalescens med Himalaya i huvudet

Det har varit en omvälvande vecka.

Först tog man sig runt från Ö till Ö och i mål. Efteråt har jag hasat runt som en pensionär med ena foten i bandage. Man har varit en svårt vrickad redaktör (värre än vanligt). Men jag tänker att är det så här ålderdomen ska bli så är det ingenting att vänta på. Bäst att göra allting nu. Ska bara bli  bra i foten igen. Den börjar faktiskt bli bättre. Jag kan vicka fram och tillbaka på tårna utan att det gör ont. Jag kan vinka lite med fotbladet utan att det gör ont. Svullnaden har gått ner.

Lyckligtvis har jag ett arbete som kan utföras i horisontellt läge. Jag kan ligga med foten i högläge och datorn lutad mot en kudde på magen, och skriva storyn om Ö till Ö.  Författaren Marcel Proust låg också och skrev i sängen. Inga jämförelser i övrigt. Och nej, jag tänker inte döpa min story om Ö till Ö till ”På spaning efter den ö som flytt”. Vi fick ju fatt i dom, jag och Totte, varenda en!

Här är vi på väg mot en typisk ö:

(Foto: Jakob Edholm. Ö till Ö.)

Nu har det gått snart en vecka sedan jag kravlade mig upp på land och det underliga har inträffat; jag längtar tillbaka. Det är en farlig tävling, Ö till Ö. Jag är rädd för att den är beroendeframkallande.

Doktorn, doktorn, finns det något vaccin?

---

Just åter Utö och Ö till Ö. Någon längre version mäktar jag icke med just nu, det var en lång dags färd mot natt. Men vi kom i mål, VI GREJADE DET!!!

En makalös tävling i spektakulärt landskap, massor av väder, ohyggligt mycket vatten, roliga människor, lysande arrangemang (stor eloge till alla huttrande funkisar på alla möjliga och omöjliga ställen ute på öarna och i båtarna!!), hisnande löpning (ja vi får väl åka rutschkana då), väldiga vågor mot Mörtö och gungande surf turf …. och väl i mål och i säng, en kropp som  ångade som ett  … ångkraftverk (ska vi sova på balkongen? …) fram till gryningen.

Några bilder.

Mössa. Blir fin att ha i Eriksdalsbadet:

Ful fot: Trampade snett på Käckskär, det sa klick under ankeln, men ok att springa, inte lika ok en timme efter målgång på väg ur bingen för att ta sig till middagen. Rullator, någon?

Vägen dit och vägen hem (Stockholms skärgård, behöver man så mycket mer?):

Dagen efter (men kolla, där är ju backen upp mot mål från i går):

Längre version följer i gammelmedia!

Nu är badsäsongen definitivt över!!

---

Ja, alltså, i morgon far båten ut med alla som ska tävla. Och så ytterligare en natt (kort) innan start. Snuvan borta (ta i trä, igen), sista träningspasset avklarat (2 km i morse med sonen … till radiohuset och tillbaka, återhämtning halvvägs på en parksoffa … hoppas det finns parksoffor på Ornö), och nu vill jag bara hoppa i den där förbannade böljan grå – som det ser ut nu lär den inte vara särskilt blå på måndag. Blött i havet, regn på land, hurra, man slipper packa ner solkrämen!

Förbannade, ska jag kanske inte säga. Det är ju det stora äventyret som väntar. Men förberedelserna inför en sådan här grej känns outsägligt långdragna. Det är liksom inte bara att ställa ut skorna och hoppas på att man kommer i mål. Man måste planera också. Ha tålamod. Läsa väderleksrapporter. Om och om igen. (Men till vad nytta, vädret blir ju aldrig perfekt ändå …).

Och så har man kollega Sofie Lantto som sätter skräck i en. Hon har gjort Ö till Ö en gång tidigare (och ska nu göra det igen med syster Lisa). Sofie säger att det var det jobbigast hon har gjort. Värre än den beryktade Norseman, värre än två förlossningar.

Norseman har jag ingen erfarenhet av. Förlossningar har jag dock erfarenhet av, om än icke på det direkt personliga planet (men jag har i alla fall fått prova på  lustgasen ett par gånger, hur kul som helst). Det har dock förts en och annan diskussion om smärta genom åren, om att ett maraton eventuellt skulle gå att jämföra med en förlossning. Där har jag alltid (mycket smärtsamt) fått stryka på foten. Men nu!

– Fött barn, säger du. Ja, ja, men det är skillnad på smärta och smärta. Ö till Ö är som att föda trillingar. Minst!!

Hoppas alltså på den totala förlösningen på måndag – hoppas på att gå i mål – och helst utan bäckenbottenupplösning!

Ö till Ö light (med amfibie modell soft):

---

Hemma på kammaren och kurerar en liten förkylning och testar hur mycket prylar man kan få in mellan huden och en kroppsnära våtdräkt. Knepigt. Stoppar man in en vattenflaska där fram ser det ut som om man är i tredje månaden. Det går ju inte an, det är ju fotografer ute bland skärgårdsöarna på måndag.

– Hå, hå, vadå tufft race, kolla in killen med kulan!

Hur som helst, det där är ju en annan slags löparverklighet än den i t ex Hälsoloppet, som gick av stapeln i Huddinge i går. En mil på snabb bana, fast med en jättebacke någonstans på mitten, enligt brorsan, som var där, och menade att det där med snabbheten ska man inte överdriva. Man fick ju springa backen två gånger.

En dag tänker jag att jag också  ska springa fort igen, springa allt vad jag kan i nästan inga kläder alls. Göra burnout, men utan gummidräkt. Inte riktigt där än.

Brorsan drog på fint, satte pers med 41.48, och gick första gången under 42 på milen. Det var han mycket lycklig över i mobilen ända tills batteriet (lyckligtvis) tog slut.

Och redaktören för webben här, Jonas Lund, sprang in på 37.55, en sekund före grannbloggare Mårten Klingberg, som dundrade in på 37.56 … vilket hrn Lund förmodligen uppskattade något mer än hrn Klingberg … det är de små detaljerna som gör det, som vi i löparvärlden brukar säga … & andra sidan är sub 38 min på milen ett resultat som åtminstone jag skulle skryta hämningslöst med …

Nä, nu är det dags för en drink. En liter Enervit (som serveras under Ö till Ö).  Måste vänja magen, Enervit brukar vara … ja … skit … för mig. Ni kan ju tänka er, i gummidräkt. Eller, gör inte det!

Oj, blev visst lite för mycket Enervit …

---

Nedräkningen har börjat. Spänningen stiger. Tisdag idag. På måndag går starten 0600 i Sandhamn. Men jag är rädd för att mörka makter är i rörelse, sådana som vill mig illa. På T-banan i går morse, började mannen bredvid hosta oroväckande så fort jag satt mig ner. Lät som sista stadiet av  tuberkulos, eller åtminstone en förkylning from Hell. Bytte självklart vagn vid nästa station.

På vägen hem, en kvinna gick genom nästa hela vagnen för att sätta sig snett mittemot mig fast det fanns platser överallt. Hon började genast skrällhosta; visserligen höll hon armbågen över munnen, men hur bra täcker en armbåge? Jag kunde (nästan) se hur bacillerna, virusmolnen och allt som kan skada en amfibieman, slog ut som ett moln runt hennes underarm. Var hon en människa eller en demon? Jag reste mig förstås och bytte vagn.

Helgen har också varit kuslig. Små blåsor dök upp på tungan lördag kväll, typiska förkylningsblåsor, och visst kliade det lite på höger sida av halsen. Jag var tvungen att ligga nästan helt stilla i soffan hela söndagen. Tur det var triathlon på TV.

Lyckligvis finns det motkrafter. Föreståndaren för kvarerets lokala hälsokostbutik var idel öra, guidade entusiastiskt runt bland hyllorna. Det rök visserligen ur plånboken (en ny variant av att sälja sig dyrt) men nu är det pang på rödbetan för maximal prestation samt Röd Solhatt mot alla ondsinta virusdemoner.

Än är inte badsäsongen över! Sandhamn, here I come!!

---