No Need for Speed

Il pleut beacoup i Luxemburg.

Som tur var hade vi hattarna på.

Det slutade dock regna innan start, mycket välplanerat av tävlingsledningen. Vid 15 km fick man alltså välja, helmara eller halvmara. Helmara till höger, halvmara till vänster. Jag har ju alltid haft en revolutionär ådra, så jag tog till vänster. Men jag gissar att Thomas, Springtime Travels outtröttlige miltuggare ( 44 maror hittills, på ett ungefär) tog till höger (smygmoderat?) för när jag nu sitter här i baren på hotellet och dricker en jättestor sejdel med belgiska ölet Leffe för att på bästa sätt återställa vätskebalansen samt bloggar den här texten, har jag ingenting hört från honom. Och klockan är ändå tre minuter i tjugotre, och det börjar bli väldigt mörkt ute. Må facklorna vara med honom. Springer man fel här kan man hamna i Belgien, eller Frankrike, eller Nederländerna … och har man då inte passet med, får man passa sig … ack ja …

Loppet? Travade runt i stadigt tempo, gick i mål på 1.34 någonting, och bra nöjd med det även om det var många år sedan det gick så långsamt. Det var rätt ordentligt kuperat här och där, men jag brände inga proppar och det var ju heller inte meningen.

Längre rapport följer längre fram i papperstidningen.

I övrigt:

Tro´t den som vill!

---

Ja, alltså, det finns en hel också.

http://www.ing-night-marathon.lu/

Men jag är bliven modest. Jag är möjligen bliven slö. Jag fegar, jag skuddar mig i stoftet, jag genar ut efter halva. Man får det, enligt den luxemburgska regelboken för kvällens äventyr. Nattmaran i Luxenburg. Eller halvnattmaran i Luxemburg.

Fast natt och natt. Starten går 19.00. Man bör i alla fall var hemma innan skymningen, om man drar på ett kol. Fast dra på och dra på. Det lär bli en 26 C idag, och banan är inte vad jag trodde den skulle vara. Jag tänkte Luxemburg, jag tänkte platt. Belgien är ju platt, det ligger ju här intill. Men taxichaffisen från flygplatsen peka på en park som går runt staden, långt under en massa broar, med stup som likna Grand Canyon (bra nära i alla fall). Det finns alltså många backar här. Hårda tunga elaka backar.

Men jag har ingen brådska. Den här gången har jag ingen brådska. Det får bli ett träningspass med nummerlapp. Bara, check in, run out. Jag är här för att kolla in det här loppet, ett alldeles nytt ett, spännande, se hur luxigt det är, kolla in det här lilleputtlandet, som jag innan trodde mest bestod av brevlådor. Ja, ni vet, brevlådeföretag. En skog av stora brevlådor där på platten mellan Belgien och Nederländerna.

Nej, så där ser inte Luxemburg ut. Inte riktigt i alla fall. Här finns ett äkta, gammaldags slott också, som jag hoppas vi inte behöver springa upp till.

Här finns också en skandinavisk sportbar. Jag var där en stund i går för att se på fotboll, Sverige – Österrike. Ett överskattat nöje.

Nu ska jag iväg och hämta nummerlapp. Och mina tankar går osökt till

Esther Williams, R.I.P

När jag kommer hem igen ska jag intensifiera simträningen!

På återhörande!

---

… nu kommer. Snart ringer klockan ut för sommaren. Schools out! I alla fall för barnen. Men känslan finns kvar i en vuxen mans kropp. Med lust och fägring stor …

Den vuxne mannen kompenserar med skogslöpning. Tröskeltempo mellan hägg och syrén. Mellan gran och yra fåglar. Det pågår mycket i skogen nu.

Har också varit på vift. For en sväng till Barcelona för att hjälpa till och packa ihop en dotter som är på väg hem. Det vill säga, dotterns kläder och skor. Blir mycket kläder och mycket skor för en tjugoplussare under tre års tid. Kände mig överviktig hela vägen hem.

Hann med stranden också. Barelona är en stad för löpare. Fem kilometer strandpromenad längs stadsdelen Barceloneta. Massor av löpare. Hola, hola, hola, nickar och hälsar. Att springa längs det stora blå, höra vågorna stillsamts slå mot strand. Poesi.

Hann med att simma också

Näsan funkar fint som köl när det blåser hårt.

Solen sken, men bara 16 i vattnet, så lite synd om mig var det i alla fall. Fast bara lite.

Gränd i Barceloneta

Och en glädjemätare … fast fast and furious är numera mitt löpande motto

Hasta la vista!

---

Dagens Berglins i SvD:

Greider? Kulturkutning …

---

Hänryckning, det låter som en löparterm. 200 meter från mål, man gör ett ryck och drar hän.

Man skriver en blogg, och hepp, så har det gått två veckor. Tror jag gick lite vilse där emellan hägg och syrén. Mer kolla in knoppande blader än blinkande bildskärm.

Men nu är jag här igen, och vad har jag gjort idag då? Upp tidigt och iväg in i Djurgårdens grönska, för att dunka varv på Fiskartorpets 2,4 km bana. Körde 6 gånger med 90 sek gåvila, benen riktigt stabila. Mötte två rådjur. Dom stod där och blängde på mig, alldeles stilla, som om jag var en av dom, ett djur i skogen. Kände mig också som ett djur i skogen.  Ahh, skogen, finns inget bätte än att springa där. Det spritter långt ner i primalhjärnan, här har jag sprungit i miljoner år. Typ.

I går var det dock tiden innan den första kvastfeningen kravlade upp på strand. Kajkade fram och åter i Eriksdalsbadets innebassäng. Knappt en människa där, kände mig som en enslig kaskelot på väg över Stilla havet till ett planktonhak i Antarktis. Eller nåt. 6×800 meter, det var långt, fast ändå en bra bit kvar till Antarktis.

Antarktis, here I come:

Apropå Antarktis, så är det kvalsim till Ö till Ö ute i Sandhamn idag. Kollade vattentemperaturen, 9 C. All respekt till deltagarna därute.

Nu, mot Eriksdalsbadet! 21 C.

---