Jag har ingen aning om vad klockan är, bara att det är natt och att gryningen inte kan vara långt borta. De svarta stenarna under mig är lite för stora och runda för att kunna springa på, det är knöligt och tar tid. De är fortfarande heta från dagens värme och bränner under fötterna, trots att jag har skor på mig. Eller är det ens stenarna som bränner? Jag vet inte längre. Jag är mitt i skogen på en gammal väg av lavasten som kallas Chemin de Anglais. Jäkla britter, varför byggde de den här vägen?

Plötsligt ser jag en hög med resväskor, konstigt, vem har lämnat väskor här? Vänta nu, de är inte på riktigt, nu har jag börjat hallucinera också. Jag lägger mig ner på de varma stenarna, vilar mina svidande fötter mot en resväska, vilket förstås är en sten. Jag har sprungit i nästan 30 timmar och tröttheten jag känner är enorm. Så börjar jag skratta rakt ut åt mig själv, somnar och sover tills en annan löpare vinglar förbi, väcker mig och frågar om allt är bra. ”Jadå”, säger jag och knatar vidare mot målet.

Så var de avklarade, mina första 100 miles. Det lopp jag just sprungit är Grand Raid Réunion, eller Diagonal de Fous, dårarnas diagonal, som det passande nog kallas. Man springer tvärs över den franska vulkanön Réunion i Indiska oceanen; 10 000 höjdmeter upp och sen ner. Det omöjliga underlaget, de branta stigningarna, värmen, vulkanen – gissar att namnet på loppet syftar på detta. Själv är jag mest imponerad över hur mycket dårskap jag lyckats knöka in under ett lopp. Jag har verkligen betett mig som en fou.

Starten går 22 på kvällen, i mörker och utan fungerande pannlampa. Jag får helt enkelt lov att smyga mig på andra löpare bakifrån och springa lite för nära dem för att se något överhuvudtaget. En fou. Det är tre timmars löpning till en station där jag kan byta batteri och med ljus drar jag i väg, nu ska här springas! Det börjar kännas bra, lätt rent av. Vid lunchtid vänder banan in i vulkankratern Mafate, solen steker och det är helt vindstilla. Jag är ensam, utsatt och värmen tar kål på mig. I en brant utan skugga knyter jag min regnjacka som en batman-cape för skydd. Jag rör mig långsamt och skattar rakt ut i desperation. En fou. 

I botten av Mafate finns en bäck. Jag lägger mig raklång däri med all utrustning på, för jag längtar så efter vatten. Några vandrare passerar, de undrar nog om allt jag har i väskan tål vatten. Det borde jag också ha undrat. En fou.

Det blir kväll nummer två. Jag leder loppet och det går bättre när det blivit lite svalare. Så hinner loppet ikapp min mage, det känns inte helt bra, snabbt in bland snåren! Skymtar en löpare på stigen, det är Audrey, tjejen som ligger tvåa. Hon passerar, jag är knäpptyst. En fou. Det ser likadant ut överallt och jag rör mig i cirklar. Jag går fram och tillbaka mellan två markeringar flera gånger innan jag bestämmer mig för ett håll. En fou. Till slut kommer jag fram till den sista stationen, jag vill inte äta för jag är för trött, i stället somnar jag på en brits. När jag vaknar har det gått en och en halv timme och massor av löpare har passerat. En fou. Men nu är det inte långt kvar, bara den där engelska vägen.

Jag ville göra ett 100-mileslopp under hösten för att få erfarenhet och tänkte att Diagonale de Fous skulle bli bra, då kommer andra lopp att kännas enkla efteråt. Som ett vaccin mot elände. Kanske ett vaccin mot småelände i vardagen också. Tjusningen med att springa ultratrail är att det spiller över till resten av livet. Att vara en fou gör mig mindre gnällig, mentalt starkare och tryggare. Det är så sällan man får chansen att verkligen ta ut sig, som jag fick på Chemin de Anglais. Och nu vet jag att jag klarar av det och kan skratta eländet rakt i ansiktet. Som en dåre.