Livsloppet: Löpningen blev räddningen för Alireza
Jag kom till Sverige 1990 från Iran, tillsammans med min fru och son. Väl på plats i Örebro, där vi tillsammans skulle forma vår nya tillvaro, insåg vi att främlingsfientligheten var utbredd i vårt nya hemland. Lasermannen gick lös och satte skräck i oss invandrare och Ny Demokrati kom in i riksdagen; jag kände mig inte alls trygg. Allting kändes meningslöst.
Jag hade ett bra chefsjobb hemma i Teheran och hade en akademisk utbildning därifrån, men här i Sverige var jag ingen. Jag hade förlorat min identitet och fick börja om från början. Jag fick, 37 år gammal, sätta mig vid skolbänken igen och lära mig ett nytt språk. Efter ett tag påbörjade jag en masterutbildning i Biblioteks- och informationsvetenskap.
Jag har sprungit så länge jag kan minnas, men i Teheran, min forna hemstad, sprang jag mest för att hålla formen. I Sverige blev löpningen ett sätt att överleva. Det fanns en löpslinga i skogen nära vår lägenhet i Örebro, som jag såg till att ge mig ut i varje dag.
Löpningen hjälpte mig att rensa hjärnan och gav mig mental avlastning. Det fanns också ett bibliotek i närheten som jag besökte dagligen. Jag har alltid varit intresserad av litteratur och tyckte att det var fantastiskt med folkbibliotek, sådana fanns det inte i Iran. Biblioteket och löpspåret – de här två platserna blev min räddning de första åren i Sverige, de gav mig mening i livet.
Det dröjde inte länge förrän jag började känna igen andra löpare i spåret. Vi började hälsa på varandra, ibland sprang jag ikapp dem och småpratade och efter ett tag gick vi och fikade – vänskapsrelationer växte fram. De var också intresserade av litteratur, så vi hade mycket att prata om.
De var nyfikna på min bakgrund, varifrån jag kom. Och jag ville veta allt om den svenska kulturen och hur man firar högtider i Sverige. Jag blev bjuden på födelsedagskalas, midsommarfiranden och glöggfester. Jag fick insikt i hur svenskar ser på barnuppfostran – det framgick under familjemiddagar – och hur man fikar med kaffe och kanelbulle klockan tre på eftermiddagarna. Hur man grillar korv på en pinne från skogen över öppen eld. På så vis kan man säga att mina nyvunna löparvänner hjälpte mig att integrera mig i det svenska samhället.
För ett par år sedan läste jag Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, och blev inspirerad till att lägga upp en plan för min löpning. Jag satte upp målet att springa halvmaraton och började träna med Anders Szalkai och Team Stockholm Marathon. För tre år sedan gav jag mig själv en startplats till Stockholm Marathon i 60-årspresent. Jag kom i mål, och sedan dess har jag sprungit ytterligare ett par maratonlopp.
Idag är jag chef över tio bibliotek i Stockholm och har många medarbetare under mig. Jag har mycket ansvar vilket kan ge mig huvudbry ibland, och för att kunna hantera det ger jag mig ut och springer.
Varje morgon klockan fem är jag i löpspåret. Klockan sex är jag hemma igen och äter frukost och läser tidningen innan jag åker till jobbet. På vardagarna brukar det bli en halv mil, på helgerna springer jag en knapp mil – för att rensa huvudet lite extra. Löpningen gör mig avkopplad, håller mig frisk och jag blir en bättre medarbetare och chef.
Min son gick ut skolan med högsta betyg och gick sedan på Handelshögskolan i Stockholm. Idag har han ett toppjobb i finansbranschen. När jag berättar hur stolt jag är över honom säger han bara: Men pappa, du ska inte vara stolt över mig, jag har haft alla möjligheter i världen att lyckas med det jag vill. Det är du och mamma som har gjort jobbet. Ni tog er hit från Iran och såg till att skaffa de jobb ni ville ha, det är jag som ska vara stolt över er. När han säger så blir jag rörd.
LÖPNING OCH INTEGRATION:
Den här veckan kommer vi att lyfta hur löpning kan hjälpa till med integrationen här på runnersworld.se. Vet du några bra initiativ, eldsjälar eller någon som har en bra historia att berätta på ämnet? Tipsa oss gärna!
