Det gick inte som planerat idag. Långt ifrån. Värdelöst skulle man kunna säga. Om det är nån som är nyfiken så blev tiden 38.22. Premiärmilen 2015 blir ytterligare ett lopp att lägga till kategorin ”glömma-bort-och-aldrig-mer-nämna-tiden-lopp”. Den kategorin verkar bara bli större och större för varje år som går. Främst är det millopp som tenderar till att hamna där. 38.22 hade jag ganska exakt efter milen på senaste halvmaran och då kändes kroppen lätt. Det gjorde den inte idag. Redan efter 2km kom första tankarna på att bryta, då är det svårt att göra ett bra lopp. Men vi tar det väl från början…

Vaknade med en okej känsla, sommartiden kändes inte alls i kroppen och det regnade ingenting ute i Solna vid 8-tiden så hoppet om hyffsade förutsättningar började snabbt infinna sig. Frukost, lite slösurfande, obligatoriskt toabesök x2, väderkoll var femte minut och sen var det dags att bege sig. Klädvalet blev inte så svårt som jag trodde. Korta tights, underställströja, t-shirt, vantar och keps. Klart å betalt.

Ovanligt lite folk på tuben ut, kanske avskräckte vädret en del. Att kliva ut från universitetets t-banestation var ingen höjdare. Möttes av snålblåst, lätt duggregn i ansiktet och en ganska dålig känsla som sa att det här kommer bli rätt jobbigt. På den lilla vandringen över universitetsområdet mot starten fick jag lite flashbacks till maradebuten i Stockholm 2012, det där loppet som gått till historien för sitt minst sagt usla och bedrövliga väder. 

Jag och brorsan hoppade in i på universitetet för att slippa stå ute och slängde av oss alla överdragskläder, kortbrallor kändes helt rätt trots allt när man kom ut. Är det lopp så är det. In med grejjerna i förvaringen och sen lite uppvärmning för att inte förfrysa helt. Lyckades positionera mig ganska bra i starten och träffade på några bekanta ansikten bla Gabriel från jogg (kul å träffas), min vapendragare Robert som skulle gå för sub36 och Agnes som höll Sundsvallsfanan högt genom att komma 6:a i damklassen.

Pang så var vi iväg. Första kilometern på millopp brukar alltid kännas lätt, men inte idag. Det var tungt från första metern, särskilt i låren. Klockade den på 3.32 men tappade sen all fart i motvinden och hade inget tryck i benen alls. Hade heller inget pannben att kunna kompensera det med, det var bara allmänt bedrövligt. Ännu bedrövligare var den nya bansträckningen med lera upp till knäna. Överlägset sämst idag. Vid varvningen övervägde jag starkt att kliva av bara för att slippa alltihopa. Bet dock ihop och prövade istället att öka farten lite med håll som resultat. Kul! Sista varvet sket jag fullständigt i tider, nu handlade det bara om att ta sig i mål. Lagom till sista kilometern släppte hållet och mäktade faktiskt med en spurt på upploppet även om det inte var nån särskilt vacker syn.

Mötte upp min Team kompis Sanna i målet som hade sitt roliga framför sig, själv var jag bara glad att ha tagit mig i mål utan att ha brutit. Ser oförskämt glad och pigg ut på bilderna nedan, men bilderna ljuger, sådär glad var jag verkligen inte.

Foto: Jakob Zander

Tog en evighet att hämta ut överdragskläderna, skärpning Premiärmilen, det där måste gå mycket smidigare. Duschen efteråt var magisk, kanske den skönaste duschen det här året. Efteråt pizza med brorsan, hans sambo Karro, min polare Nille och hans sambo Jenny som alla sprungit loppet och var nöjda. Sen väntade en lång bilfärd hem till Svallet där vi möttes av snöfall ju längre norrut vi kom

Nä, premiärmilen 2015 gick inte riktigt enligt planerna. 10km är inte min grejj och kommer heller aldrig att bli. Ändå envisas man med att springa millopp, trots allt är det ju ändå rätt coolt med en bra tid på milen. Nån gång kanske man får till det. Eventuellt. Men det blev åtminstone ett bra träningspass. Nu tar jag sats mot Rotterdam Marathon, då jävla ska det springas fort. Marathon, det är min påse!

/Hörs

”The message from the coast is loud and clear – cool runnning – the second I get off Im out of here. Oh doctor, man I hope relief soon come. Sometimes the best prescription is to run.” (Boz Scaggs)

Det finns en anledning till att den här sidan heter runnersworld och inte joggersworld. Vi är löpare, inte joggare. Kom ihåg det. Folk som inte vet bättre tror att det är samma sak. Det är som att jämföra äpplen och päron. Jag joggar ibland men för det mesta springer jag. Det förstnämnda betyder dock inte att jag är en joggare. Även när jag joggar så är jag en löpare. Det här är viktiga saker, nästan lika viktigt som klimathotet och monarkins vara eller icke vara. 

Idag blev jag kallad för joggare. Då brann det i huvudet på mig. Som tur var insåg jag ganska snabbt att det skulle vara lönlöst att ta den diskussionen, det gäller att välja sina strider, så jag bytte snabbt samtalsämne. Jag kan stå ut med att bli kallad för mycket men inte joggare, i min värld är distinktionen mellan löpning och jogging detsamma som mellan att utöva en sport och att leka. Pröva att säga till Zlatan att det han sysslar med bara är en lek ungefär som nåt man gör på skolgården. Den stora frågan är då såklart vari skillnaderna ligger. Därom tvista de lärde. För egen del är det högst ointressant med definitioner och ännu mer meningslöst att prata tempon, för min del handlar det om inställning. Den som anser sig vara löpare är också en löpare, oavsett vad man gör på milen, vilken pulszon man befinner sig i eller om man har tights eller en rosa plyschdress. Eller förresten, vid närmare eftertanke så kan jag köpa att gränsen mellan löpning och jogging går vid den rosa plyschdressen. För den som vill förkovra sig mer i ämnet finns åtskilliga trådar på diverse löparforum. Garanterar dock inget svar i frågan.

Idag var det distans på schemat. 20km, varken mer eller mindre. Pigga ben och lagom ansträngning utan att kännas slitsamt. Det känns som att formen lurar runt hörnet, löpningen känns lätt just nu. Fick hålla tillbaka stundtals för att inte förivras. Imorn är det backintervaller, då gäller det att ha fräscha ben och en skalle som är med. Laddar upp med Ahlgrens bilar och chokladpraliner. Det är bra bränsle. Bättre än torr och tråkig fullkornspasta.

Har börjat fundera på val av klädsel till söndagens Premiärmil. Yr säger 3 grader, regn och svag vind just nu. Det kan jag köpa. Kortbrallor och vantar lär det bli, frågan sen är om det blir linne, linne + armvärmare, t-shirt, t-shirt med armvärmare, långärmad t-shirt eller kanske rent av underställströja? Mössa, keps eller buff? Blir nog till att ta med halva löpargarderoben. Val av skor är inte heller helt lätt. Om jag kommer ihåg rätt är det en ganska lång sträcka med grus. Då går DS Racer bort. Mest för att jag inte har nån lust att ägna en timme efter loppet åt att peta bort allt grus som kommer fastna i hålen. Tarther får det bli. Eller kanske ett par utslitna DS Racer som ändå ska kasseras? Ångesten inför klädvalet känns just nu som ett större bekymmer än ångesten att behöva ta i för kung och fosterland.

Oavsett om man gillar mina löparlåtar eller inte sen tidigare, lyssna in dagens låt. Eller ja, lyssna in alla dom andra också, men särskilt denna. Boz Scaggs. Man kan inte bli annat än glad. Tänk sommar och sol, tänk löpning i bar överkropp och minimala splitshorts. Tänk LA och 80-tal.

/Hörs

”It’s not how fast you can go, the force goes into the flow. If you pick up the beat, you can forget about the heat/…/It’s a test of ultimate will, the heartbreak climb uphill. Got to pick up the pace, if you want to stay in the race.” (Neil Peart)

Vaknade med en bra känsla imorse. 05.45 slog jag upp ögonen klarvaken och tänkte äntligen en ny träningsvecka att se fram emot, dessutom med årets första tävling som pricken över i:et. Det hör inte till vanligheterna. Måndagmorgnar under vintern har i regel inneburit ett evigt snoozande till sista sekund, stora påsar under ögonen och krävt minst en halv liter kaffe innan huvudet kunnat reagera på tilltal. Inte idag. Idag skulle det inte bli nån mellanmjölk, såg verkligen fram emot trötta lungor och blodsmak några timmar senare när jag låg klarvaken i sängen och målade upp en bild av eftermiddagens pass.

Den positiva känslan förbyttes ganska snabbt mot den vanliga måndagskänslan. När det äntligen var dags att gå hem från jobbet var huvudet som en disktrasa. Övervägde ett tag att skita i träningen. Men så kom jag hem och möttes av detta paket i brevlådan och fick energin tillbaka

Då slog det mig att det finns en glädje i att övervinna ett motstånd och sträva mot nånting större; att kämpa i motvind, slita, ta i och bli trött. Det är ju det livet i stort handlar om. Allt ska inte vara så förbannat roligt, saker måste få vara jobbiga och tråkiga. Det är långt ifrån kännetecknande bara för löpningen. När hela samhället idag är uppbyggt kring snabba kickar, upplevelser och direkt feedback via sociala medier så är det lätt att känna en viss misströst. Saker får absolut inte vara jobbiga och tråkiga. Ägnade hela eftermiddagen åt förmaningar och brandtal om vikten av att klara matematiken, därav den-våta-disktrasan-känslan i skallen, men det är som att slåss mot väderkvarnar. 

Dagens pass var pulserande tusingar, 10km där varannan km skulle gå i 3.45 respektive 4.30 enligt instruktionerna. Hade egentligen tänkt att byta ut detta pass mot söndagens tävling, men kände att jag ville köra detta pass ändå, särskilt idag för att rensa skallen. Alternativet hade vart mellanmjölk och är det nåt jag är less på just för tillfället så är det mellanmjölk. Så det fick bli pulserande tusingar. Tiderna blev följande:

3.32 / 4.29 / 3.32 / 4.41 / 3.31 / 4.31 / 3.36 / 4.15 / 3.35 / 4.38

Ett bra pass som jag kommer kör igen.

/Hörs

Rush – Marathon