Jag har precis fixat att springa en mil utan smärta!! Fett med likes på det alltså. Lycka är att kunna springa, meningen med livet, anledningen till varför vi finns till här på jorden, svårare än så är det faktiskt inte. Just nu struntar jag i om nästa pass blir ett bakslag, det är här och nu som räknas och just nu känner jag mig bara lycklig över att kunna springa igen.

Det har successivt känts bättre och bättre för varje dag som gått, smärtan i popliteussenan har minskat dag för dag och i fredags var första gången som jag inte kände av smärtan alls och heller inte gick omkring och tänkte på om det gjorde ont eller inte. Tänkte att det smarta valet vore att vänta ytterligare nån dag med att testjogga, men ibland är det inte alltid så lätt att vara klok och tänka rationellt. Direkt efter jobbet stack jag ut i sommarvärmen i linne och splitshorts. Efter 10min började en obehaglig känsla smyga sig på ner mot knät och efter 15min kom den huggande smärtan och då var det tack och godnatt. Det var bara att kapitulera och skamset promenera hem. Kom ganska exakt 4km. 

Min egenställda diagnos direkt efter var att popliteussenan var ok, smärtan från testjoggen berodde snarare på löparknät. Ägnade hela fredagskvällen åt att läsa på om löparknä, kolla youtube klipp, hänga på löparforum och sluka alla studier jag hittade. Rulla på foamroller stup i kvarten. Stretcha en gång i timmen.

Tvekade lite om jag skulle göra ett nytt försök idag. Vaknade rejält bakfull imorse. Det blev visst ett par öl för mycket igår. När man är skadad och dessutom inte har nåt lopp inplanerat på länge kan man faktiskt få unna sig det utan dåligt samvete. Kollade termometern. 20 grader. Gick ut på balkongen. Kände värmen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. 30min jogg, varken mer eller mindre. Linne och splitshorts även idag. Efter 10min kom exakt samma obehagskänsla som i fredags. Tänkte ”jaha, då var det kört idag också”. Men smärtan kom aldrig. Fortsatte springa. Blev dock inte av med obehagskänslan, kändes som att det när som helst skulle kunna hugga till. Det kändes lite kallt längs knät, som om nåt ville krampa. Men ingen smärta. Fixade 20min. 25min. Obehagskänslan började avta mer och mer. Kanske skulle jag kunna fixa en mil? Hörde naprapatens röst som ekade i huvudet: –”Bestäm dig för en sträcka eller tid och nöj dig med det, bli inte övermodig och fortsätt om du klarar det”. 30min. Det smarta valet hade varit att nöja sig och avbryta men dum som man är fortsatte jag. Den magiska milen hägrade på ett inte allt för obehörigt avstånd. Och det höll. 10km springandes. Ingen smärta. Varken före, under eller efter.

Imorn ska jag tillbaka till naprapaten. Känns för tidigt att ropa hej just nu men om jag fixar löpning varannan dag den här veckan så kan jag förhoppningsvis köra igång på allvar snart. Och jag fortsätter såklart med rehabövningarna, stretcha löparknät, rulla foamroller och bygga upp styrkan i höften, rumpan och knät.

/Hörs

Dagens låt: Den här blir man glad av. Tänk sommar, sol, kall öl och sena kvällar i solnedgång.

Visste formen inte riktigt var där men trodde och hoppades på att under ett kortare lopp skulle det vara mindre betydelsfullt. Det är väldigt lätt tappa respekten för en sprint när man fokuserar på längre distanser. Har kört hyfsat hårda pass på senare tid men det var väldigt länge sedan jag tävlade på den intensiteten. Blev väldigt snabbt medveten om vilka stressfaktorer som ingår i kortare lopp och kan ärligt erkänna jag hade stora problem handskas med dem.

Simstarten

Precis som med så många andra tävlingar dessa veckor så var det tveksamt om vattentemperaturen var lämplig för motionärer att simma i. Förbundet har nyligen justerat deras rekommendation för när simning är tillåten och när våtdräkt är obligatorisk. Personligen kan jag tycka 12-13 grader är aningens kallt för att man ska kunna tävla på hög intensitet. Vet man kan simträna i det men när man ska gå för full maskin och blanda in trängsel så blir det inte särskillt kul. Adrenalinet och kylan förvirrar åtminstone min hjärna och jag får ett svårkontrollerat stresspåslag. Vara i usel simform hjälpte inte heller. 750 meter kändes som en evighet och tackade min lyckliga stjärna när jag nådde land som 10:e man. Tyvärr var målsätningen om att nå pallen slut redan här. De 4-5 gubbar som låg bland dem som kom upp före mig är för bra cyklister & löpare för jag skulle kunna hämta in försprånget.

Upp från vattnet kan jag ha sagt ett eller två fula ord.

Hade en förhoppning cyklingen skulle kännas bra men efter att ha varit nerkyld hade jag svårare än någonsin hitta mina cykelben. Alla försök trycka på ordentligt resulterade i rusande puls och andningsbesvär. Fick fogligt sänka mina ambitioner och fokusera på inte tappa sikte på Fredrik Granström som på en lånad cykel körde om mig. Mådde bättre mot slutet och började få ordning på kroppen igen. Hade ok tryck sista biten men var osäker löpningen skulle lira då kramper fortfarande spökade i vader & lår.

In efter cykling för T2

I växlingen till löp fick jag dubbelsidig vadkramp när skorna skulle på. Som tur var släppte det nästan omedelbart när jag fick börja röra på mina långa storkben. Första kilometern känns alltid åt helvete innan musklerna ställt om sig men efter det hade jag nog min bästa löpning på denna distans någonsin. Kände kraften pulsera i benen och kunde kontrollerat ligga i 3:40:isch min/km. Tyvärr var närmaste man ur sikte och jag kunde bara springa för det som fanns kvar av min heder. Något beskedlig kom jag in som 5:e man. Före mig kom Magnus Olander, Donato Campanini, Jonatan Bejmar & för dagens suveräna Oskar Djärv.

Någon sprint i mål blev det inte denna gång. Ville helst vara osynlig.

 Magnus Olander bästa tvåbarnspappa för dagen.

När jag tittar på resultaten finner jag mina tider på cykel & löp helt klart godkända men ligga 1.5-3 minuter bakom täten efter 750 meter simning är precis som Fredrik Robertsson så vackert formulerade sig ”IG”.

Som jag sagt tidigare, ”man är aldrig bättre än sitt senaste resultat”. En sprint är ett väldigt effektivt sätt ta reda på var man ligger utan behöva kasta om för mycket i schemat. Vetskapen nu att löpningen är i fas men cykel och framför allt simningen kräver fokus är väldigt tydligt.

För er som undrar til nästa år så var Saltjöbaden Triathlon utan konkurens det bäst arrangerade loppet jag gjort på svensk mark. Äntligen en arrangör som vågar ta ut svängarna och ge deltagare & åskådare en fantastisk dag. Tack för det och detta blir en klassiker varje år!

Ungarna var tröttare än sin gamla far efter hoppat i hoppborgen i 2h

Nu ska jag ut på cykeln och trampa ur frustration & slagg!

Nelker

Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside

Hallå!

Länge sedan jag dryftade tankar och uppdateringar här på bloggen men har inte känt mig särskillt inspirerande. Mina tankar har istället varit åt det omvända hållet vilket känns bäst hålla för sig själv. Frågar man runt bland aktiva idrottare som haft en hektisk period som gått bra så är det inte ovanligt de drabbas av en såväl fysisk som psykisk svacka efteråt. Det dagliga livet & tillvaron känns tuff och en sliten oduglig kropp på det påverkar humöret. Post Marathon Syndrome gånger två. Hade en fruktansvärd sådan svacka efter Kona 2013 samt -14. Trodde mest det berodde på jetlaggen men nu efter Fuerteventura upplevda jag samma sak vilket fick mig ur balans. Svårt förklara det för omgivingen som tror man är på topp medan man själv bara vill lägga sig ner & dra nåt gammalt över sig. Nu har jag i alla fall slutat tycka synd om mig själv och lyckats vända träningen till det bättre. Är tyvärr inte i samma form som jag var i april men nu börjar jag kunna lita på kroppen igen och känner hur musklerna tar till sig träningen. Har några skavanker som jag övervakar så gott jag kan då säsongen är långt ifrån över.

Vad som händer härnäst?!

Jag tänkte blåsa ur mig fullständigt nu på lördag då mina vänner i Saltjöbadens Triathlon arrangerar sin tävlingspremiär. Killarna är superseriösa i sitt upplägg så jag misstänker det kommer bli ett superevent i fin miljö. Perfekt med en sprintdistans dessutom också då man inte behöver återhämta sig nämnvärt. Sådana race brukar boosta motivationen också efteråt vilket man inte kan få för mycket av. Har inga större ambitioner på resultat utan kör full gas som vanligt från start till mål. Allla som är i vägen skall bekämpas! Har tyvärr inte simmat mer än 4 gånger senaste månaden så det blir att jaga på cykeln….

Nästa anhalt är Halmstad 11.3 den 27:e juni. Det var hyfsat magert initialt då Motala & Vansbro sugit upp många ur Sveriges elit men nu såg jag på listan att några kvicka pojkar anmält sig. Har landställe i krokarna & tränat tusentalsmil på dessa vägar vilket ger mig ett övertag men hoppas det blir en bra fight. Oavsett så är det bra åtta veckor före Kalmar få ett formbesked så man vet vad man har jobba med inför sista träningsblocket. Bantypen passar mig. Medströms på simningen, blåsig samt ondulerad cykling för en platt & snabb löpning. Siktar självklart på förstaplatsen men tror & hoppas Jonas & Rickard kommer jaga som rabiesgalna djur i min närhet.

Är det någon mer än jag som längtar till juni är över?! Värre schema än i december med events & stök.

Hörs på den!

Nelker