Jag uppskattar verkligen all feedback jag fått på hur jag ska bemästra mitt löparknä. Det är kul att det finns så många hjälpsamma löpare som engagerar sig och tar sig tid att lämna en liten kommentar. Sen kanske jag inte följer alla tips och råd till punkt och pricka men det betyder inte att jag avfärdar det som skrivs. Som signaturen MB skrev så tror jag att man själv känner sin kropp bäst och att det bara är man själv som vet när det är dags att trappa upp eller ner, vila eller öka, söka hjälp eller självbehandla en skada.

Jag känner verkligen att löpvilan gjort mig gott och för det är jag tacksam att så många tagit sig tid att rekommendera, för helt ärligt hade jag nog själv aldrig kommit på tanken att vila en hel vecka. Men jag kände också att en vecka fick räcka, förr eller senare måste man ju våga ta dom första stapplande stegen och det gjorde jag igår. Det var en fantastisk känsla att få springa igen. Det blev varken asfalt, grus eller stigar utan jag tänkte att jag skulle vara lite smart för en gångs skull och börja med ett skonsamt underlag.

Det var en ny upplevelse som jag verkligen kan rekommendera, framförallt som alternativ träning eftersom det kändes extremt skonsamt för knät, men även som kvalitetsträning eftersom pulsen stack iväg som en raket. Totalt blev det 40min löpning på blöt myrmark och jag kände aldrig av knät varken under eller efter löpningen. Däremot var det bland det jobbigaste jag gjort på bra länge, har inte haft så hög puls sen jag gjorde ett maxpulstest för flera år sen, var tvungen att stanna flera gånger för att få ner pulsen. Normalt när jag kör hårda intervaller brukar jag ligga nånstans kring 165 i puls, nu stack den iväg till över 170 på bara nån minut och mjölksyran sprutade ur öronen. Så förutom att komma igång med löpningen igen blev det ett riktigt bra träningspass för pumpen. 

Jag har ju inte haft möjlighet att springa in mina nya Asics Fuji Racer än så länge eftersom jag knappt kunnat ta ett löpsteg sen Stockholm Marathon så det var första gången jag fick snöra på mig dom och dom kändes riktigt sköna. Med dom på fötterna ska det nog vara möjligt att avverka Ultravasans 90km men tyvärr kändes dom inte speciellt nya precis efter.

Det känns riktigt skönt att kroppen höll för 40min löpning även om det var på myr och det inte på nåt sätt kan jämföras med stötarna som knät utsätts för på asfalt. Men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Nästa steg blir att testa en kort runda på asfalt senare i veckan. Ska också försöka få till nåt fler myrpass men det är verkligen utanför min comfort zone och med tanke på hur extremt jobbigt det var så lär det inte bli den här veckan i alla fall, men sommaren är ju lång.

Imorn ska jag tillbaka för en andra stötvågsbehandling. Jag hoppas verkligen att det kommer märkas på spänningarna i ITB och på trigger punkterna att jag både vilat en vecka och dessutom rehabat och stretchat som en galning den senaste veckan. Jag känner mig hoppfull. Planen är att fortsätta med crosstrainern och rehab den här veckan parallellt med att testa hur knät reagerar på lugn och kort asfaltslöpning.

I mitt förra inlägg fick jag rådet att chilla lite och bara njuta av sommaren. Det är svårt när man normalt sett äter, sover, andas och skiter löpning dygnet runt under årets alla dagar, ännu svårare när man dessutom är skadad. Men jag har försökt ta fasta på det rådet och försökt chilla så gott det går och inte tänka på löpning tjugofyra sju.

/Hörs

Dagens låt: Mauro Scocco är aldrig fel, fantastisk version av Jag saknar oss.

---

Vilken sinnessjuk sporthelg om man är en inbiten triathlonnörd!

Om inte min egen satsing vore nog så är jag även grundare & ordförande i klubben Terrible Tuesdays. Har tagit på mig uppgiften bevaka, sammanfatta samt sammanställa klubbdeltagarnas eskapader. Vi hade tidigare utnämnt Vansbro som KM på halv ironman distans vilket gjorde min helg rätt kaotisk då jag själv skulle köra Halmstad 11.3. ITU VM i Motala kördes samma dag vilket inte gjorde saken bättre…. Vad som var kul är alla tusentals svenskar som fyller tre stora lopp (svenska mått) och att de ändå håller hyfsad klass rakt igenom. Då Halmstad kan ses som ett motionslopp i år så var det ändå 13 personer under 4:21h trots en tuff cykelbana. Snabba tider i Vansbro var inte lika oväntat med tanke på startfältet. Motala hade ju ITU VM status men tycker ändå inte att de höll mer än nämnvärt högre klass om man bortser från de proffs som deltog. Kul se så många föreningar & organisationer försöka göra kalendern fullsmetad med arrangemang. Nog en tidsfråga innan Challenge eller Ironman lägger vantarna på en av våra halvdistanser. Tråkigt bara säsongen är så kort och väder-osäker vilket trasslar till simningen. Verkar som samtliga lopp i helgen hade stora grupper av atleter med märkliga symptom tack vare en kall & utmattande simning?!

Pre start med min kära barndomsvän Philip Kellin

Jag fick för andra gången bryta ett lopp. Förra gången var Challenge Laguna i Thailand. Var då helt trasig från Kalmar & Hawaii. Dessutom var det över +40 grader i skuggan vilket gjorde att varken min kropp eller skalle orkade genomföra hela distansen. Hade senaste veckorna haft seglivade symptom från diverse barnbaciller som sprids på såväl arbetsplatser som i småbarnsfamiljer. Då min simform varit usel har jag simmat ”ikapp” sista veckan i 13-14 gradigt vatten vilket inte riktigt har varit det smartaste. Är ju som sagt allergisk mot klor så jag chansade att detta var ändå bättre för slippa ytterliggare allergiutbrott. Sista veckan hade jag utskrivet penicillin som jag borde tagit men av någon konstig anledning trodde jag kroppen skulle orka bekämpa skiten ändå. Märkte i torsdags & fredags hur bihålor och orken var skräp men intalade mig att det bara var trötthet. på startdagen kände jag mig fräsch och fokuserade bara på hur jag skulle vinna. Har chansat tidigare och det har fungerat. I Cannes var det så.

”15.2 grader i Nissan” ropade de ut. Efter ha provsimmat konstaterade jag att de ljög. Det fanns folk med termometrar och dessa visade samtliga ca 14 grader. ”Tur att det är medströms” tänkte jag så lidandet blir kort. 28 minuter efter startskottet brunnit av klev jag i land. Rejält nedkyld och hade dålig känsel i händer & fötter. Yrsel hade jag också men lyckades ändå få av mig dräkten och med mig cykeln ur T1. Försökte få kontroll över kroppen så gott jag kunde men min puls var skyhög. Valde nonchalera det då jag antog att adrenalinet & hjärtat jobbade hårt för jag skulle bli varm igen. Lade mig efter den beryktade Galgbacken nere i tempoställning & började arbeta fokuserat.

Världens längsta kyckling på ett älgstaket

Cykeldelen i Halmstad är där jag brukar träna på sommaren så jag kunde banan som om det vore min egen bakgård. Björn hade sagt ”280-290 watt borde du klara” vilket jag höll med om även om jag visste det är inget man bara gör sådär. Tog ca 2 mil innan Kristian Hallsten plus Johan kom ikapp och vi började slå följe. Visste att han är en gammal cykelprofil samt gjort Kalmar på 8:44h vilket gjorde honom till en trygg partner. Han är extremt stark uppför och jag har mer på platten & nerför. Det är så mycket lättare och roligare när man har någon att köra med. Vi försökte hålla avståndet men när folk kommer i mellan & banan slingrar sig så kan det absolut hända det blir lite fel. Ber om ursäkt som någon tyckte vi körde nära i vissa sammanhang men jag kan intyga att det var aldrig avsiktligt. Det är omöjligt ligga & köra om varannan sekund bara för banan förändrar sig när så många olika cyklister med olika styrkor ligger på led. Jag hade 295 watt NP denna runda så ingen kan knappast säga jag låg & softade på hjul. Sporten har en utmaning här anser jag. Hur gör man vid grupperingar när dragspelet börjar, hur ska domarna döma?! 20 meters lucka vore bäst men omöjligt införa om alla startar samtidigt. Vad gör man när hundratals människor kommer ur vattnet samtidigt. Hur ska man då hålla ett led i chack….det går lixom inte. På Hawaii kommer över tusen personer upp mellan 1:05-1:15. Domarna skiter helt i straff bland motionärerna första sex milen då det helt enkelt inte går….åker mest runt och visar upp sim närvaro så det inte spårar ur fullständigt.

Undra på det går fort nerför, 100kg ekipage

Med 20 km kvar slog jag av, måste spara på benen, låg ändå 2:a i loppet ihop med Johan & Kristian. Höll komfortabla watt samt tog in extra energi. Kände mig stark fortfarande. Matt är man alltid. Plötsligt när jag skulle fippla med skorna inför T2 hände nåt. hela ryggen började krampa våldsamt och det började kännas olustigt. Ett mirakel jag inte körde in i kravallstaketet. Höll minen men mådde skit när jag bytte om från cykeln. Satt stilla i 20 sekunder extra för samla mig något innan jag sprang iväg efter Kristian & Johan.

Normalt måste jag begränsa mig för inte springa för fort, nu fick jag bita ihop för hålla farten 3:55 min/km uppe. Pulsen rusade och kroppen skrek stanna. Ibland kan det kännas tufft konvertera från cykel till löp men denna dag var det hemskt. Efter kommande två kilometrar blev det bara värre och kramperna i ben, mage & rygg förvärrades. Kunde knappt få luft och jag var tvungen att stanna. Började inse det var hopplöst men testade 500-600 meter till. Förgäves, det var slut. Bara promenera in till stan & packa ihop.

Jag är inte personen som går 15 km. Inte så jag behöver bevisa för mig själv längre att jag kan springa 21,1km. ”Death before DNF” kanske det töntigaste uttrycket som finns. Hälsan är vår finaste gåva, tänker inte riskera den för jag inte kan stå ut med negativ kritik från omgivningen.

Tråkigt inte få fightas med dagens toppgäng men om man ska se det positiva så kan jag ganska snart börja träna hårt igen inför Kalmar. Ska bara låta penicillinet ha sin gilla gång.

Stort tack till Halmstadtriathlon.se för ett superarrangemang. Vågar påstå den finaste cykelbanan i Sverige!

Stort supergrattis till vinnaren Sebastian Björklund som för dagen var överlägsen segrare. Roligast denna dag var dock se min vän Richard Bäckström kriga till sig en 2:a plats efter en monsterlöpning på 1:21h. Raka benen & du vinner nästa lopp din räksmugglare!

Nelker

---

Om exakt 20h har jag haft ofrivillig löpvila i exakt en vecka. Det har inte hänt sen…ja, Dackefejden. Eller åtminstone på ett par år, sen förra skadeperioden. Dom som inte vet bättre fnyser säkert åt det men för en löpare är en vecka utan löpning en evighet. Måste erkänna att det var jobbigast dom första dagarna, att mentalt ställa in huvudet på att inte springa men nu när skallen accepterat det och kroppen börjat bli avvänjd från löpning så går det faktiskt helt okej.

Istället har jag stängt in mig på gymmet och köttat crosstrainer, gymmat, rehabat och promenerat som fan. Och appropå promenader. Eller gång. Eller powerwalk som vissa säger. Fy fan vad träligt. Fattar inte hur folk står ut med det som ”träningsform”. Det går ju übersakta, man får inte upp pulsen och allt man vill är att springa istället. Enda anledningen att jag ägnat mig åt timmeslånga promenader är för att jobba på brännan, få lite sol. Det har liksom aldrig vart ett problem tidigare när man ägnat hela somrarna åt att springa. Förra sommaren när det var värmebölja fick jag en riktigt schysst bränna för då var man ju mer eller mindre tvungen att springa i bar överkropp för att överleva, tänkte dock inte på pulsbandet, så jag gick omkring med en bränna likt den i Sällskapsresan hela förra sommaren. Inte så kul men det var åtminstone en solbränna. Det hör ju sommaren till. Åtminstone en schysst bonnbränna men inte ens det har jag. Man blir inte så brun av att stå innte på ett gym flera timmar om dagen. Därför går jag. Och att ligga i en solstol och pressa är liksom inget alternativ eftersom det fortfarande är typ vintertemperaturer ute. I fredags blev det en sväng in till schtaan, trots regn och miserabelt väder var det rätt mycket folk ute på Umes krogar. Brolle spelade tydligen nere vid Kajen också. Satt och huttrade med en öl i handen på Sjöbris uteservering och funderade på om det var juni eller januari. 

Bleka ben. Knappt så man vågar gå i kortbrallor på gymmet. Hemsk känsla.

Tillbaka till crosstrainern. Jag har börjat gilla den. Får upp pulsen rätt bra i motsats till cykel. Det känns som ett helt okej substitut till löpning. Har kommit på att hemligheten är att skippa armarna och dom där handtagen, då blir det ännu mer likt löpning. Idag har jag kört tröskelintervaller, 3x10min i min tröskelpuls och igår körde jag 10x2min och försökte ligga >90% och var helt slut i pumpen efteråt. Trodde faktiskt inte att man kunde simulera känslan av 400-ingar på bana på en crosstrainer. Den största nackdelen är ju att man svettas som en gris. Linnet är ju som en disktrasa efter 5min. Så här såg det ut redan efter uppvärmningen, innan intervallerna.

Inte så fräscht. Dessutom pajjade jag mina Apple hörlurar pga allt svett som trängde in i volymkontrollen. Började undra varför telefonen bytte låt helt random efter ett tag och slog igång voice control innan jag kom på anledningen. Får gå och köpa några lurar som klarar svett lite bättre.

Börjar känna den där sköna känslan av träningsvärk när man vaknar på morgnarna nu. Som jag har längtat. Alla säger att crosstrainer är så skonsamt, men jag har fan träningsvärk i rumpa, lår och vader likt förbannat. Dessutom skön träningsvärk i biceps och latsen och ja, i hela överkroppen av gymmandet. Har på köpet ”återupptäckt” tjusningen med tung styrketräning. Det är en skön känsla att kunna dra iväng tvåsiffrigt i chins, lyfta lite mer än stången i bänkpress och känna att man har lite tryck i armarna.

Imorn har det som sagt gått en vecka utan löpning. Jag har inte haft ont i ITB på flera dagar och kan rulla på foamrollerna utan att skrika av smärta. Har dessutom upptäckt att mina värsta trigger punkter sitter i sätet och dom har jag masserat med hjälp av rulla på en golfboll. Helvette så ont det gjorde i början men nu börjar även det släppa. Känner mig stark. Känns som rehaben och löpvilan gjort nytta. Planen imorn är att testa och ta några stapplande löpsteg men varken på asfalt, grusväg eller stigar utan på ett något mer pulshöjande underlag. Det känns som att kroppen är redo för det nu. Återkommer med rapport.

/Hörs

Dagens låt: Är det nån som förstår känslan av att måsta jobba på en solbränna så är det Brad Paisley.

---

Springer man mycket får man ofta frågan vad det är som driver en och hur man orkar med att underkasta sig alla långa och hårda träningspass dag in och dag ut, år efter år. För egen del handlar det om viljan att bli bättre. Det är den främsta drivkraften. Men jag har också upptäckt att en nästan lika viktigt faktor är träningsdagboken. Det ser helt enkelt för jävligt ut när en dag helt plöstligt är tom utan anledning. Eller när veckovolymen visar 99km en lördag. Har jag då en inplanerad vilodag på söndag så kan jag skita i den bara för att komma upp på tresiffrigt. Jag vet vissa som sticker ut och springer ett par varv runt huset bara för att komma upp på jämna siffror. Det skulle iofsig jag aldrig göra eftersom det drar ner snittet km/pass men jag förstår exakt varför dom gör det. En träningsdagbok ska inte underskattas som incitament för att träna. Den kan dessutom lära oss en hel del genom att gå tillbaka och studera tidigare års träning.

Men den kan ha också motsatt effekt. Just nu mår jag genuint dåligt varje gång jag tar fram min träningsdagbok. Det är en sorglig syn. Det har gått upp för mig att en stor anledning till varför jag pinat mig igenom träningspass trots smärta de senaste veckorna är för att ha nåt att fylla dagboken med, för att slippa alla blanka dagar. Det blir lite moment 22 över det hela. Det är obra som vi säger här i Norrland.

Idag har jag vart och fått stötvågsbehandling. Det blev en liten väckarklocka. Min kropp mår uppenbarligen inte bra, den är faktiskt ganska trasig. Området kring sätet där ITB fäster är tydligen väldigt inflammerat fortfarande och jag har extremt många trigger punkter längs hela utsidan av ITB och sätet. Förra året när jag hade problem med piriformis och ont i hela sätet borde jag såklart ha tagit det på större allvar. Allt hänger ihop. Stötvågsbehandlingen var en av de oskönaste upplevelser jag vart med om och då var det ändå på svag nivå. En extremt obehaglig smärta strålade genom hela benet. Men det kändes ändå ganska skönt precis efteråt. Ska tillbaka om ett par dagar för ytterligare en behandling och blev rekommenderad löpvila fram tills dess. Trots denna misär har jag ändå förhoppningar om att kunna genomföra Ultravasan som planerat även om jag inte får till alla långa pass. Imorn ska jag gå och skaffa mig ett gymkort här i Ume och köra cykel och crosstrainer tills jag kräks och när jag sen kan börja springa ska jag vara så jävla stark att det förhoppningsvis inte märks att jag missat en månads löpning.

Nu när jag inte kan fylla träningsdagboken med löpning så får jag nöja mig med att studera tidigare års träning. Det är faktiskt rätt kul. Inte lika kul som att ha nånting att fylla den med men det funkar som substitut just för stunden i alla fall. Jag noterar tex att förra gången jag hade den här smärtan (som jag då trodde var vaden, men som nog med största sannolikhet var löparknä) tog det nästan ett halvår att komma tillbaka. Då körde jag iofsig ingen rehab eller nånting och förhoppningsvis går det snabbare nu. Jag noterar också att november / december i höstas gick bort pga en bristning i vaden och förkylning. Ändå lyckades jag persa i Rotterdam med bara 3 månaders förberedelser. 

Första halvan av 2015 är jag ändå vädligt nöjd med trots att det slutade med ett löparknä. Jag har haft bra kontunuitet i träningen, inte vart sjuk en enda dag och till dags datum har jag sprungit 2062,1km med ett snitt på 18,2km / pass och med en snittfart på 4.36min/km. Jag har vart på gymmet 64 gånger och har totalt tränat 221h 1min och 32s. Lite missnöjd är jag dock med att ha tappat så otroligt mycket i styrka. För ett år sen reppade jag 85kg i bänkpress och drog 20 chins utan problem, det gör jag inte just nu. Årets tävlingssäsong började allt annat än bra, Premiärmilen i mars sprangs i bedrövliga väderförhållanden på en delvis ny bana på en tid jag redan har förträngt. Desto bättre gick det ett par veckor senare i Rotterdam med en 2.55 mara. Med facit i handen borde jag kanske unnat mig lite mer vila efter Rotterdam än vad jag gjorde. En vecka efter loppet var jag tillbaka på 10-milaveckor och fortsatte så fram tills Stockholm Marathon. Däremellan hann jag även med att persa på halvmaran på Kungsholmen runt. Första halvan av 2015 hade vart nästintill perfekt om jag bara inte gått sönder. Mest av allt tar jag med mig att jag fixade två marathon på 2.55 med bara 7 veckors mellanrum, det är jag extremt nöjd med. Och jag tar också med mig lärdomen att skador är en stor del av vår idrott, det avgörande är inte hur mycket man tränar utan hur man tacklar motgångarna och tar sig tillbaka. Christopher McDougal skrev i Born to run att ”löpning är som att köra bil på fyllan, det går bra i början men förr eller senare smäller det”. Kloka ord.

/Hörs

Dagens låt: Det är ju fotbollstider. Dam VM och U21-EM. Varje mästerskap med lite självaktning måste ju ha en officiell låt och varje nation med lika mycket självaktning bör såklart ha en sin egen. USA 94 hade Gloryland med Daryl Hall. Frankrike 98 hade La copa de la vida och Sydafrika hade Waka Waka. Årets svenska U21 låt är ju bara för jävla dålig rent ut sagt. Därför kan det vara på tiden att damma av den bästa av dom bästa för att komma i rätt stämningen inför lördagens semifinal mot Danmark; Edoardo Bennato & Gianna Nanni från Italien 1990.

---