När jag är ute och #morgontassar lyssnar jag allra helst på Endurance Planet. Näst helst på Ben Greenfield och sen har jag lite podcasts jag väljer mellan.

Två lyssnartips:

Igår lyssnade jag på ”Mat och Marginaler” om gluten med Anki Sundin och Jill Holmström. Närmare bestämt avsnittet om gluten och laktos! Rekommenderar varmt.

Sen lyssnade jag ju på Maratonpodden med Renata Chlumska. Mycket intressant lyssning också. Jag vill veta mer hur hon får ihop familjelivet!

Tre lästips:

Man måste tid och otid bli påmind om varför man inte ska tumma på sömnen. Här kommer flera påminnelser till. Som en spark i nyllet på mig just nu. Men jag försöker.

5 övningar som saknar syfte i gymet. Jacob Gudiol är en favorit på sånt här.

Inte lästips- men Saras andra film i The freedom series. Se och njut

---

Jag tycker jag är en medveten kund. En trevlig kund därtill eftersom jag själv arbetat i serviceyrken och vet hur det är. Jag säger hej och tack. Och jag vet att den som står där bakom kassan eller i gången inte är den som är orsaken till problem oftast.

Jag tycker att man ska bli sedd och bemött som kund. Och jag tror att många affärer och företag har massor att tjäna på att engagera varenda medarbetare och tydliggöra hur viktig kunden är och hur mycket små eftergifter kan göra stor skillnad.

Att bara lära ut ”det här är våra regler” till extraknäckande räcker inte. Ibland dyker det upp lägen då det krävs lite mer för att göra en kund nöjd. Inte mycket mer och det lilla lilla det kostar kommer göra en stor skillnad.

Att låta en kund byta en vara fast det var sista bytesdag igår. Att skicka med något extra när något strulat. Små saker. Som man som anställd ska känna trygghet med att erbjuda eftersom man delar företagets vision och har the bigger picture.

Det är här Clarion har stenkoll men idag har jag varit med om två tillfällen där det brustit.

Jag har flera gånger gått in i en ekomataffär på Odengatan. Det är två damer som jobbar där och de har kanske hälsat men jag har alla gångerna känt att de är lite upptagna och det blir ett avbrott för dem när jag ska handla. Hon i kassan pratade med sin kollega om att packa upp saker istället för att fokusera på mig och tog betalt samtidigt. Sen sa hon inte tack och hejdå. De hjälpte mig när jag bad om hjälp men hade definitivt kunnat få mer sålt om de erbjudit sin hjälp. Inga leenden och leenden är viktiga.

Sen har vi storyn med min mobiltelefon som alla mina vänner bara suckar åt. Well det ver inte mitt fel kan jag säga och nu tänker jag berätta vad boven i dramat är, jag har varit snäll och låtit bli innan: El- frecken- giganten y’all. Lång historia kort så skulle jag byta abonnemang via ett erbjudande om en Ipad.  Jag tog det trots att det lät lite trixigt med deportering till en tredje (!!) leverantör. Det strulade enormt. Ni kan inte förstå hur mycket det strulade- fick ett simkort för en surfplatta som bara passade i telefonen och vise versa. Och en massa annat. Strul strul och till slut fick jag inga svar på mina desperata mail till Elgiganten. Men! Jag fick 500 kr i presentkort så jag tänkte att jag måste ju utnyttja det och fick, tyvärr, bege mig dit när det var dags att köpa en ny Iphone.

Jag hälsar på en kille som jobbar på telefonavdelningen och han ser helt avmätt på mig medan jag försöker förklara mitt ärende och historik. Han frågar ”men vad är det du är ute efter nu då?” Jag känner vad han ser, en sliten morsa med en plastkasse som inte kan något om teknik. Jag svarar ”en telefon”. Den jag ska ha finns inte säger han och han skriver ut alla papper där allt mitt strul står. Han frågar om mitt telefonnummer är 070-00000000. ”Eh nej” säger jag förstås. Jag får hjälp att beställa en telefon. Utan ett leende. Utan en ursäkt. Går till kassan där jag ska betala MASSA pengar utan att få med mig en telefon hem, men 500 kr rabatt. Den finns inte där. Stackars tjejen i kassan får ropa på honom igen och han kommer dit och de säger att det ska finnas ett presentkort utskrivet. Jag inser att de kanske tror jag fått det och använt det men här tar de förnuft till fånga och ger mig rabatten. Tjejen i kassan som inte alls har något med saken att göra ber så mycket om ursäkt när jag berättar och det känns ju bättre bara av det. Bara av att hon bad om ursäkt. Som inte den andra killen gjorde och dessutom inte log eller visade förståelse alls.

Jag brukar inte hänga ut företag. Jag förstår att saker går fel. Vi kunder är människor som förstår och förlåter och det krävs ofta väldigt lite för att få oss på företagets sida. Det kostar inte mycket. Men det krävs kundfokus. Empati. Tänk utanför boxarna i era förbaskade datasystem.

Det finns massor att tjäna. Lojalitet och katsching. Jag kommer aldrig handla där igen. Jag rekommenderar alltså nu flera tusen människor att inte handla där. (För att jag är helt vansinnig!!) Lika mycket som jag istället varmt rekommederar folk att fika på Cafe Boullan i Sumpan och bo på Clarion.

Finns bara ett program att länka till nu:

---

Hittade hos Sara ”här har ni mig” om att lyfta fram de sidor man kanske inte alltid lägger på Instagram eller i bloggen. Nu tycker jag att jag brukar bjuda lite på mitt, förvisso väldigt sällan, omotiverade och putta jag men det finns mer.

Jag försöker leva som jag lär- eller kanske mer: jag försöker inte lära (alltså blogga och föreläsa) om något jag inte lever. Blir inte så autentiskt.

Tror mycket på att våga visa att ”det här är bra, det här försöker jag men ibland går det inte och det gör inget”.

Jag äter som jag lär men ibland bara måste jag få göra en påsbea och doppa gärna stekt lök i.Jag kan ibland inte låta bli att köpa tre stycken ”pekannötkolawienerbröd” på Willys och gärna äta alla tre. Själv.

Jag äter ofta frukost stående. Eller medan jag jobbar. Jag äter den sent. För jag äter inte så gärna frukost. Jag avskyr känslan av en tung mage tidigt på dagen. Hungriga vargar jagar bäst och jag känner mig skarpast om jag inte äter för mycket. Däremot äter jag enorm lunch. Har du ätit lunch med mig så vet du att jag backar 2-3 gånger. Lätt.

Jag längtar efter morgonkaffet redan när jag slutar dricka kaffe runt lunchtid för att inte störa kvällsamningen. Jag kan gå fram till tiosnåret på en apelsin och några koppar kaffe. Älskar euforin man får av det. Det är mitt enda ”missbruk”.

Jag äter väldigt sällan godis och bakverk och får precis som de flesta lite dåligt samvete om jag unnar mig det för ofta. Har man haft en ätstörning så hänger vissa beteenden ibland ihop med skuldkänslor. Men jag sparkar dem all världens väg.

Jag har städnoja. Jag dammsuger 2-3 gånger per vecka och kan inte koppla av i soffan om det är stökigt och dammigt hemma. Då städar jag först, hur trött jag än är. Jag torkar skåpluckorna (runt handtagen ni vet) typ varje dag och mina händer är helt förstörda.

Jag hade en nyårsplan att ta hand om mitt yttre, främst mina händer. Det är #fail på det. Jag biter på nagelbanden och biter av naglarna. Jag river av alla naglar istället för att fila och klippa. Ibland går det flera dagar innan jag borstar håret men jag gömmer oredan i en fläta.

Jag tycker ofta folk rör sig och gör saker evinnerligt långsamt. Om man går fortare och gör saker snabbare får man mer tid att ta det lugnt och leka med barnen tänker jag och röjer mig fram när jag handlar, lagar mat och så vidare.

Jag försöker återvinna allt i soprummet och handla second hand men ibland spårar det ur och jag shoppar saker jag inte kanske egentligen behöver på nätet. I affärer hittar jag sällan något. Jag köper ibland och lämnar tillbaka. Jag har svårt att tycka att jag förtjänar något och kan motivera behovet.

Ofta har jag tvångstankar om att mina barn ska skada sig. Det har sin logiska förklaring efter saker som hänt men det är jobbigt ändå. Det gör inte att jag backar från att göra saker men det är inga konstruktiva tankar. Jag älskar att vara med dem men med min jobbiga tinnitus vill jag ibland dra på mig hörselkåpor och får panik om det blir för hög volym hemma. (Skyller på N som ”busar upp” stora tjejen).

Jag brottas med dåligt samvete när jag tar tid till träningen från att vara med barnen. Inte när det sker smidigt som på morgnarna när de ändå sover men när det kanske är en helg. Motionera tar inte så mycket tid. Men ultralöpning är ett jäkla egoprojekt när man är förälder och jag är faktiskt egentligen glad över det dåliga samvetet för det gör att jag uppskattar löpningen mer och blir mer effektiv i tidsplaneringen.

Jag AVSKYR att prata i telefon och att ringa samtal. Bästa sättet att få kontakt med mig är mail eller sms. Jag tycker det är svårt att ”vara i telefonen” och där jag är samtidigt. Älskar att ha saker på pränt. Däremot kan jag planera in ett samtal och njuta väldigt mycket av det om jag till exempel är ute och går.

Jag älskar att föreläsa och leda klasser men tänker ofta att ”vad ska lilla jag komma med”. Varje gång jag genomfört något får jag massa positiv feedback men jag har svårt att hamstra det och hamnar i samma osäkra situation. Men kärleken till att inspirera och leda, vara en del av en positiv förändring hos andra, kunna påverka i ord genom bloggen är för stor. Jag kan inte låta bli. Rädslan försöker jag få till att vara en motor att vara noggrannare.

9 dagar av 10 går jag och lägger mig när jag ska. Jag känner mig över huvudtaget väldigt i balans över en vecka även om jag får frispel och känner mig uppgiven och bara har för mycket ibland men lyckas oftast skaka av det när jag tänker på hur bra jag har det i ett stort perspektiv.

Sammanfattningsvis kan jag säga att vid 35 års ålder är jag så himla mycket snällare mot mig själv nu än för 10 år sen. Jag tyckte jag var ful och att det var något fel på mig när jag var liten och långt upp i tonåren. Alla har sina fel och brister. Ingen är perfekt. Det gör det lättare att veta om sina fel men som drottning Kristina så klokt sa:

Man skulle nog kunna bli botad från sina fel om man inte trivdes med dem.

Apropå oretuscherat: Badrumsspegeln innefattas alltså inte av städnojan. Inte håret och inte att sminka sig så ofta heller. Såhär ser det oftast ut. Däremot noga med bra träningskläder!

---

När man köper matlagningsgrädde eller lättare grädde, vissa ostar och färdiga drycker till exempel dyker ibland ett stabiliseringsämne upp som heter karragenan eller E407.

Den kommer enligt SLU främst från två typer av alger och det i sig kan ju ha en negativ miljöpåverkan beroende på hur det utvinns.

Karragenan är alltså tillåtet även om det inte rekommenderas till barn av Världshälsoorganisationen. Jag brukar tänka att ska barn inte äta det ska nog inte vi heller.

Studier på djur har visat att det kan vara cancerframkallande  och det finns även studier som visar att det kan reta tarmarna men dessa resultat har blivit ifrågasatta och karragenan är alltså en godkänd tillsats.

Vill man inte äta det så får man ofta välja lite fetare grädde till exempel och, precis som vanligt, läsa noggrant på innehållsförteckningen.

---

Pang så var det måndag! Vare sig man vill eller inte. Personligen hade jag behövt två dagars sömnkarantän. De säger att när man ammar så är fem timmars sömn som åtta. Well this chica needs plenty sleep just nu. Jag har inte riktigt motorn i mig själv just nu men det löser livet åt mig: Det rullar på. Och det är nästan jobbare att inte rulla med smällarna och försöka stå rigid fast på stället. Det är sjuttio triljarder saker jag vill göra och en miljard att göra den här veckan och hur fantastiskt är det inte att vakna och ha en hel vecka att göra dem på. Det kommer ny tid hela tiden. Vare sig vi vill eller inte. Som en röd matta rullas det ut, måndag, tisdag och så vidare.

Varsågod! Det rikaste man kan få. Tid. För att använda den på bästa sätt är det smart att försöka mentalt vara där man är fysiskt. Så behöver man inte göra om sen. Man skriver ned det viktigaste som ska göras idag och på den listan bör det stå saker som ”lägga mig klockan XX”. Det bör finnas tid för motion och det bör finnas tid för ledighet och annat viktigt.

Tiden rör sig framåt. Livet rör sig framåt. Vare sig du vill eller inte. Det är bara att haka!

Bild: Pinterest https://stage.runners.springtime.webfactional.com/wp-content/uploads/old-posts/236x/2b/a6/fb/2ba6fb66c0c5cf6d9cb8c6deb1e47513.jpg

---

På världens bästa podcast- Ask the Coaches med Lucho och Tawnee på Enduranceplanet pratade de om ett par nolldrop skor som hette ”Skora”. Jag tänkte att de där måste jag prova. Jag gillar Viva Barefoot men i min storlek (41,5) så hamnade jag i herrstorlek och de var enorma i tåboxen.

Jag googlade runt och fick fatt i en kille i Danmark som springer långt och gör ultratokigheter och driver The Good Karma Company. Jag mailade sent en söndagkväll en fråga om storlekar och fick svar på en kvart. Sånt gillar jag. Vi dividerade lite fram och tillbaka om vilken modell jag skulle köpa och landade i en väldigt snygg (bonus!) variant av Skoras som heter Fit.

Enligt Skoras hemsida så skapades skon av ett behov från grundaren David Syphiewski som kände att den bästa skon som fanns fick han skapa själv! Skon grundar sig, som trenden råder, på barfotalöpningens teknik. 12 år har de tagit att utveckla.

Rather than look for features to add, we look for features to remove. We believe
that the best shoe is one that complements the human body and
allows it to perform naturally.

Skon kom och jag drog på den direkt och det är den skönaste sko jag testat. Ska tilläggas att jag inte testat så många skor men den här är helt underbar! Den är inte bra för gymet och lyft för den ”wobblar” under men att gå och springa i- herregud så skön!

Jag rehabbar ju så det blir inga längre test men ryggen har faktiskt känts bättre i denna sko än i mina stora Hokas som jag tuffat runt i hittills på asfalt (ungefär 6 mm drop). Springer jag på is och i knepig terräng är det Inov-8 som gäller alla gånger.

Skoras är alltså nolldrop, sömlösa ovanpå och finns i flera olika varianter. Den här, Fit känns mjuk och som en ”strumpa” att ha på sig. Jag är inte så bra på skor, jag går bara på hur de känns. Men är du ute efter nolldrop och har en ganska smal fot skulle jag varmt rekommendera att testa dessa. Vore kul att höra från någon annan som testat dem?

I vårkollektionen kommer en sko som heter ”Tempo” som är nolldrop men väldigt uppbyggd kontra de andra modellerna och lämpar sig för längre sträckor.

Jag kommer beställa ett par Tempo och testa dem snarast!

Imorse var jag ute och tassade asfalt med mina Fit och det var den skönaste känsla på länge. Nu ska jag se om jag inte ska beställa ett par som promenadskor också.

Här hittar du Skoras på The Good Karma Company (älsk på namnet!!) och där finns flera andra bra produkter som tex ryggsäckar, sovsäckar, flaskor, kläder och annat för oss som är ute länge i naturen. Förvisso leverans från Danmark men lite kul märken jag inte sett i Sverige.

---

Vi är i Göteborg. Jag, lillfisen och syster. Jag skulle egentligen sprungit Sandsjöbacka Trail men eftersom jag inte sprungit mer än 15 km på typ två månader, och bara sprungit längre än milen typ tre gånger på sisådär 10 månader så får det vara. Nerverna är lite gladare och klarar nog ett längre pass men inte resten av kroppen. Allt ska med.

Det pratade jag en del om idag när jag föreläste, för det kan man göra fast man rehabbar- tur det! Jag pratade också om kost runt uthållighetsträning. Hade gärna pratat längre och tagit in mer forskningsdiskussioner. Annan gång!

Föreläsningen hölls i ett tält vid målområdet för Sandsjöbacka Trailloppen. Vi fick ungefär sämst instruxer av Västtrafik och åkte lite sicksack innan vi var framme. Det var första gången jag åkte spårvagn och det var tur att vi var tre starka brudar för man kastar inte upp en barnvagn med en 9 kg bebis i i en handvändning på de gamla vagnarna. Note to self också, spårvagnar rör sig ryckigare än tunnelbanor. Matar man bebis med kladdig mat kan det bli…kladdigt när det rycker.

Sandsjöbacka Trail vill jag verkligen springa nästa år. Gärna alla tre dagarna. Ett mysigt litet arrangemang med mycket hjärta- sånt gillar jag! Grattis alla som ska springa och som sprang!

Vi bor helt fantastiskt på Clarion Post. Jag har inte bott på alla hotell i Sverige men det här är verkligen svårslaget. För det första är läget helt perfekt, ett stenkast från Centralstationen. Det är stort, fint, snyggt, med sköna sängar och en helt fantastisk frukostbuffé med mycket ekologiska produkter. Bar och loungeområdet där man både kan äta frukost och hänga hela dagen är jättemysigt.

Men det bästa är ”inga problem” attityden hos personalen. Det är bara ”vi fixar det” med ett leende på allt. Det gör massor när man har en bebis som ska ha gröt och vi ska ha middag och det är fullt ös på after worken. ”Inga problem” och gärna erbjuda det där lilla extra- det är guld!

Hotellgymet går inte av för hackor heller. Det finns chinsräcke, TRX, kettlebells, bollar och ett akvarium om man vill vila blicken på något under en setvila. Därtill massa avancerade maskiner som jag inte närmade mig. Stort utbud av bollar och foamrollers och boxningssäck. Jag fick till ett kort intensivt pass här:

Det enda jag önskar är mer té på rummet! För där hänger vi och tittar ut över ett fint Göteborg.

Tack Göteborg, tack Sandsjöbacka Tral och ni som kom och lyssnade idag. Tack syster för hjälp med lillspark och så lite tack till min kropp som börjar ge sig och nu ska den testas #wopwop.

---

Jag fick frågan för ett tag sen när jag skulle föreläsa i Malmö om vad min bästa löprunda eller löparminne var. Jag kom inte på något men så idag så kom ett minne över mig som förstås är den häftigaste joggingtur jag varit på.

2004-2005 bodde jag i Australien och under ett halvår av den tiden läste jag på Southern Cross University. Genom universitetet kunde man åka med på en veckas ”outback-hike” till Uluru med omnejd. Jag hakade på förstås!

Australien är enormt stort. 70% av befolkningen bor längs östkusten och från Alice Springs dit vi flög körde vi rätt ut i ödemarken i två land rovers. Allt är rött. Det var torka och vinter. Vi sov första natten under bar himmel. Temperaturen rasade från runt 25 till under nollan. Jag frös som en idiot men att ligga där runt en falnande eld och se en stjärnhimmel som var helt fantastisk på grund av att vi var så långt från bebyggelse att inget ljus stör himlen.

Dingosarna skällde och stjärnorna föll. Jag frös.

Vi kunde inte duscha och blev varma och svettiga varje dag så till slut var vi röda av allt damm. Allt var skitigt. Vi hade bara lite packning och kunde inte direkt byta kläder.

En av dagarna var vi nära Uluru. Mitt ute i det torra arida landskapet har man anlagt ett turistcenter där man vattnar gräsmattor med så kallat ”borevatten” som smakar väldigt illa men är det som bjuds. Men det är vattenbrist förstås. Det ser bara så fel ut därute men vad görs inte för turister.

Aboriginerna ber att man inte ska bestiga berget. Det är farligt och för dem är berget heligt. Men likförsbaskat ska vi turister tydligen upp och jag såg rader av kinesiska turister som drog sig upp med hjälp av rep de satt fast.

Några av de som var med på resan ville prompt upp trots att vi besökt ursprungsbefolkningens center där de beskriver varför de inte vill det.

Jag och vår ledare, en idrottslärare på universitetet bestämde oss för att springa runt stället. Jag minns att det var cirka 9 kilometer och vi såg alla små kravasser och formen på berget på ett helt annat sätt.

Jag var om möjligt än mer dammig och varenda por sög åt sig av dammet som fastnade i svetten.

Det var den ballaste löprunda jag tagit i hela mitt liv.

---

Nu var det över en vecka sen jag gjorde dem men jag ska försöka, Anniestyle, återge hur jag gjorde. Sjukt goda! Sjukt!

Jag kokade typ 250 g linser med lite buljong och gurkmeja. Sen stekte jag en lök försiktigt med två rivna potatisar och en halv riven morot. Blandade detta med linserna, knäckte i ett ägg. Kryddade med örtsalt, timjan, peppar och sen spädde jag med potatismjöl och lite dinkelmjöl men de ska vara rejält kladdiga.

Hetta upp rapsolja i en stekpanna, vänd små (välidgt kladdiga och lösa) biffar i lite sesamfrö och stek försiktigt. Jättegott med fräsch sallad, tomatpuré och keso eller youghurt till!

---

Ibland måste man det. Liksom ta sig själv i hampan med alla de medel man kan uppbåda just då.

Har man sovit ,5 + 2 +2 +1 timme pga bebis som får tänder? Drömmer? Vill prata? Är hungrig? hela natten och man tänkt träna på morgonen och får prioritera sömn, ja då är man inte sitt bästa jag.

Någon har tagit bort ett filter genom vilket man raderar allt man inte gjort, allt som är lite smutsigt och slitet och nu ser man allt precis som det är. Man ser alla mail man inte svarat, mötet med samarbetet man skulle vara med i man inte hinner till och man kan ingenting. Man är värdelös och dessutom har man gröt i håret som är fett.

Man är en dålig mamma, en dålig fästmö, en dålig kompis och man kan tamejf*n inte ens få ihop en bra lunch man äter mackor, hörni mackor! och blir sen hungrig direkt. Bebisen ratar fiskgrytan och skrattar bara och säger ”blubb” medelst spottande ut maten.

Man måste då bara stanna upp och vända upp och ned på allt. Man är en mamma som försöker. Man tänker att mötet tar jag sen. Man smsar världens mest underbara fästman och man bokar upp att träffa en vän man inte sett på länge. Man smsar en helt fantastisk vän också och beklagar sig lite och får väldigt peppande ord tillbaka. Sisters alltså! Kärlek!

Man tänker att gröt i håret är bra för..tillväxten? och tar sig till Freys Hotell medan mormor passar bebisen och så får man hänga med Elin Bjärstedt en timme och se sig själv utifrån. Man får säga att ”jag ska bli typ bäst” och hon fattar och vi gör såna övningar som jag aldrig får för mig att göra själv. Ser att mina fotleder är stela, min rumpa är fortfarande lite svår att aktivera och jag har korta lårmuskler fram. Hurra- saker att jobba på!

När fästman kommer hem har man förberett en basic men bra middag och så tar man på sig bra grejer och sticker ut och testar om ryggen klarar av att jogga 5 kilometer och det gör den. Man kanske råkar springa på lite där borta vid Råstasjön där jag brukar springa på, bara av gammal vana och det stramar lite men resten av kroppen ba oiiiiiii vi springer igen! Hurra. Man kommer hem och köket är upponer, bebis lite kvällsgrinig och man kan fortfarande ingenting men det ska bli toppen att åka till Götlaborg i helgen och prata om det här jag inte kan för jag älskar att dela med mig av det jag (inte) vet.

Man #badassar sig själv tillbaka till #vavavoom läge helt enkelt för att använda mitt språk.

Ni fattar!

Man kan inte ta kort heller. Inte idag. Inte annan dag.

---

I måndags gick jag, Linus ”SomaMove” Johansson och Musse ”Ruffie” Hasselwall” in i Iris Medias ”bikramstudio”. Det var inte så varmt därinne i måndags som sist jag var där men atmosfären var desto varmare.

Vi skulle podda om rörlighet. Det gjorde vi. Lite. Men än mer poddade vi rörligt genom att diskussionen for iväg än höger än vänster. Vi hade kunnat prata vidare flera timmar och jag är väldigt nyfiken på hur Agnete klippte ihop det här avsnittet!

Idag får vi veta! In på Itunes och sök på ”Löparsnack” och även på Facebooksidan för att tipsa, kommentera, önska ämnen och så vidare!

Jag ser fram emot att träna Ruffie med Musse lite senare i vår och sista helgen i januari går jag en utbildning för Linus. Ser fram emot båda- två trevliga grabbar!

---

När allt rullar på och man mår bra, då behöver man inte tänka så mycket på hälsan. När träningen går bra funderar man kanske inte heller på att ändra dess delar. När man däremot blir sliten, eller skadad, inte mår bra, inte blir snabbare/starkare/uthålligare eller vad nu målet kan vara då känner man ju att man behöver se över hur vardagen och eller träningen ser ut.

Jag brukar tänka att alla bitar ska få sitt. Vissa dagar går det inte och de flesta dagar tänker jag inte på det för det är liksom på plats! Men när jag känner att något är lite fel, som idag när jag bara varit ..ja seg! Omotiverad. Och inte riktigt kan skylla allt på det fullkomligt värdelösa underlaget ute, och inte ”den där veckan” eftersom den har man inte när man ammar. Ja när jag är seg, sur eller trött och då brukar jag fundera över om följande delar fått sitt den här veckan:

Kondition utomhus Behöver inte vara löpning men att få komma ut i friska luften varje dag, gärna fler gånger och gärna länge det behöver jag för att det inte ska krypa i kroppen

Styrka Känns direkt om jag inte jobbat med bålen och ryggen. För att stötta livet i stort och träningen.

Rörlighet En liten stund på yogamattan. Inget för Instagram oftast utan en egen stund, gärna lite på morgonen med bebis och en stund precis innan jag ska lägga mig. Ibland ligger jag bara på rygg med händerna runt låren och rullar som en köttbulle. Ibland bara andas jag. Det beror på vad som behövs. Men jag känner mig inte klar varken inför eller efter dagen utan den där stunden. Hälsosamt beroende.

Bra mat/näring Låter präktigt. Men äter jag bra frukost, lunch, mellis och middag så står jag emot skåpätandet senare och har energi att ta hand om både barn och mig själv och orka både plugga och träna. Slarvar jag så brukar det märkas någonstans. Idag hade jag inte förberett lunch och det blev för lite. Således ett enormt sug på eftermiddagen och så hade min underbara fästman (som inte gillar choklad eller godis!?!?!) lämnat praliner till mig. Ja det var gott. Nej det blev man inte mätt av.

Närhet-öga mot öga/umgås Typ viktigast av allt tror jag. Att bli sedd i ögonen inte genom skrift på sociala medier. Att bli hörd med rösten. Tonlägen. Det är i såna möten vi fångar upp det som finns mellan raderna. Även det går ju bra att klara sig utan några dagar men man behöver kontakt. Man behöver respons. Höra och se andra. På riktigt. Aktivera sina spegelneuroner och det går inte via datorn. För mig är det enormt viktigt för mitt välmående att ha tid med mina barn. Ha tid att förekomma dem med uppmärksamhet och kärlek utan att de ska behöva be om det. Träffa vänner- sant! Blir inte så ofta men verkligen se till att det blir av ibland.

Sömn Ja det skulle egentligen stå först. Men sömn och återhämtning. OCh återhämtning är inte alltid att yoga utan att faktiskt inte göra något goddamit alls! Ligga still och titta på tv! Men sova så man vaknar utvilad är grunden till allt ovan. Som småbarnsförälder kastar jag sten i glashus här- jag har sovit max 4 timmar i sträck de senaste 6 månaderna men jag roddar min natt så att jag får in mina 7 timmar, men de tar kanske 8-9 timmar att få in dem. Men det kommer före allt annat.

Meningsfullhet Att känna meningsfullhet i vardagen. I det man gör. Det är viktigt. Jag tror också att man ibland gör det här alldeles för komplicerat. Det behöver inte vara att rädda liv eller jobba med välgörenhet. Att göra något bra som har en viktig funktion i vårt samhälle. De som städar, de som kör bussar, tåg, tunnelbanor, vårdar barn, gamla och sjuka. DÄR har vi meningsfullhet i arbetet rakt av. Om han som städar vår trappuppgång varje måndag med ett leende inte gjorde det skulle jag märka av det direkt. Om en högt uppsatt banktjänsteman gör det- not so much.

Som sagt. Allt det här kan omöjligt vara på plats varje dag, vecka ut och vecka in. Men med tiden måste varje del ha sin plats. Det finns säkert fler. Men såhär tänker jag runt mitt liv och det har funkat bra hittills! Idag lägger jag mig tidigt och så är vågskålarna i balans imorgon igen.

Inte varje dag som kan vara såhär med andra ord.

---