Annie loves "Inga problem"

Jag fick frågan för ett tag sen när jag skulle föreläsa i Malmö om vad min bästa löprunda eller löparminne var. Jag kom inte på något men så idag så kom ett minne över mig som förstås är den häftigaste joggingtur jag varit på.

2004-2005 bodde jag i Australien och under ett halvår av den tiden läste jag på Southern Cross University. Genom universitetet kunde man åka med på en veckas ”outback-hike” till Uluru med omnejd. Jag hakade på förstås!

Australien är enormt stort. 70% av befolkningen bor längs östkusten och från Alice Springs dit vi flög körde vi rätt ut i ödemarken i två land rovers. Allt är rött. Det var torka och vinter. Vi sov första natten under bar himmel. Temperaturen rasade från runt 25 till under nollan. Jag frös som en idiot men att ligga där runt en falnande eld och se en stjärnhimmel som var helt fantastisk på grund av att vi var så långt från bebyggelse att inget ljus stör himlen.

Dingosarna skällde och stjärnorna föll. Jag frös.

Vi kunde inte duscha och blev varma och svettiga varje dag så till slut var vi röda av allt damm. Allt var skitigt. Vi hade bara lite packning och kunde inte direkt byta kläder.

En av dagarna var vi nära Uluru. Mitt ute i det torra arida landskapet har man anlagt ett turistcenter där man vattnar gräsmattor med så kallat ”borevatten” som smakar väldigt illa men är det som bjuds. Men det är vattenbrist förstås. Det ser bara så fel ut därute men vad görs inte för turister.

Aboriginerna ber att man inte ska bestiga berget. Det är farligt och för dem är berget heligt. Men likförsbaskat ska vi turister tydligen upp och jag såg rader av kinesiska turister som drog sig upp med hjälp av rep de satt fast.

Några av de som var med på resan ville prompt upp trots att vi besökt ursprungsbefolkningens center där de beskriver varför de inte vill det.

Jag och vår ledare, en idrottslärare på universitetet bestämde oss för att springa runt stället. Jag minns att det var cirka 9 kilometer och vi såg alla små kravasser och formen på berget på ett helt annat sätt.

Jag var om möjligt än mer dammig och varenda por sög åt sig av dammet som fastnade i svetten.

Det var den ballaste löprunda jag tagit i hela mitt liv.

---

Nu var det över en vecka sen jag gjorde dem men jag ska försöka, Anniestyle, återge hur jag gjorde. Sjukt goda! Sjukt!

Jag kokade typ 250 g linser med lite buljong och gurkmeja. Sen stekte jag en lök försiktigt med två rivna potatisar och en halv riven morot. Blandade detta med linserna, knäckte i ett ägg. Kryddade med örtsalt, timjan, peppar och sen spädde jag med potatismjöl och lite dinkelmjöl men de ska vara rejält kladdiga.

Hetta upp rapsolja i en stekpanna, vänd små (välidgt kladdiga och lösa) biffar i lite sesamfrö och stek försiktigt. Jättegott med fräsch sallad, tomatpuré och keso eller youghurt till!

---

Ibland måste man det. Liksom ta sig själv i hampan med alla de medel man kan uppbåda just då.

Har man sovit ,5 + 2 +2 +1 timme pga bebis som får tänder? Drömmer? Vill prata? Är hungrig? hela natten och man tänkt träna på morgonen och får prioritera sömn, ja då är man inte sitt bästa jag.

Någon har tagit bort ett filter genom vilket man raderar allt man inte gjort, allt som är lite smutsigt och slitet och nu ser man allt precis som det är. Man ser alla mail man inte svarat, mötet med samarbetet man skulle vara med i man inte hinner till och man kan ingenting. Man är värdelös och dessutom har man gröt i håret som är fett.

Man är en dålig mamma, en dålig fästmö, en dålig kompis och man kan tamejf*n inte ens få ihop en bra lunch man äter mackor, hörni mackor! och blir sen hungrig direkt. Bebisen ratar fiskgrytan och skrattar bara och säger ”blubb” medelst spottande ut maten.

Man måste då bara stanna upp och vända upp och ned på allt. Man är en mamma som försöker. Man tänker att mötet tar jag sen. Man smsar världens mest underbara fästman och man bokar upp att träffa en vän man inte sett på länge. Man smsar en helt fantastisk vän också och beklagar sig lite och får väldigt peppande ord tillbaka. Sisters alltså! Kärlek!

Man tänker att gröt i håret är bra för..tillväxten? och tar sig till Freys Hotell medan mormor passar bebisen och så får man hänga med Elin Bjärstedt en timme och se sig själv utifrån. Man får säga att ”jag ska bli typ bäst” och hon fattar och vi gör såna övningar som jag aldrig får för mig att göra själv. Ser att mina fotleder är stela, min rumpa är fortfarande lite svår att aktivera och jag har korta lårmuskler fram. Hurra- saker att jobba på!

När fästman kommer hem har man förberett en basic men bra middag och så tar man på sig bra grejer och sticker ut och testar om ryggen klarar av att jogga 5 kilometer och det gör den. Man kanske råkar springa på lite där borta vid Råstasjön där jag brukar springa på, bara av gammal vana och det stramar lite men resten av kroppen ba oiiiiiii vi springer igen! Hurra. Man kommer hem och köket är upponer, bebis lite kvällsgrinig och man kan fortfarande ingenting men det ska bli toppen att åka till Götlaborg i helgen och prata om det här jag inte kan för jag älskar att dela med mig av det jag (inte) vet.

Man #badassar sig själv tillbaka till #vavavoom läge helt enkelt för att använda mitt språk.

Ni fattar!

Man kan inte ta kort heller. Inte idag. Inte annan dag.

---

I måndags gick jag, Linus ”SomaMove” Johansson och Musse ”Ruffie” Hasselwall” in i Iris Medias ”bikramstudio”. Det var inte så varmt därinne i måndags som sist jag var där men atmosfären var desto varmare.

Vi skulle podda om rörlighet. Det gjorde vi. Lite. Men än mer poddade vi rörligt genom att diskussionen for iväg än höger än vänster. Vi hade kunnat prata vidare flera timmar och jag är väldigt nyfiken på hur Agnete klippte ihop det här avsnittet!

Idag får vi veta! In på Itunes och sök på ”Löparsnack” och även på Facebooksidan för att tipsa, kommentera, önska ämnen och så vidare!

Jag ser fram emot att träna Ruffie med Musse lite senare i vår och sista helgen i januari går jag en utbildning för Linus. Ser fram emot båda- två trevliga grabbar!

---

När allt rullar på och man mår bra, då behöver man inte tänka så mycket på hälsan. När träningen går bra funderar man kanske inte heller på att ändra dess delar. När man däremot blir sliten, eller skadad, inte mår bra, inte blir snabbare/starkare/uthålligare eller vad nu målet kan vara då känner man ju att man behöver se över hur vardagen och eller träningen ser ut.

Jag brukar tänka att alla bitar ska få sitt. Vissa dagar går det inte och de flesta dagar tänker jag inte på det för det är liksom på plats! Men när jag känner att något är lite fel, som idag när jag bara varit ..ja seg! Omotiverad. Och inte riktigt kan skylla allt på det fullkomligt värdelösa underlaget ute, och inte ”den där veckan” eftersom den har man inte när man ammar. Ja när jag är seg, sur eller trött och då brukar jag fundera över om följande delar fått sitt den här veckan:

Kondition utomhus Behöver inte vara löpning men att få komma ut i friska luften varje dag, gärna fler gånger och gärna länge det behöver jag för att det inte ska krypa i kroppen

Styrka Känns direkt om jag inte jobbat med bålen och ryggen. För att stötta livet i stort och träningen.

Rörlighet En liten stund på yogamattan. Inget för Instagram oftast utan en egen stund, gärna lite på morgonen med bebis och en stund precis innan jag ska lägga mig. Ibland ligger jag bara på rygg med händerna runt låren och rullar som en köttbulle. Ibland bara andas jag. Det beror på vad som behövs. Men jag känner mig inte klar varken inför eller efter dagen utan den där stunden. Hälsosamt beroende.

Bra mat/näring Låter präktigt. Men äter jag bra frukost, lunch, mellis och middag så står jag emot skåpätandet senare och har energi att ta hand om både barn och mig själv och orka både plugga och träna. Slarvar jag så brukar det märkas någonstans. Idag hade jag inte förberett lunch och det blev för lite. Således ett enormt sug på eftermiddagen och så hade min underbara fästman (som inte gillar choklad eller godis!?!?!) lämnat praliner till mig. Ja det var gott. Nej det blev man inte mätt av.

Närhet-öga mot öga/umgås Typ viktigast av allt tror jag. Att bli sedd i ögonen inte genom skrift på sociala medier. Att bli hörd med rösten. Tonlägen. Det är i såna möten vi fångar upp det som finns mellan raderna. Även det går ju bra att klara sig utan några dagar men man behöver kontakt. Man behöver respons. Höra och se andra. På riktigt. Aktivera sina spegelneuroner och det går inte via datorn. För mig är det enormt viktigt för mitt välmående att ha tid med mina barn. Ha tid att förekomma dem med uppmärksamhet och kärlek utan att de ska behöva be om det. Träffa vänner- sant! Blir inte så ofta men verkligen se till att det blir av ibland.

Sömn Ja det skulle egentligen stå först. Men sömn och återhämtning. OCh återhämtning är inte alltid att yoga utan att faktiskt inte göra något goddamit alls! Ligga still och titta på tv! Men sova så man vaknar utvilad är grunden till allt ovan. Som småbarnsförälder kastar jag sten i glashus här- jag har sovit max 4 timmar i sträck de senaste 6 månaderna men jag roddar min natt så att jag får in mina 7 timmar, men de tar kanske 8-9 timmar att få in dem. Men det kommer före allt annat.

Meningsfullhet Att känna meningsfullhet i vardagen. I det man gör. Det är viktigt. Jag tror också att man ibland gör det här alldeles för komplicerat. Det behöver inte vara att rädda liv eller jobba med välgörenhet. Att göra något bra som har en viktig funktion i vårt samhälle. De som städar, de som kör bussar, tåg, tunnelbanor, vårdar barn, gamla och sjuka. DÄR har vi meningsfullhet i arbetet rakt av. Om han som städar vår trappuppgång varje måndag med ett leende inte gjorde det skulle jag märka av det direkt. Om en högt uppsatt banktjänsteman gör det- not so much.

Som sagt. Allt det här kan omöjligt vara på plats varje dag, vecka ut och vecka in. Men med tiden måste varje del ha sin plats. Det finns säkert fler. Men såhär tänker jag runt mitt liv och det har funkat bra hittills! Idag lägger jag mig tidigt och så är vågskålarna i balans imorgon igen.

Inte varje dag som kan vara såhär med andra ord.

---