Fiasko var det första som slog mig när jag passerade mållinjen tidigare idag. Och då tänkte jag inte på arrangemanget, banan eller vädret, det var så bra det kunde bli. Nej, fiasko är vad jag skulle vilja ge mig själv i betyg. 39.05 tror jag det blev till slut. Har inte orkat kolla nån resultatlista. Känns oviktigt. Såhär dåligt har jag inte sprungit på typ 4 år. Klarade med nöd å näppe skamgränsen men det kändes inte så mycket bättre för det, snarare tvärtom.

Formen är tydligen inte bättre än såhär just nu. Trodde verkligen efter torsdagens pass att jag var på gång, det kändes verkligen så. Kanske slet det för mycket. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv så var det ju faktiskt bara 2 veckor sen jag sprang Ultravasan. Kroppen kanske fick en chock av att springa ”fort”. Men men det sagt så hade jag ändå förväntat mig en bättre känsla. Idag var det tungt från första stund ända in i mål. Första 3km gick i kanske 3.40-fart men kände ganska direkt hur lungorna skrek och protesterade så det var bara att sänka farten. Ville stanna varje meter bara för att få luft. Låg hyffsat till halvvägs ändå, tror första femman gick kring 18.30 men sen gav kroppen upp, fick anstränga mig för att hålla styrfart och blev omsprungen på löpande band. 

Det här var första loppet som jag sprang helt själv. Det var en lite märklig känsla, konstigt på nåt vis. På alla andra lopp har jag alltid haft sällskap, eller åtminstone nån som följt med och hejat på, men inte idag. Imorse åkte jag helt själv till loppet. Träffade på en massa trevligt folk ändå (Umebor är generellt fruktansvärt trevliga) men det var ändå annorlunda. Ingen att vänta på i mål, ingen att gå igenom loppet med efteråt på väg hem. Inte lika roligt måste jag erkänna. Dagens höjdpunkt var att få kramas med coach LG, resten är bara att glömma och förtränga. Men jag vill absolut rekommendera Umemilen, det är en ruskigt snabb bana utan vare sig  backar eller motlut. Platt som en pannkaka. Och i regel perfekt löparväder. Så alla Stockholmare, skippa milloppen på hemmaplan nästa år och kom upp till Ume istället och testa nått nytt  så kommer ni att persa fett mycket. I alla fall så länge man inte har sprungit Ultravasan 90 två veckor innan.

Ska försöka att inte gräva ner mig allt för mycket, istället ska jag ta revansch nästa lördag på Stockholm halvmarathon. Då blir det party och en jävla massa öl efteråt. I Stockholm ska den första milen gå betydligt snabbare än idag.

Kom hem till Svallet för ett par timmar sen, ska sticka ut och göra det jag är bäst på, springa distans och glömma dagens fiasko.

/Hörs

Formen har vart ett stort frågetecken ända sen jag kunde köra igång på allvar efter löparknät. Farten brukar alltid vara det jag tappar först och som också är det svåraste att hitta tillbaka till efter ett längre uppehåll. Ultravasan bidrog inte direkt till att göra det lättare. I början på augusti när jag försökte mig på en fartökning orkade jag knappt 3km innan benen sa ifrån och pumpen höll på att få spel. Har vart osäker på om jag ens fixar milen under 40min sen dess. Fram tills nu. Efter gårdagens pass är jag optimistisk. Optimistisk att kunna fixa sub40 nu på söndag och även prestera bra på halvmaran nästa helg som blir generalrepetition inför Berlin marathon.

Körde ett av mina favoritpass igårkväll. Distans Canova style. 19km i 3.59-fart. Egentligen skulle det vara 40min lugnt och 30min fortare men det kändes bra redan från början. Never waste good legs. Pulsen låg där den skulle. Kändes aldrig jobbigt. Formen verkar lura runt hörnet. Det här passet brukar normalt kännas, får ofta slita lite på slutet. Inte igår. Igår kände jag mig lätt som en fjäder som flög fram utan att behöva ta i.

Man blir bra på det man tränar. Hade kunnat fortsätta ytterligare en mil igår. Min största styrka (enda?) är att jag gillar att ligga och mala på i en jämn och för mig relativt hård fart länge. Däremot hade jag nog inte kunnat skruva upp tempot ytterligare, då hade det blivit soppatorsk omgående. Antar att det är därför jag gillar maran. Hade gärna gått all-in på milen den här hösten och försökt plåga mig maximalt men efter gårdagens pass började jag på nytt drömma om 2.50 på maran. Trodde att det tåget hade gått i och med löparknät i somras och en Ultravasa på det. Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försöker. Om det är nånstans det ska kunna gå så är det i Berlin. Så just nu känns det som om milen i Berlin två veckor senare är det som eventuellt kommer bli lidande. Men LGs schema fram tills dess innehåller ändå rätt mycket fart för just milen och inga långpass så förhoppningsvis kommer jag ändå vara bättre tränad för milen än jag någonsin vart innan. Om känslan efter Berlin är samma som efter Rotterdam i våras så utesluter jag inte att det ska kunna gå och springa snabbt där. Måste ju se till att förtjäna den här snygga Finishertröjan.

För övrigt så läste jag om ett lustigt uttalande av Zlatan idag. Uppenvarligen tror han att han skulle ta en plats i skidlandslaget bara sådär. Har han fått hybris? Och när han beter sig som en barnunge och helt oprovocerat hoppar på / mobbar fotbollskanalens Olof Lundh på landslagets presskonferens så börjar man ju börja undra vad som pågår i hans huvud och vilka signaler han som förebild skickar ut. Gör om gör rätt! ”Att springa är mentalt jobbigt” sa han visst också. Skulle gärna se nån tvåla dit honom på löpning eller skidor för den delen så han kommer ner lite på jorden. Har aldrig förstått mig på Zlatans storhet som fotbollspelare och kommer heller aldrig att göra det. Om han vill leka hink och spade så får han väl göra det, så kan vi som är mentalt starka fortsätta med att springa. 

Nu är det fullt fokus på Umemilen. Har en bra känsla. Benen verkar inte ha tagit särskilt mycket stryk från igår. Många millopp i Stockholm vill gärna marknadsföra sig som det flackaste milloppet. Kom upp till Ume så får ni se vad en flack mil egentligen innebär.

/Hörs