Gårdagens lopp gick inte riktigt som planerat. Men struntsamma. Igår var det kul att springa. Älskar Stockholm Halvmarathon. Ända sen debuten 2010 har det vart ett favoritlopp och trots att jag inte lyckades hålla i trenden att persa så blev det en bra dag med löpning och trevligt umgänge. Sluttiden blev 1.25. Fyra minuter sämre jämfört med Kungsholmen runt i våras. Det känns som om Ultravasan fortfarande spökar så här 3 veckor senare. Samma känsla som i söndags på Umemilen. Tunga ben direkt från start och inget tryck i steget. Gav det i alla fall en chans men drog ner på farten rejält strax efter Norr Mälarstrand när jag kände att kroppen inte svarade och hade en ganska behaglig resa in i mål. 

I fredags var vi ett förväntansfullt liten gäng löpare som lämnade Svallet och började resan ner mot Stockholm. Stämningen i bilen var på topp som alltid inför lopp. Nervositet blandat med förväntningar. Jag hoppade av i Solna och påbörjade uppladdningen med pizza och öl som sig bör. Kvällen blev sen tidigt, slocknade vid 21-tiden och fick välbehövligt med sömn efter en lång och kaotisk arbetsvecka. Vaknde rejält utvilad med en bra känsla i kroppen. Lite öm i vaderna och rumpan men så har det vart ända sen målgången i Mora så det var inget nytt. Vid 11-tiden dök Nicklas och Jenny från Västerås upp och efter en tidig pastalunch så var det bara till att vänta in starten.

Noggrann studie av den nya bansträckningen

Ombyte, lite nervositet och höga förväntningar

Vid 14-tiden begav vi oss mot Kungsan. Som vanligt mycket folk som trängdes med sina kexchoklad påsar på tuben. Vädret kändes lite lömskt. Varmt men ganska blåsigt och ett regn som verkade hänga i luften. I Kungsan trängdes löpare om vartannat tillsammans med doften av liniment. En härlig syn och doft. Det gick nästan att ta på förväntningarna som hängde i luften. Slängde av mig överdragskläderna och efter den obligatoriska groupie-bilden så var det dags att värma upp.

Joggade bort mot Skeppsholmen, motvinden var rätt påtaglig, körde några stegringslopp och sen tillbaka till starten. Ville positionera mig bra. Tidigare år har jag alltid vart sen in i startgruppen och fått trängas och sick sacka första kilometern. Min enda kritik mot Sthlm Halvmarathon är att startgrupp A är alldeles för stor, eller snarare alldeles för ojämn. 1.18 löpare blandas med 1.40 löpare och eftersom den första kilometern är smal och trång brukar det kunnas utbytas en hel del svordomar och hårda ord. Men i år var jag tidigt ute och hamnade längst fram, stötte på Staffan Dahlgren framme vid repet och småpratade lite med honom innan det var dags att springa iväg. Planen var att försöka gå för PB men bestämde mig också för att dra ner på farten direkt om jag kände att det inte var möjligt.

Det var ett lyckat drag att ställa sig långt fram, till skillnad mot tidigare år så flöt första kilometern på oförskämt bra utan trängsel. Hamnade tidigt bakom 1.20 ballongerna och försökte flyta med bakom dom. Kände att det var alldeles för jobbigt men bet mig fast ändå dumt nog. I tunneln klockade jag första kilometern på 3.37 och kände redan här att benen inte svarade. Ute på Vasagatan fick jag slita rejält och då hade det inte ens gått 3km. När man sen svängde höger på Torsgatan så insåg jag att det här inte skulle gå. Drog ner på farten och försökte hitta en bra känsla istället. Upplevde den nya bansträckningen inne i Vasastan och ute på Kungsholmen som rejält mycket jobbigare än den gamla, kombinationen tunga ben, motvind och motlut gjorde det riktigt tungsprunget. Passerade milpasseringen på 39.39 och fick en liten boost av att jag kanske skulle kunna klara av att hålla 4min-fart ändå. På Norr Mälarstrand blåste det rejält motvind men höll farten, passerade riksdagen, kom ut på Skeppsbron där det blåste ännu mer och på väg upp till Slussen insåg jag att även 4-fart var för jobbigt och tog beslutet att dra ner rejält på tempot. Väl ute på Söder Mälarstrand la jag mig i 4.20-fart som kändes behagligt, passerades av massa löpare vilket var mentalt jobbigt men höll fast vid planen och lät mig inte dras med. Dom sista 4-5km brukar alltid vara den jobbigaste biten av banan, dels Tantolunden men även stigningen uppför St.Pauls gatan men i och med att jag dragit ner på farten var det aldrig riktigt jobbigt, tuffade på i min egen takt och tog det lugnt. På väg nerför Slussen tänkte jag att jag skulle försöka trycka på lite för att få till en bra avslutning, ökade farten till 3.40 och sprang om en hel del trötta löpare som passerat mig tidigare. Spurtade in i mål och kände mig trots allt ganska nöjd. Inte med tiden utan med beslutet att inte försöka trycka på när benen ändå inte svarade.

Blev kvar ett tag i målfållan, stod och surrade lite med Gabriel, Staffan och Robert från jogg, strax efter kom ytterligare två jogg:are i mål, Magnus från Övik och Robert E som också verkade ha haft en tung dag. Hälsade på folk till höger och vänster och fick också lite beröm för bloggen från olika håll som värmde i den kalla luften. Hämtade ut överdragskläderna och begav mig mot tuben hem till Solna där jag väntade in dom andra. Brorsan sprang in på 1.26 efter ett längre skadeuppehåll, Karro på nytt PB 1.54, Nicklas fixade sub1.40 planenligt och Jenny fick tyvärr bryta efter att ha stukat foten. Inte riktigt lika glada miner som för ett år sen när vi alla persade rejält men trots allt en bra dag på jobbet och såklart värt att fira med god mat och öl.

Kroppen känns som sagt fortfarande trött och seg och det måste vara Ultravasan som inte riktigt släppt greppet än. Trots att jag kan springa på rätt bra så saknas det där riktiga trycket i steget och förmågan att pressa sig, benen känns som tegelstenar. Det är bara å hoppas att det lossnar lagom till Berlin Marathon om två veckor. Kanske är det lite mer vila som behövs. Den som lever får se.

/Hörs