Jag hatar det faktum att jag måste lägga tid på att sitta på fåniga pilatesbollar och träna rörlighet och styrka när allt jag vill är att springa. Men jag älskar att känna att jag kan springa på min gräns utan att gå sönder.
Jag hatar att tvättkorgen aldrig blir tom nuförtiden. Men jag älskar att det beror på att jag har haft ännu en bra träningsvecka.
Jag hatar att gå upp före alla andra och smyga ut i morgonkylan, utan att ha ätit frukost. Men jag älskar att resten av dagen bära på känslan av att redan ha tränat.
Jag hatar att löpningen får mig att tänka mig för när det gäller vad och hur mycket jag äter. Men jag älskar att jag kan äta vad jag vill. Och hur mycket jag vill.
Jag hatar att känna mig sjukt seg och sliten i början av ett pass. Och jag älskar när det lossnar och allt bara flyter på. (Vill du lära dig mer om hur man tolkar kroppens signaler och veta när det är dags att öka, eller läge att vila – läs då Christer Wernhults eminenta artikel i nr 6.)
Jag hatar att det tar sådan tid att bli bättre inom löpning. Men jag älskar när de där månaderna av slit äntligen ger effekt, när tusingarna plötsligt går i sub-4-fart eller när jag kapar minuter på transportlöpningen hem. Varje vecka. Och jag känner att jag orkar, att jag klarar det. Den känslan är fenomenal.
Jag hatar att springa intervaller ensam på en vindpinad löparbana, en gråmulen tisdagslunch i slutet av mars. Jag älskar att springa intervaller när löparbanan plötsligt myllrar av andra löpare som också springer intervaller, en solig tisdagslunch i maj. (Kanske blir vi ännu fler nu när du läser om LG Skoogs bästa tips på att fixa milformen inför Tjejmilen eller Midnattsloppet i nr 6?)
Jag älskar när mitt huvud klarar av att tysta kroppen, att smärtan inte får sin vilja igenom och jag orkar fortsätta och fortsätta och fortsätta. Jag hatar när kroppen bestämmer och jag inte kan göra något annat än att vila och bli frisk eller hel.
Jag älskar känslan av att snöra på mig ett par nya, fina löparskor och ge mig ut på en premiärrunda (i nr 6 testar vi 14 par nya skor). Och jag hatar att återigen behöva konstatera att det inte hänger på skorna.
Jag hatar att sitta inne och bliga ut genom regnvåta rutor och känna stor ångest över att behöva ge mig ut i mörker, kyla, regn eller blåst. Men när jag väl springer älskar jag att känna stormen piska mig i ansiktet, att få svettblandat regn i ögonen och vara varm trots att jag knappt har några kläder på mig.
Jag hatar att åldrandet ofrånkomligen kommer att tvinga mig att sakta ner. Men jag älskar att läsa om Evy Palm, som var som bäst som 47-åring, och inse att jag kan förbättras som löpare länge till (läs om Evy i nya RW).
Jag hatar att känna mig som en stel 75-åring morgonen efter ett hårt löppass. Men jag älskar att löpningen gör att fettometern på företagshälsovården säger att min fysiska ålder är 30.
Jag hatar att ta tid från min familj för att ägna mig åt att springa. Men jag älskar att min treåring frågar ”har du ’pringit, pappa?” och sen visar hur snabb han minsann är på att springa varv på varv runt köksbordet.
Jag älskar att se det där lite fåniga leendet på min frus läppar när hon kommer hem, svettig och rödflammig och våra blickar möts i totalt och ordlöst samförstånd (ja, det underlättar att ha en partner som också vill träna – läs mer om det i Sofia Hedströms reportage i nr 6).
Många säger att de hatar att springa. Jag har aldrig hatat löpning. Men jag har lärt mig att älska det. Hur ser din relation till löpningen ut?
