God morgon! Nicke ska springa. Jag ska heja och vara support. Om du är där och ser mig: säg hej! Sen är det tänkt att jag ska sykkla ikväll. Får se hur det blir med det. Prokrastinerar.
Hans skor. Modell okänd
Annika skrev om det för ett tag sen. Att vara i toppform. Att man säger att man ska bli det. Men sällan säger att man är det.
Well. Jag sticker ut hakan också. Jag tror det är såhär det ska kännas! Jag är i. Toppform! Livsform!
Den här veckan har jag avverkat tre korta hårda intervallpass och kroppen ba KÖR!. Jag var hos Andreas idag och vi kollade vad mitt enda aber- min sneda vänstersida- kommer ifrån. Hittat! Enkelt åtgärdat!
Fick beröm för både fint löpsteg och rörlighet. Och kände själv under mina 10 x 400 meter i Vasaparken att goddammit jag är i bra form! Jag har sprungit 16 mil för mindre än tre veckor sen och förutom fötter som är fulare än fulast så är jag både återhämtad och on fire! Inte så snabb. Men motiverad och stark.
Frisk och oskadad!
Och livsform handlar om andra saker. Inte bara hur det känns före, under och efter ett träningspass.
Jag är taggad på jobbet. Rätt ilsk just nu men taggad. Vet precis vad jag vill och att jag vill rätt saker.
Jag är jättekär, sådär så det pirrar. Jag sover bra. Jag har precis som vanligt alldeles för mycket att göra och då har jag ändå sagt nej ( bland annat till att åka som löpcoach till Playitas- sitt på den!) och massa andra projekt. Jag jobbar från att jag vaknar till jag somnar nästan med både jobb, egen firma, och Tjejmarathon. Har ändå massa tid till det viktigaste i livet: att vara mamma. Att vara trygghet. Att ta om hand och uppfostra en liten tjej. Det är det viktigaste och jag kommer aldrig hurra för att jag tar tid från henne.
Jag ser fram emot dagen när jag vaknar. Ser fram emot livet. Full av energi. Glad. Stark. Har muskler som jobbar som de ska, orkar det jag vill. Uthållig. Snart snabb. Snart på väg mot en havlIM som kommer genomföras med pannben snarare än grace och teknik men skit i det. Jag gör det ändå.
Det är toppform. Det är just nu. Kanske inte sen. Inte ens imorgon. Men just nu.
Ha en fin fredag- var i DIN toppform idag!
Alltså är jag inte hustrumaterial så säg? Med ena handen leder jag hem en nyservad räsersykkel och i den andra håller jag ett vilt skuttande barn. Med den ena lagar jag en god vegetarisk middag till nämnda barn (med quinoa som är ”gott mamma” JIPPI!)och med den andra bakar jag glutenfritt knäckebröd.
Men jovisst sörni!
Såhär gjorde jag idag, inspirerad av ett recept i Buffé. Som jag inte följde men ni får det receptet så blir det nog bra:
1 dl havregrym (ren havre om du är känslig för gluten)
1 dl solrosfrön
1 dl sesamfrön
1/2 dl av: pumpafrön, linfrön, bovetemjöl, kokosmjöl (jag tog 1 dl rismjöl)
2 tsk kummin (jag tog spiskummin och kardemumma)
1/2 dl rapsolja
Rör om. Häll över 2 dl kokande vatten. Rör om igen tills smetigt.
Bred ut på bakplåtspapper och platta ut med ett till papper ovan. Strö flingsalt över.
In i ugnen på 150 grader i cirka en timme. Ta ut. Bryt. Njut!
Och apropå vegetarisk kost och att äta lite grönare:
Två rapporter på en dag.
En om kalkoner som har det vidrigt i Skåne och sen om köttfärs smittat med salmonella.
Jag säger inte ”uteslut allt kött, alla tillsatser och allt halvfabrikat”. Jag säger bara tänk nytt. Tänkt grönt. Tänk till!
Om jag inte var anti absolutism så skulle jag go vegan ett tag. Jag äter mycket på känsla och suktar enormt mycket efter grönsaker. Nästan sjukligt!
Fick jag bara lite choklad och ägg skulle det funka rätt bra men jag gillar inte att utesluta eller kategorisera mig. Och jag gillar lite kött och mejeriprodukter ibland. Men man kan fokusera på att välja in bra grejer snarare än att välja bort.
Så jag bygger maten ännu mer runt grönsaker just nu och har så gjort hela vintern.
Imorse testade jag quinoagröt kokat med kanel och kardemumma med granatäpple istället för det vanliga ”två ägg, frukt och en halvliter kaffe”. Till lunch ett berg med grönsaker med fetaost, pumpafrön och knäckebröd.
Visst ser det gott och fräscht ut?
Så sent som imorse såg jag en rekommendation att ta Voltaren till någon som fått en muskelbristning.
Och de få gånger jag ser på reklamTV eller läser tidningar så dyker reklamen upp.
Reklam som utlovar smärtfrihet och rörelse bara du petar i dig, eller smörjer in dig med Voltaren. Jag hade själv tills nyligen en tanke om att Voltaren kan vara bra när jag vet vad smärtan är och bara vill minska den (under tex TEC) men nu skulle jag aldrig röra skiten. Smärta är vår bästa vän. Något är fel och kroppen vill att du slutar göra det du gör.
Som med allt annat- kortsiktig lösning av symtomen. Bort med smärtan bara så kan man fortsätta som vanligt. Som att fixa en vattenläcka med att torka upp vattnet som sprutar ungefär.
För mig är det helt osannolikt att det tillåts sändas reklam för detta och fortfarande säljs i Sverige. I Danmark är det förbjudet eftersom man identifierat riskerna och tar dem på allvar. Här kan du läsa om det.
Här kan du läsa ett uttalande från en läkemedelsexpert.
Det är det aktiva ämnet Diklofenak som är det farliga. På Medline Plus som drivs av USAS National Institute of Health skräder man inte orden heller:
”People who take nonsteroidal anti-inflammatory drugs (NSAIDs) (other than aspirin) such as diclofenac may have a higher risk of having a heart attack or a stroke than people who do not take these medications. These events may happen without warning and may cause death. This risk may be higher for people who take NSAIDs for a long time. Tell your doctor if you or anyone in your family has or has ever had heart disease, a heart attack, or a stroke, if you smoke, and if you have or have ever had high cholesterol, high blood pressure, or diabetes. Get emergency medical help right away if you experience any of the following symptoms: chest pain, shortness of breath, weakness in one part or side of the body, or slurred speech.”
Så. Har du ont. Bit ihop eller ta Alvedon eller Ibuprofen eller något. Läser du detta och är läkare (Ping Magda) så får du gärna komplettera med input!
Jag lyssnar på bästa Saras podcast om ”Sexiga träningsbloggare” (till vilken skara jag inte räknar mig själv för övrigt. Finns det en klassificiering för ”Mullemammor” så hittar ni mig där!). Sara är expert på sociala medier. Hon är riktigt duktig och proffsig på att både hjälpa företag att agera på nätet och synas där själv. Sara och flera i hennes nisch kan det här med hur man använder sociala medier på ett smart sätt rent affärsmässigt och varumärkesbyggande.
”Strategi för sociala medier” jobbar folk med. Jag försöker ha en strategi för att bemöta folk i verkligheten och tycker det är utmanande nog. Nej jag tänker fortsätta vara lika spretig både på Facebook, Twitter och de cirka 2 gånger i månaden jag kommer ihåg att jag har Instagram. Pinterest har jag släppt och sen är det massa andra saker jag inte vet vad det är: Klout? Viper? Eller var det viber? Enlighten me!
Jag tänker hela tiden att det sitter en liten skara människor som är nyfikna på mer information om löpning, om vardagspusslet, om ren mat, om #vavavoom och om motgång och framgång och som älskar naturen precis som jag och läser min blogg. Sen ser jag min statistik då och då och ser att ni är rätt många.
Och då tänker jag att jag kanske borde skärpa mig lite. Skriva lite mer systematiskt, planerat. Säga ja till mer erbjudanden jag får, ta mig tid att gå på releaser och sånt och skaffa en kamera så det blir finare bilder för herreminje vad fina platser jag är på ibland.
Men det är inte jag. Jag har en hemsida på G där det kommer vara mer sånt men det här är min blogg. Här gör jag precis som jag vill. Jag har jobbat och jobbar så jäkla hårt jämt så blóggen ska inte belastas med strategier eller planering. Det kommer från hjärtat hela vägen. Alltid gjort. Kommer alltid göra. Fakta. Känslor. Tips. Trix. VAVAVOOM:
Och som några vet så har jag en dröm om att göra ett sommarprogram. Vissa saker tänker jag gör sig bättre i prat än i skrift. Och jag är ju aldrig först på pucken men med inspiration hämtad från de poddar jag lyssnar på (Endurance Planet mest) och nu Saras pod så känns det som den här idén ska få ta lite plats. Sommarprogramsidén har utvecklats till en idé om en Runnerslove Pod!
Jag håller på och roddar med det tekniska men jag tänker en pod som handlar om löparglädje, löparäventyr, folk som tar sig an sin första mil, sin första mara, springer fort, springer långt. Jobbar med löpning. Springer för välgörenhet. Jobbar med skador. Och så.
Ofta när jag springer mina långpass lyssnar jag på min favorit Lucho på Endurance Planet och blir samtidigt inspirerad att springa mer. Lite så tänker jag att det ska vara. Varje pod ska leverera något nytt vare sig det är inspiration eller ren kunskap.
Vad tror ni om det?
Skor för 16 mil. De här älsklingarna hade legat i en plastpåse i två veckor. Tog fram och gjorde ren dem nu och nu är vi igång igen.
Bara så de som tror att jag lever något sorts asketiskt morotsliv med minst 5 mil i benen per pass annars är det inget att ha.
Jag skulle springa någon sorts tröskel idag och som vanligt när jag put it to the universe att jag ska springa så samlas vädergudarna till möte! ”Vi kan inte skicka arktisk kyla nu, den är slut till alla pass i vintras. Vad har vi?”
Ah! Ösregn, halv storm och hagel! Det skickar vi! Pronto! Till väg 273 utanför Karlskoga!
Och där fick jag det rätt i fejan! Jag hade en tanke om ett lätt 8 km pass i riktigt bra fart i sex kilometer. Så blev det inte. Det blev jättetungt. Det gick bara långsammare och långsammare. Vinden piskade och haglet lade sig som ett täcke. Lite skakis blev jag också.
Varför? Jag hade inte ätit ordentligt. Lunchen blev sen och jag fick skippa den för att inte få håll. Och tanken var slut. Funkade bara för att jogga i mitt evighetstempo.
N skulle ändå plocka upp mig så jag joggade på tills han kom farande och så åkte vi in till Karlskoga där jag raskt och redigt med ett blodsocker i knänivå plockade på mig en färgglad påse med allehanda tillsatser under samlingsnamnet ”lösgodis” och åt lika raskt upp hälften tills jag mådde illa.
Så kan det gå. Bara så ni vet.
Lite bra blev det iallafall för jag hittade en sorts cyberkavel som har varit magi här på min rygg.
Och så har jag grävt lite i trädgården i mina gula stövlar och pappas blåa mössa och då är allt så bra så. Tröskelpass eller inte.
Efter två veckors vila så var det då dags att dra igång lite kvalitet igen.
Jag både är och är inte förvånad över hur fint kroppen återhämtat sig. Fötterna ser fortfarande rätt fula ut men inga blåa tår från TEC utan det är skavsåren som ska läka och eftersom jag bara stolpar runt som vanligt i skor så tar väl det sin tid. Det finns inget som heter ”hög smärttröskel” men vi hanterar smärta olika. Jag sprang 16 mil med en sticka rätt in i foten så lite skavsår det är som inget jag tänker låta hindra mig.
Jag har inte haft ont någnstans förutom blåmärket på knäet och det gick snabbt över. Ingenstans. Träningsvärk nå så in i bängen hade jag första dagarna och sen var benen sega att få igång så har bara låtit dem vara. Förvånad men ändå inte alltså. Jag gick ju nästan 4 mil av de 16 så det slet väl inte lika mycket som om jag pallat att springa.
Så 14 dagars vila med endast lite löpning här och var, kanske 2 mil totalt på två veckor. Dags att sätta igång. Som jag längtat.
Jag tänkte att ni ska få följa min träning mot milen. Min första mil någonsin. Helt annan träning än den för TEC naturligtvis. 1 mil kontra 16.
Jag har dessutom en halvIronMan i juli där jag inte har någon som helst varken träning eller teknik i varken simning eller cykling just nu. Jag springer helst i terräng och förutom HalvIM så behöver jag komma igång med träningen för Axa Fjällmarathon också. Mycket nu! Tur att milträningen inte tar så mycket tid!
Jag tror att om jag tog i allt vad jag kunde nu så kan jag springa milen på 50 minuter. Sen kan jag fortsätta springa flera mil efteråt men nu är alltså tanken att det ska gå lite fortare och att jag ska vara trött när jag går i mål.
De pass jag tänkt sikta på är dessa:
1) Intervaller. 2 tusingar, tusingar, 400-ingar och backintervaller
2) Tröskelpass.
3) Tröskelintervaler 2 x 20, 3 x 15 3 x 10 min osv
4) Morgonjoggar- tycker intervallpass på kvällen går bättre om jag sprungit på morgonen
Drömmen är att springa sub 48 minuter vilket motsvarar 4:40 fart. Några pass kommer jag värma upp och sen springa 4:40 så länge jag orkar så ser jag vartåt det barkar.
Igår stack jag och N ut för att köra tusingar. Vi gjorde det förra sommaren och då hade jag ett kanonpass. Nu regnade det, blåste motvind och slingan vi valde är asfalt och lite upp och ned.
1,5 km uppvärmning i 5:30 fart och sen satte vi igång. N drog iväg förstås och jag harvade på efter. Slet verkligen som ett djur men fort gick det inte. Jag hade tänkt 1 minuts vila men ökade på till runt 2 minuter bara för att kunna trycka på i intervallerna.
Såhär blev det: 4:26, 4:40 (lätt uppför), 4:38, 4:44, 4:53 (brant uppför cirka 200 meter). Nedjogg 1 km. Helt klart mitt långsammaste tusingpass på länge.
Fy fasen så tungt. Tappade dessutom höfttippet lite och känner av korsryggen.
Men en början iallafall. Klar på 8 kilometer. Vid den tid och distans då jag brukar vakna till.
Idag ska jag springa en ”testtröskel”. Försöka hitta en fart jag kan springa 8 kilometer stadigt i. Springer in mot Karlskoga där jag ska posta Tjejmarathondeklarationen jag äntligen gjort klar.
Har du ett företag och vill samarbeta med Tjejmarathon? läs mer här
Glad Valborg önskar jag dig!
Jag skulle vilja slå ett slag för att jobba hårt. Kavla upp ärmarna. För att satsa på något man tror på. För djeflaranamma. För #vavavoom.
Det är kutym att skriva om att man ska vila. Vara ledig. Jobba mindre. Återhämta sig. Ta det lugnt. Pilla navel. Men de flesta av oss har mål i en antingen närliggande eller distans horisont och tänker ofta att man borde göra saker som tar en närmare dem.
Det där med att lägga energi och ångest över saker man inte får gjort, inte orkar göra, inte hinner och önskar att man hade gjort så att man var någon annanstans än där man är nu. Det är bara dumt. Det är bara onödigt. GÖRT istället. Och vila utan dåligt samvete när det är dags för det.
Det gäller att investera tid i att göra en plan som ser till att man gör de saker man ska för att röra sig mot de mål och drömmar man har. Oavsett om de är att starta eget, gå ned i tid på jobbet för mer fritid. Byta jobb. Börja plugga. Börja om. Springa milen. Gå ned 5 kilo. Springa ett marathon utan att skada sig.
Man vet ofta sina svagheter och det är de man behöver buffra för. När blir det där du tänkt inte av? Varför? Hur ska du förebygga det?
Framgång kommer av hårt jobb. Hard work.Fråga vem som helst som lyckats med något. Och framgång är inte per definition att rulla in dollar som Bill Gates men vill man få till en förändring så får man slita för det. Göra jobbet.
Vill man ha nytt jobb, komma i smaljeansen, le innifrån och ut, springa 16 mil, springa en mil, stå på händer, starta eget, byta jobb. Så måste man dedikera sig. Ofta avstå saker. Säga nej till kortsiktig njutning för att ge tid till lärande, jobb, studier, slit.
Du kan vara en vinnare redan nu. Skillnaden mellan att satsa allt på ett kort och sen inte lyckas och känna att man förlorat vid vägs ände är att njuta av vägen fram. Njuta av det hårda slitet.
Av tröttheten i skallen efter en sen kvälls mangling. Av blodsmak. Av skavsår, av mjölksyra. Av skallen som däckar i kudden med väckarklockan satt på tidigt medan andra dricker drinkar på söder. Av plinget när mailet går iväg. Plinget när svaret kommer in. Ja? Nej? Försök igen.
Njuta av att gå sin egen väg. Inte stå stila. Gå. Jobba. Förtjäna sin framgång.
Här är mitt första blogginlägg. 6e december 2009. Jag orkade knappt en mil. Jag var enormt osäker och i ett förhållande där jag inte mådde bra. Osäker på var jag var på väg i livet, i karriären. Mamma till en liten 5 månaders bebis. Det var då. Det var 3,5 år av hårt slit sen.
Ibland tittar jag tillbaka. Viktigt det också. Viktigt att se hur långt man kommit. Innan man vänder blicken framåt och öser på.
Antingen har man inte ätit rätt. Inte ätit alls. Eller så hinner man inte det pass man tänkt. Eller så var inte Garmin laddad. Skorna borta. Tröjan inte torr.
Det regnade. Det blåste. Man var trött. Man hade ingen motivation. Man var tvungen att…
Eller nåt.
Det kommer alltid vara något. Alltid. För alla vi har ett liv där träningen inte har ett speciellt utrymme, automatiskt. Det blir inte kris- som när man inte sover. Det är inte lika nödvändigt som att gå på toa.
Det är lite jobbigt. Så det kan ta emot. Och det finns triljarders med ”men” som man kan lägga dit. Och så får man omgivningens erkännelse: ”Nej men det förstår man ju att du inte kom ut då” För då känns det ju lite lättare med deras egna ursäkter.
Eller så gör man som jag gjorde imorse. Vaknade och kom på att- sticker jag inte ut nu blir det inte av idag. Hade 30 minuter innan N skulle till jobbet och jag inte kunde få barnvakt. Så innan precis allt. Drog jag på mig korta shorts. En tunn t-shirt för jag såg solen från sängen där jag låg och snusade på min Lilla Tigerskrot.
Drog på skorna. Håret i en snabb tofs. Ut direkt. Inget tjafs om lågintensivt före frukost, äta något. Värma upp. Bara springa. Så fort det gick runt sjöarna. Det var den tiden som fanns. Den tog jag. Tunnast klädd av alla tror jag. Kryssade bland mössor och dunjackor. Full kareta. Utan koll på tid, distans och klassificiering av pass. Men full koll på löpningen.
Ibland är det bara att springa. Nu. Är det dags för milpersträning.
Jag är lite dålig på att köpa träningskläder bara för att de är fina. Trimtex är rätt fina men det är mest funktionen jag är ute efter.
Men så åker man på events och grejer och någongång tränar man inomhus och visst känner man sig lite grymmare i fina grejer?
Jag har hört så mycket bra om lululemon, att de sitter så bra, har smarta fickor och dylikt och tänkte att jag ska nog skaffa mig lite kläder därifrån för varmare dagar och för speciella tillfällen. Alltså alla tillfällen.
Tur då att Sara var ovathere nyligen och kunde handla åt mig :).
Just nu är jag lite hög på andras prestationer- GRATTIS Kajsa Berg till EM guld på 100 km. Med en segertid på precis under 7:39 är det nästan ofattbart snabbt! Sophia Sundberg och Kerstin Rosenqvists fina insatser gav även Sverige ett lagsilver. Herregud så grymma ni är!
Jag är så inspirerad och imponerad och detta precis när jag ska sätta igång träningen själv igen. Två veckor har jag vilat. Förvisso har jag träningsvärk lite här och var efter två dagar ute i naturen- speciellt triceps grymtar lite just nu. Men jag känner att kroppen är redo att utmanas igen.
Och nu är det dags för en till riktig utmaning. Jag tycker om att springa långt. Jag tycker om långpass och har ett psyke och kropp som lämpar sig för uthållighet. Det är lättare att tänka långt än kort helt enjelt.
Mackan var inne på det häromdagen- är det nödvändigtvis tuffare att springa långt? För de som inte förstår löpning är det lätt att döma på distans. Långt- tufft. Kort- lättare. Så är det inte i min värld. Springa så fort som Kajsa idag, där första maradistansen gick på fantastiska 3:09, det tycker jag nog är bland det tuffaste jag hört om.
Men att träna för att springa en snabb mil. Tuffa kräkhårda fartpass som krävs för att få bra resultat på 5000 meter och milen- det tycker jag känns tuffare än att fortsätta direkt med min ultraträning där korta intervaller inte riktigt får plats i min lilla träningsvärld.
Jag har ingen bra fart. Ingen bra syratålighet. Uthållig som få men rätt långsam, relativt sett. Det har inte intresserat mig tidigare men jag gillar att testa nya grejer och känner att om jag ska utvecklas som löpare så vill jag få ett större spann i löpningen än bara uthållighet. Det är inte så att jag inte springer intervaller och tills mjölksyran sprutar. Det är bara att jag inte hinner det så ofta!
Och om det är någon gång det passar att jobba fart så är det precis. just. NU. Maj är en månad då jag inte har så mycket tid till träning, det är långt till nästa 100 miles lopp och jag är precis ur en lång lång period med fokus på lågintensiv träning. Den motorn går. Den håller bra och den tänker jag bibehålla med att springa långt sisådär var tredje vecka.
Men jag har ju sagt någongång att ska jag springa ett millopp. Mitt första millopp någonsin då ska det vara för något riktigt speciellt. Jag har bara sprungit halvmarathon och längre förut. Milen har jag sprungit på triathlon två gånger: 48 minuter och 53 minuter tog det då men det kan man ju inte räkna på riktigt. Men däremellan ligger väl min maxfart på milen. Lång och förhållandevis tung är jag med kraftiga ben. Ingen snabb löparkropp egentligen men precis som humlan flyger fast den inte kan skiter väl jag i det och tänker försöka springa snabbt ändå. Rörelseglädje och pannben sitter inte i BMI, tack och lov.
Men nu ska det persas på milen. På Blodomloppet 4e juni i Stockholm. Speciellt för att de i år samarbetar med MOD Mer organdonation på flera orter under Blodomloppsturnen. En organisation som verkar för att hjälpa de 800 som väntar på livsgivande organ idag. Har du läst bloggen ett tag så vet du varför detta är viktigt för mig. N ska själv springa i Stockholm Göteborg och i Uppsala.
Du kan läsa mer på deras Facebooksida och jag hoppas att vi ses i MOD’s tält den 4e juni om du också springer Blodomloppet. Det känns helt rätt att det här blir första milen. Helt rätt! Och riktigt roligt!
Om du vill inspireras. Om du vill få perspektiv. Ge mig 12 minuter.
Klicka här. Och se till att du registrerar dig för organdonation. Gör din vilja känd.
