Luscious från lululemon

Just nu är jag lite hög på andras prestationer- GRATTIS Kajsa Berg till EM guld på 100 km. Med en segertid på precis under 7:39 är det nästan ofattbart snabbt! Sophia Sundberg och Kerstin Rosenqvists fina insatser gav även Sverige ett lagsilver. Herregud så grymma ni är!

Jag är så inspirerad och imponerad och detta precis när jag ska sätta igång träningen själv igen. Två veckor har jag vilat. Förvisso har jag träningsvärk lite här och var efter två dagar ute i naturen- speciellt triceps grymtar lite just nu. Men jag känner att kroppen är redo att utmanas igen.

Och nu är det dags för en till riktig utmaning. Jag tycker om att springa långt. Jag tycker om långpass och har ett psyke och kropp som lämpar sig för uthållighet. Det är lättare att tänka långt än kort helt enjelt.

Mackan var inne på det häromdagen- är det nödvändigtvis tuffare att springa långt? För de som inte förstår löpning är det lätt att döma på distans. Långt- tufft. Kort- lättare. Så är det inte i min värld. Springa så fort som Kajsa idag, där första maradistansen gick på fantastiska 3:09, det tycker jag nog är bland det tuffaste jag hört om.

Men att träna för att springa en snabb mil. Tuffa kräkhårda fartpass som krävs för att få bra resultat på 5000 meter och milen- det tycker jag känns tuffare än att fortsätta direkt med min ultraträning där korta intervaller inte riktigt får plats i min lilla träningsvärld.

Jag har ingen bra fart. Ingen bra syratålighet. Uthållig som få men rätt långsam, relativt sett. Det har inte intresserat mig tidigare men jag gillar att testa nya grejer och känner att om jag ska utvecklas som löpare så vill jag få ett större spann i löpningen än bara uthållighet. Det är inte så att jag inte springer intervaller och tills mjölksyran sprutar. Det är bara att jag inte hinner det så ofta!

Och om det är någon gång det passar att jobba fart så är det precis. just. NU. Maj är en månad då jag inte har så mycket tid till träning, det är långt till nästa 100 miles lopp och jag är precis ur en lång lång period med fokus på lågintensiv träning. Den motorn går. Den håller bra och den tänker jag bibehålla med att springa långt sisådär var tredje vecka.

Men jag har ju sagt någongång att ska jag springa ett millopp. Mitt första millopp någonsin då ska det vara för något riktigt speciellt. Jag har bara sprungit halvmarathon och längre förut. Milen har jag sprungit på triathlon två gånger: 48 minuter och 53 minuter tog det då men det kan man ju inte räkna på riktigt. Men däremellan ligger väl min maxfart på milen. Lång och förhållandevis tung är jag med kraftiga ben. Ingen snabb löparkropp egentligen men precis som humlan flyger fast den inte kan skiter väl jag i det och tänker försöka springa snabbt ändå. Rörelseglädje och pannben sitter inte i BMI, tack och lov.

Men nu ska det persas på milen. På Blodomloppet 4e juni i Stockholm. Speciellt för att de i år samarbetar med MOD Mer organdonation på flera orter under Blodomloppsturnen. En organisation som verkar för att hjälpa de 800 som väntar på livsgivande organ idag. Har du läst bloggen ett tag så vet du varför detta är viktigt för mig. N ska själv springa i Stockholm Göteborg och i Uppsala.

Du kan läsa mer på deras Facebooksida och jag hoppas att vi ses i MOD’s tält den 4e juni om du också springer Blodomloppet. Det känns helt rätt att det här blir första milen. Helt rätt! Och riktigt roligt!

Om du vill inspireras. Om du vill få perspektiv. Ge mig 12 minuter.

Klicka här. Och se till att du registrerar dig för organdonation. Gör din vilja känd.

---

Vågar man säga att man varit på kurs? Att man klarat ett prov? Att man är glad och stolt eller ska man börja med att ursäkta sig att ” Nej det förstår jag väl att en kurs inte är något. Jag kan inte kalla mig någonting. Det finns så mycket utbildningar nu och vem som helst kan kalla sig vad som helst”.

För som Madde skrev- Damned if you do (utbildar dig) och damned if you don’t. Och det finns säkert en massa dåliga kurser som inte lever upp till det som de säljer in. Det finns certifieringar i navelpill och mest diskuterat- säkert dåliga PT-utbildningar men det kan också vara så att de som går utbildningarna inte förstår att kurser ofta är stomme och verktygslåda och du måste öva på att använda dem för att bli bra och det kommer nya verktyg, nya rön, nya trender. Ja det där tänker jag inte skriva om nu.

Naturen dock. Består. Kroppen och hur den rör sig. Hur lederna sitter. Består. Rörelseglädje och det fantastiska i att vara utomhus oavsett väder- det slutar aldrig fascinera mig.

Och vet ni vad?! Jag har läst ungefär 5 år på universitet. Har en civilekonomsexamen med fördjupning inom miljöekonomi, miljöteknik, biologi och kust- och marinstudier. Läst litteratur. Journalistik. Studier jag bedrivit i England, Australien och Sverige (där begreppet ”omtenta” finns vilket inte finns i England. Cry baby system vi har här alltså men det är en annan fråga).

Jag har utbildat mig inom träning och hälsa till och från i 13 satans år nu och tycker jag har rätt bra koll på vad en bra utbildning är. Så jag tänker förbehålla mig rätten att säga att JA. Jag har varit på kurs och jag har fått ett diplom och en certifiering som jag tycker är bra! Jag har gjort ett prov och jag har lärt mig massa nytt som gör att jag har ett verktyg till i instruktörsverktygslådan. Jag har lärt mig att leda säkra och effektiva pass i utomhusmiljö där vi jobbar med vår egen och andras kroppstyngd med massa nya fiffiga övningar. Gärna en pinne som verktyg. Gärna med skratt och djeflaranamma.

CrossNature handlar om att bli starkare och snabbare av och i naturen. Inga bildäck och västar. Att hantera snö, is, regn och en spretig grupp är instruktörens utmaning. Belöningen- det fantastiska i att vara ute. Åh vad jag har njutit de här två dagarna ute vid Ålsten.

Certifieringen ges genom Naturlig Träning och Hälsa AB och licensavtalet jag kommer skriva på ger mig rätten och möjligheten att använda namnet och logotypen förutsatt att kriterierna efterlevs för hur man leder passen.

Allt vi gjort på kursen andas det jag tror på: Glädjen i att vara utomhus, att jobba i naturen, med naturen, på dens och dina egna villkor. Att man blir gladare av att vara ute och träningen lättare är funktionell.

Jag ser fram emot att köra detta med mina kollegor och när jag har det lite lugnare så kommer jag självklart!!! att köra med er som vill också.

Tack Anna! Tack Mie och Patrik för två fantastiska dagar. Jag har haft en enormt tuff vecka fram till torsdags men jag känner mig så utvilad nu.

Naturen gör sånt. Lite barr innanför kragen och en kotte under rumpan så är man sig själv igen!

---

Innan TEC fick jag mina X-Kross glasögon och jag har verkligen slitit dem med hälsan. De sitter så otroligt bra och jag älskar speciellt ljuset i ”running” linsen. Idag var den perfekt på kursen så jag slapp kisa hela dagen men ändå ha ett normalt ljus i ögonen och eftersom de sitter så bra så kan man både hoppa, stå på händer och skutta i skogen utan att de rör på sig.

Första priset på TEC var just ett par glasögon från X-Kross. Men jag hade ju redan ett par! Vem bättre lämpad att få dem än världens bästa pojkvän?

Nicke tränar både löpning och mountainbike och valde bågen Matt Black med en lins som heter Bike Brown Mirror.

Det bästa med dem är att det bara är att byta lins när man byter sport- eller byter väder. Superfiffigt för ombytliga personer som jag och Nicke som nu har både löpning på asfalt, i skog och en hel den cykling framöver.

Här berättar Johan Stegfors mer om konceptet med X-Kross.

---

Jag gillar inte att träna inne. Gillar inte att vara inne för mycket över huvudtaget. Man jobbar ju oftast inne så säger sig självt: Fritid bör vara utomhus!
Gymet har sin plats självklart, tycker jag med! Jag tränar gärna mina prehabövningar framför spegel och något grispass med tunga vikter då och då. Men det är inte den största glädjen kommer för mig.
Lillan verkar inte vara annorlunda: Ute hela dagen på dagis och vill sen gärna vara ute mer och kan vi inte äta middag ute mamma?

Jag gillar inte att säga att det är kallt. Att det är dåligt väder. Nej, jag är nog en sån där jobbig överhurtig sak som klär sig efter vädret.

Det tar emot att gå inomhus om det inte är så som igår att jag ska träffa Andreas.

Fick hem något reklamblad från något gym: ”Möt våren på gymet”. But no thanks.

Idag börjar jag en tvådagarsutbildning för CrossNature
Temat är att träningen kan ske varsomhelst, närsomhelst, med bara naturen och eventuellt en kompis som redskap. Använda naturen som den ser ut där vi är. Ut från gym med speglar och dunka dunka. Ut bland barr och lera.
Inget nytt under solen men jag vill få en större övningsbank och nya idéer. Koppla ihop det med löpcoachingen, terrängteknik men främst av allt kunna köra med kollegorna!
Tror många fler skulle vilja träna styrka ute om de fick eller tog chansen!
Nya idéer alltså. Och klättra i träd :).

---

Jag fotade ju av naturliga skäl inte så mycket på TEC. Men tack o lov- det gjorde andra.

Jag har norpat bilder av MarathonMia, X-Kross, och Rönnlunds Foto. Därtill tog N några också med sin Iphone. Vassego:

Jag vid min fina peppskylt som jag fick se 16 gånger!!! Tack Annika och Sara! Ser ni var min Iphone förvaras? Jag har fickorna fulla med grejer och är helt stissig av energi här- tror det är inne på 5e milen.

Min idol Barbro Nilsson. Som kom tvåa. Barbro är 30 år äldre än mig och eoner mer erfaren och är en enorm inspiration. Innan start gav jag henne en stor kram och jag tror inte riktigt hon tycker att vi känner varann så bra! Sorry Barbro!  Foto: x-Kross

Några minuter innan start. Fokus. Foto: MarathonMia

Maria, Sandra och jag. Sandra vann 50 miles och tävlar i ultralandslaget. Gissningsvis det närmsta jag kommer vara henne på en tävling någonsin! Maria var min nattasupport och fick tampas med den sömnigaste Annie någonsin. Foto: Mia

Gladaste tjejen i spåret? Såhär kändes det 12 mil av 16 och målet är att 15 av 16 ska kännas såhär. Se överrotationen i vänster arm..för att vänster fot och höft inte jobbar så bra. Jag jobbar på det nu. Foto: X-Kross

Vissa blir starstruck av Lisa Nordén. Jag blir starstruck när den här tjejen till vänster ger mig en kram- det är Anna Grundahl som vann förra året, har svenskt rekord på 24 timmars och till höger står min andra wingman- tillika ybersnabb Ultralandslagare Maria som drev mig med mental piska ut ur depån varje varv. Sista varvet var Maria som precis som andra Maria supportat från start, tvungen att åka. ”Du vet vad du ska göra” sa hon och jag minns att jag tänkte ”nä vadå” men förstod att hon menade ”spring”!. Foto: Mia

Johan Steene. Som vann herrklassen och dansade genom skogen i 16 mil GRYMT inspirerande. Vill också. GRATTIS Johan! foto: Mia

Johan kanske vann loppet men den här killen vinner mitt hjärta dag ut och dag in. Hela helgen var han min högra hand och även mina ben efter loppet när mina fötter var för trasiga. Kärlek kärlek kärlek.Foto: Mia

Min ultrakompis Peter äter gott! Peter sprang 12-timmars i Skövde på en halvliter grädde och några ahlgrens bilar. Legend! Foto: Mia förstås!

Såhär såg varvningen ut. 16 gånger. Många ivriga fötter har trampat där. Foto: Mia fortfarande vaken @ work.

Fina glada Ellen! Vi är #hotultramamanolimits ihop! 🙂 Foto: Mia

Daniel! Vad ska jag säga- legendarisk peppare i alla medier och på riktigt. GRATTIS Daniel till sub 24. Tack för allt pepp! Foto: Mia

Jag klarade det! Med mitt lyckonummer på benet. Se så svullna mina händer och ansikte är. Väl värt. Men vi har saker att jobba på. Den här #hotultramamanolimits har massor att ge på 100 miles.

Det här mina vänner var bara början på en lååååång ultrakärlekshistoria.

TACK igen till alla och GRATTIS till alla löpare!

---