Idag, post ultra dag 4, drog jag på mig min finnishers t-shirt och kände mig stark! I alla fall stolt. Stack ut på lätt jogg med barnvagn och efter 2,5 km kändes det att jag glömt stretcha insida lår efter målgång i lördags…
I lördags sprängde jag personligt rekord i distans och stegringen senaste halvåret har varit enorm. Före år 2012 var mitt max 21 km, i januari i år sprang jag 43 km och nu i lördags var det dags för ett försök på 50 km, vilket jag lyckades med på 5 h 36 minuter och jag är stolt över det!
Hela helgen var ett familjeäventyr med schemat späckat med aktiviteter och besök, men lördagen var min.
Uppladdningen sista veckan före tävling gick som planerat med ett bra pass på söndagen och sen förstärkt kost med extra kolhydrater hela veckan. Ingen träning tävlingsveckan, men en hel del trädgårdsarbete, vilket jag tror höll igång kroppen utan att slita. Två dagar före tävling fokuserade jag mycket på att få i mig rejält med vätska och jag tog t.o.m. Resorb för att få behålla så mycket som möjligt. Effekten av det här är jag osäker på, men jag kände aldrig någon vätskebrist under loppet.
Uppladdningen sista 12 h innan loppet var sämre. 5 h bilresa fredag kväll från Göteborg upp till Stockholm och övernattningslägenheten vi lånat för helgen var inte så skönt för benen… Med småbarn som vaknar när man kommer fram och ska nattas om i en okänd miljö så blev det bara 5 h sömn till mig i en 90-säng med 1-åringen sparkandes hela natten.
Stack iväg från lägenheten i god tid och var framme på Lidingövallen ca 45 minuter före start, vilket räckte gott och väl för pre start-rutinerna.
Starten. Nervöst. Kul. Äntligen. Utan direkt förvarning small startpistolen och vi lufsade iväg i sakta mak hela gänget. Med 50 km kvar är det inte direkt lönt att slita ut sig för att få bästa position ut från vallen!
Första kilometrarna gick lugnt och jag fantiserade mest om den beryktade Abborrbacken som jag skulle få ta mig uppför två gånger innan dagen var slut. Väl framme där bromsade jag in och gick hela vägen upp, precis som de flesta andra. Jaha, då var den avklarad. Inget märkvärdigt egentligen, men jag kan ju förstå att den är grym och tuff i slutet av Lidingöloppet.
Sträckan som följde gick längs sydöstra Lidingökusten och var en behaglig resa i solen med svalkande sydlig bris.Vid järnvägsövergången på denna del hann jag precis över innan pendeltåget skulle passera, några sekunder efter mig blev löparna stoppade av funktionärerna och det var skönt att slippa det avbrottet!
Vid 15 km vände banan norrut rakt genom Lidingös sydöstra udde. Passagen här genom skogar och för sjön Kottla var trevlig, men pga alla kringelikrokar tappade jag fullständigt orienteringen. Bra då med snitslad bana och att fältet ännu inte var fullständigt splittrat så att det fanns sällskap hela vägen upp till viken som så när klyver hela Lidingö i två delar.
Vid ca 18 km hann en tjej upp bakom mig. Hon snattrade i ett och gav uppenbarligen den flåsande killen i hennes sällskap några insiktsfulla råd om hur man bäst sköter sitt energiintag under långa lopp. Efter någon minut passerade de mig och brunetten var Running Swedens pacer för måltid på 5 h. Hon var uppenbarligen inte ute efter något personbästa och jag drog nu två slutsatser: 1; Jag hade gått ut för hårt med tanke på min målsättning på 6 timmar. 2; Jag hade nog chans att klara 5 h 30 min!
Genom hela loppet funkade servicen bra med täta avstånd mellan energistationerna. Med mig hade jag 1,5 liter vatten i Camelbak och 6 stycken Maxim gel. Jag tog totalt 3 gel och allt vatten, dessutom tog jag vatten, cola, sportdryck, bananer, russin m.m. på arrangörernas depåer. På det stora hela fungerade detta bra!
Vid 26 km var vi tillbaks uppe vid Lidingövallen och här fick man känna på lite mentalt motstånd när löparna på korta banan vek av mot vallen och gick i mål. Uppiggande då med en energistation här och sen var det bara att köra på!
Längs hela banan fanns funktionärer i form av framför allt ungdomar som ivrigt hejade på oss med glada tillrop och en hel del övrig publik av alla åldrar gav oss alla ett bra stöd!
Från 27-32 km började jag känna av bristen på backträning, men konstigt nog var det just backarna jag längtade till nu för det innebar en stunds gåvila. Mina funderingar här kretsade framför allt kring känslan i benen och mina frågor till mig själv om hur mycket det finns kvar att ge när det känns just så här!? Ganska mycket!
Jag har troligen aldrig varit på Lidingö någon gång förut i mitt liv och det som slår mig är att det är otroligt vackert på ön. Naturligtvis en populär bostadsort oavsett om man bor i en flådig strandvilla eller i något av 14-våningshusen i flerfamiljsområdena. Med det fantastiskt fina vårvädret vi hade så blev naturupplevelsen minnesvärd!
Jag knatade på så gott det gick, fyllde fortsatt på med energi och vätska och jag kände mig för varje halvtimme rätt nöjd med att jag fortfarande sprang – även om mängden gåvila blev större och större allt eftersom. Vid ca 25-30 km tunnades fältet ut och det blev allt mer ensamlöpning som gällde. Vi blev alla allt tröttare nu och vi hjälptes åt att peppa varandra vid de tillfällen man hade någon att göra följe med.
Andra passagen av Abborrbacken kändes inte som så mycket mer än någon av de andra tusen backarna vi hade passerat, men det kändes bra att ha detta bakom sig eftersom att det nu inte var många kilometer kvar av banan. Vid det här laget, ca 43 km, så var jag ganska stum i benen och det smärtade rejält i utförsbackarna. På flacken kunde jag fortfarande springa, men uppför gick jag.
Efter 45 km hade arrangören den goda smaken att skylta varje kilometer, vilket gjorde de sista 5 lite lättare när man fick en markering så tätt efter den förra. Vid 48 började jag känna mig lättad över att jag snart skulle vara i mål.
Strax efter markeringen för 49 km kom man över ett krön och där nere syntes målgången vid Lidingövallen. Jag sprang loppet utan GPS och var inte helt säker på distansen, men jag tyckte nog att vallen låg mycket närmre en den borde. Det borde vara ca 800 meter kvar, men så långt kan det inte vara. Då såg jag. Löparna framför mig. In på vallen och sen ett varv på banan! Men det kändes bra, ett varv där inne, ca 300 meter, på mjukt och fint underlag. Hela sista kilometern sprang jag. Knappast så fort, men jag gick i alla fall inte. Målgången i sig var inget märkvärdigt, men den glädje som genomfor mig när jag stannade efter målgång var obetalbar.
Jag gjorde det. 50 km. 5 h 36 minuter. Fantastiskt!!!
Hämtade ut min finnishers t-shirt, min väska och stretchade lite lätt innan dusch och ombyte. Sen var min plan att äta ett skrovmål med extra fett, extra salt, extra kolhydrater, extra protein och rejält med dricka. Det blev en halv mugg av något som borde ha varit kaffe, men mest smakade konstigt. Äta var inte att tänka på, apiten var som bortblåst och den smarriga ostkakan man fick vid målgång förmådde jag mig inte ens att öppna utan la ned den i väskan innan den några timmar senare hamnade i soptunnan. Men det gjorde inget. Jag hade klarat av att ta mig runt 50 km på en tid som var så mycket bättre än jag vågat hoppas på.
Lidingö Ultra var en underbar upplevelse! All tack till arrangören med sina funktionärer och alla härliga medlöpare som bjöd på trevliga samtal, goda skratt och ett nödvändigt peppande i spåret! Jag hoppas vi ses igen!
–
Det här är en lopprapport från en av Runner’s Worlds läsare. Vi vill påminna om att varje skribentens åsikt i det här fallet är deras egen. Förlaget Springtime Electronic Publishing AB (som ger ut Runner´s World) behöver nödvändigtvis inte instämma med skribentens åsikt.
Vill du lämna din rapport från ett lopp kan du läsa mer om hur det går till här
Loppet har fått sitt namn ifrån den norske kungen Olav
