Förra helgens lopp var verkligen något utöver det vanliga. Jag sprang mitt första skyrace, Limone Extreme, tillsammans med några vänner. Flera av dem jag åkte med hade jag aldrig träffat tidigare och de var ett riktigt skönt gäng med olika löpningsbakgrunder och nivåer. Vi hade hyrt en bil och skulle bo på hotell och i lägenheter tillsammans de närmaste dagarna. Det är det som är så härligt med de flesta löpare att de inte bara är löpare utan också helt underbara, enkla och sköna människor att umgås med. Denna helg kunde verkligen inte ha blivit bättre, förutom kanske frukosten på hotellet i Limone sur Garda. Den var inte den bästa frukost som jag har sett men det spelade ingen större roll då jag oftast är lite för nervös för att få i mig något annat än bröd och yoghurt inför ett lopp.

På kvällen innan loppet hämtade vi ut nummerlapparna och jag slogs av hur vacker omgivningen var. Det kändes som om jag hade ramlat in i en photoshopad bild i en artikel av de där tio platserna på jorden som man måste besöka innan man dör. Bergen reste sig verkligen direkt ur Gardasjöns vatten. Vi förstod att den första snön hade kommit på bergstopparna runt sjön eftersom att tävlingsledningen var tvungna att ändra banan för ett annat lopp som gick kvällen innan vårt lopp. Jag oroade mig lite för att det kunde bli kallt under loppet vilket visade sig vara det minsta problemet.

Loppet var i alla fall en väldigt vacker och omtumlande upplevelse. Det skulle enligt beskrivningen vara 23 kilometer långt med 2000 höjdmeter i bergen längsmed den sagolikt vackra Gardasjön i Italien. Jag var lite osäker på vad jag skulle vänta mig under loppet då jag har sprungit lopp tidigare, så som Swissalpine Marathon, med fler höjdmeter men då fördelade på en betydligt längre sträcka.

Vi värmde upp längs med sjön och det var äntligen dags för start. Jag tänkte att jag skulle placera mig någonstans i mitten av startfållan för att undvika att behöva gå om en del människor i backen upp.

Starten gick och det gick fort under de första två kilometrarna innan backen (berget) kom. Även om de första kilometrarna såg platta ut på banprofilen så var det ganska backiga. Väl framme vid backen började stigningen upp på första toppen. Det blir som ett tåg av löpare och det är bara att gå på och hålla sin plats i ledet, stannar man upp är det svårt att komma in i ledet igen, jag går på i det tempo som hjärta och lungor klarar av. Jag fokuserade inte på att hålla något specifikt tidstempo i backen upp utan mer på att gå så snabbt som möjligt.

I mitten av backen kom det en energi och vätskestation som hade allt från vatten och cola till choklad och torkad frukt. Jag intog min energi i flytande form och fortsatte upp för berget. Väl uppe efter 1200 höjdmeters klättring kunde jag äntligen springa igen. Utsikten var magisk och jag kände mig lycklig när jag tittade ut över sjön, tacksam för att min kropp klarar av att ta sig upp för berg.

Efter att ha sprungit en ganska flack sträcka började sedan nedförslöpningen. Det är något som jag måste öva på. Jag kastade mig ut över leriga slutningar och hoppade över stenar. Medan jag sprang nedåt slog det mig att vi springer väldigt mycket nedåt och att jag inte kunde minnas att det var så mycket nedför på banprofilen. Framme vi berg nummer två vilket jag också då trodde var det sista berget började stigningen uppåt. När jag nästan var uppe tänkte jag att denna backe måste vara betydligt mer än 400 höjdmeter.

Jag gick ikapp en svensk kille och fick det konstaterat för mig att eftersom att det hade snöat dagen innan hade de gjort om banan, istället för 2000 höjdmeter och 23 kilometer var loppet nu 24,5 kilometer och innehöll en stigning på hela 2800 höjdmeter. Det fanns alltså ett tredje berg! I den situationen vet man inte om man skall skratta eller gråta. Jag var ju nästan klar med loppet, efter berg nummer två skulle det ju bara vara nedför tillbaka till Limone kvar och nu fanns det alltså ett berg till. Vad gör man då? I ärlighetens namn har man ju inte så mycket till val. Vill man gå i mål måste man ju över det där tredje berget också. Tävlingsledningen hade annonserat ändringen på Facebook och de hade även berättat om det vid starten, synd bara att jag inte förstår italienska. På ett sätt var det nog ändå lika bra att jag inte viste om det tredje berget. Man klarar så mycket mer än vad man tror. För att sätta det i relation till något så skulle man kunna säga att den totala stigningen som vi gjorde var ungefär 100 höjdmeter per kilometer vilket motsvarar tio graders lutning på ett löpband och då bortser vi från att ungefär halva loppet gick nedför.

Väl uppe på ber nummer två gav jag mig av nedåt mot det sista berget. Jag träffade en av de svenska killarna om jag var där med och vi gick tillsammans upp för den sista backen. Det var väldigt skönt med lite sällskap även om det inta var så lätt att prata i uppförsbacken. På vägen upp träffade jag även min sambo som satt och försökte stretcha ut sin kramp bredvid stigen, har var sur som en citron över att benen inte lydde. Det kändes lite konstigt att vara så trött i benen efter en uppförstigning men ändå kunna springa på när det väl var lite mindre lutning. Det var då man kunde slappna av på riktigt även om man sprang i högt tempo. Vägen ner från det sista berget var otroligt teknisk och svårsprungen.  Det var lite som att försöka springa i ett stenras fullt med vassa stenar. Tillslut kom jag till en promenadstig och då viste jag att målet var nära. Jag satte av i full fart och njöt av att springa. Det slog mig att även om jag var trött i benen så hade jag kunnat springa en bra bit till på flack mark, benen kändes starka. Jag spurtade in i mål var så glad att jag äntligen var i mål och att jag hade överlevt loppet.

Efter loppet serverades det italiensk pasta och pizza, så lyxigt!

Tack för att du tog dig igenom hela inlägget! Gå gärna in och rösta på oss i Team ASICS Go Run It så att just din favorit får åka till New York och springa New York Marathon! Jag har aldrig vart i New York och det hade vart en dröm att få åka. Tack för din röst!

Du röstar HÄR!

Stor kram Sanna

Vad är bättre än en löprunda med sin syster? Kanske en löprunda med sin syster och med sällskap av en älg? Idag blev det en lugnare runda i mörkret med min tvillingsyster. Jag kan inte minnas senaste gången vi var ute och sprang tillsammans. Rätt som det var sprang en älg över vägen! Det var lite läskigt för älgen var så stor och sprang i en väldig fart. Den var som tur var inte så intresserad av oss. Jag hann inte ta en bild av älgen så det får duga med en bild på en ren.

Det är bara tre träningspass kvar denna vecka innan det är dags för mig att ställa mig på startlinjen i Berlin. Det ska bli otroligt kul men samtidigt fasar jag lite inför loppet. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla i team ASICS go run it igen!

Det är en helt annan sak att springa tio kilometer jämfört med ett maraton för mig, inte bara i skillnaden i kilometer utan även skillnaden i den mentala inställningen. Jag behöver jobba mer mentalt inför lite kortare lopp med högre ansträngningsnivå. Det ska bli väldigt spännande att se vilken tid jag kan lyckas pressa fram på söndag då jag aldrig har tränat inför ett 10-kilometerslopp.

Veckans första träningspass var 50 minuter distans och det kändes bra i kroppen. Äntligen börjar jag känna igen kroppen efter Ultravasan. Jag är tillbaka i Stockholm efter en månad på resande fot i Schweiz och Italien och dagens runda gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det är verkligen höst i Stockholm med härliga färger och krispig luft.

Bilden är från en av mina löprundor längs med Genèvesjön i Lausanne.

I veckan var det äntligen dags för 15 x 400 meter med ökande tempo. De fem första intervallerna skulle gå på 96 sekunder, de nästkommande fem skulle gå på 94 sekunder och de sista fem skulle gå på 92 sekunder. Jag tycker om att springa intervaller och dessa är ganska jobbiga men man blir väldigt nöjd med sig själv när passet väl är klart. Jag låg lite under de satta tiderna och det kändes bra i kroppen fram tills de två sista intervallerna då det började gå ganska segt.

Några av helgens höjdpunkter var att när jag och min sambo gick förbi Olympiska muséet i Lausanne och att vi hittade ett Taiwanesisk café som heter Kono som säljer bubbelte.

Annars har det vart en ganska lugn helg. Nu är jag utvilad och redo för nästa vecka. Det är nu mindre än två veckor kvar till 10-kilometersloppet går av stapeln i Berlin! Jag börjar bli lite nervös.

Igår var det äntligen dags för backintervaller och denna gång i form av en stege. Passet innehöll 2 x 60, 50, 40, 30 och 20 sekunder med joggvila ned för backen efter varje intervall. Tempot skulle vara runt milfart och med fokus på löptekninken. Jag var lite stel i benen efter helgens vandring men trotts det kändes kroppen äntligen bättre efter Ultravasan och det kändes nästan som om jag flög upp för backen. Nu var ju backen inte den brantaste jag sett men lutningen var tillräcklig för att jag skulle bli rejält trött under intervallerna och samtidigt var det fullt möjligt att både hålla tempot och att tänka på löptekniken. Jag lät kroppen styra och sprang på så snabbt jag orkade då jag hade min sambo och tävla med. Intervallerna gick en bra bit under fyra minuters tempo och på de korta intervallerna låg jag på runt 3:30 i tempo. Det var så härligt att känna sig stark i kroppen igen.

..över hur långt man har kommit jämfört med vart man startade. Ibland är det väldigt jobbigt att träna, det känns som om man inte kommer något vart. Under den senaste tiden efter Ultravasan har det verkligen känns som om jag har backat några steg i min utveckling. Träningspassen känns jobbigare än vad jag tycker att det borde göra.

Då är det faktiskt viktigt att sätta sig ner och tänka tillbaka på när man började springa. Ett år och fyra månade innan jag sprang mitt första maraton i Taiwan i december 2012 bröt jag höger ben i höjd med ankeln. Det blev gips och jag kommer ihåg att jag var väldigt ledsen över att jag inte kunde springa – jag som hade kommit igång så bra med löpningen under sommaren. När gipset togs av följde en tid av sjukgymnastik och rehab. Jag hade till min förtvivlan förlorat tio grader i rörlighet i ankeln både framåt och bakåt. Det kan beskrivas som om man försöker göra benböj men det helt plötsligt tar stopp i ankeln när man försöker böja knät men med hjälp av rehab blev det sakta bättre. Jag var efter en tid redo inför min första löprunda och jag fick verkligen börja om från början vilket innebar att jag sprang en minut och gick en minut. Upptrappningen av tiden då jag sprang gjorde jag långsamt. Vilken lycka det var att kunna springa igen även om det ibland gjorde ont. Under sommaren 2012 och nästan ett år efter att jag hade brutit foten kunde jag springa min älskade runda vid havet i Varberg på 6 kilometer utan problem.

Under de senaste tre åren har jag sprungit flera maratonlopp, två ultralopp och ett antal kortare tio- och fem-kilometerslopp. Det är ganska fantastiskt! Genom att reflektera tillbaka till hur jobbigt det var att börja om från början med löpningen och jämföra det med känslan som jag har haft under de senaste träningspassen så är det faktiskt inte så farligt att det inte riktigt känns som om det flyter på just nu. Om det hade gått bra hela tiden är det väldigt lätt att ta allt för givet och inte uppskatta sina framgångar. Jag tror att det kommer att vända uppåt snart igen.

Efter att ha regnat hela dagen i Lausanne klarnade det upp under eftermiddagen och jag gav mig av tillsammans med min sambo för att springa dagens intervaller, 3×8 minuter i 4,30 tempo. Benen känns bra men det är fortfarande lite tungt med andningen även om det har blivit mycket bättre under den senaste veckan. Efter löpningen blev det lite yoga och styrka. Det är så härligt att träna med den fantastiska vyn som Genevesjön bjuder på.

Efter att ha avslutat dagens löprunda på 75 minuter slog jag mig ner på en brygga för att göra lite styrka och avsluta med yoga. Medan jag sprang lyssnade jag på Kjell Enhagers Sommar i P1. Han talade om hur våra tankar påverkar vårt liv. Med Genevesjön och bergen som ända sällskap slog det mig plötsligt hur viktigt och hur svårt det är att fokusera på här och nu – på rätt sak. När jag satt och gjorde andningsövningar för att komma ned i varv inför yogan hade jag ganska svårt att inte tänka på vad jag skulle handla för mat och vad jag skulle laga till middag. Det gjorde mig arg och jag försökte slå bort tankarna och istället bara vara där och då och fokusera på mig själv och bara andas.

I dagens samhälle är vi så otroligt uppkopplade hela tiden och det är nog inte så många som tar tio minuter om dagen, utan mobiltelefon eller TV och bara fokuserar på att vara och på att varva ner. Man lagar middag samtidigt som man kollar Facebook, surfar på datorn eller telefonen samtidigt som man tittar på TV:n eller så tänker man på jobbet och svarar på mejl när man egentligen borde umgås med familjen. Eftersom att allt görs samtidigt blir allt man gör därför ganska ineffektivt och det är lätt att känna att man inte räcker till. Hur skulle det vara om man istället fokuserade på det man gjorde där och då istället för att ha fokus på annat håll? När man jobbar har man 100 % fokus på jobbet, när man handlar mat har man 100 % fokus på maten, när man tränar har man 100 % fokus på träningen och på kvällen eller den tid man umgås med sin familj så har man 100 % fokus på det, mobiltelefonen borde förbjudas vid middagsbord och i sovrum. Det är inte konstigt att vi upplever att vi har ont om tid och att vi inte presterar tillräckligt bra när allt ska göras samtidigt. Vi påverkas mer än vad vi tror av ständig multitasking. För att undvika att känna mig stressad brukar jag alltid se till att jag har gott om tid för det träningspass som jag har planerat att göra. Skulle det vara så att tidsplanen ändrar sig under dagen brukar jag försöka vara flexibel och antingen springa ett annat pass eller skjuta på passet till dagen efter och köra ett effektivt styrkepass istället. För mig är löpningen min stund på dagen där jag bara kan vara utan att tänka på alla måsten.