I ett tidigare inlägg skrev jag om återhämtning och adrenal fatigue och lovade att skriva vidare.

Jag avslutade med att skriva att man bör eftersträva balans mellan återhämtning och stressorer och nu blir det inte ett inlägg med någon vetenskaplig grund utan mer tips på ett sätt att tänka!

Stress kommer i så många former! Tidsbrist att genomföra saker, trauman, hårda träningspass, sorg, oro, sömnbrist, skador och dålig kost är stress för kroppen.

Det var faktiskt Ben Greenfield som jag fick idén ifrån när han i en podcast pratade löst om att ha ”100 stresspoäng per dag”, alltså att du har bara så många nödraketer att bränna av.

Har du för många stressorer och sen dessutom lägger på ett hårt träningspass så kanske just det passet- speciellt om det inte efterföljs av adekvat återhämtning- blir ett som påverkar hälsan negativt och prestationen långsiktigt!

Jag kan inte säga hur många stresspoäng som är ok att ha och ändå träna hårt. Men jag tror det kan vara ett sätt att lära känna sin hälsa och förstå den att reflektera över hur många stressorer man har i livet och när det känns segt att ta sig ut på ett pass- vad är det egentligen som tar emot? Är det bara lite vanlig seghet eller är det faktiskt så att det där tröskelpasset får vara och det får bli en lätt jogg eller rask promenad eller kanske till och med tupplur istället?

Till exempel:

Några mellanmjölksträningspass, en natts dålig sömn, följt av dålig mat, föjt av några stressig dagar på jobbet med konflikter och en känsla av total urvridenhet kanske inte är bästa uppladdningen för ett hårt träningspass?

Ser vardagen ut såhär då och då- kanske det räcker att lätta på träningen de dagarna, fokusera på att komma ut 30 minuter och röra på dig utomhus och prioritera  sömnen. Hitta sätt att varva ned (yoga, meditation, mindfulness) för att kunna släppa dagen och sova gott oavsett hu rmycket det är i övrigt.  Inte förvänta sig att ALLT ska gå på max utan att smörja maskineriet.

Ser det alltid ut såhär så kommer det att slita någonstans. Då krävs lite större åtgärder. 

Ja det blev inga konkreta tips som så men att förstå balansen mellan stress och avkoppling/sömn/återhämtning i livet gör mycket. Att lära sig känna av att nu är det för mycket av X och Y så jag får backa på något: ett hårt träningspass till förmån för 20 minuter lätt yoga på golvet och tidigt sänggående.

Skulle också vilja slå ett slag för kosten: Socker och kaffesuget brukar inte vara nådigt när det är mycket stress. Men både för mycket socker och för mycket kaffe är en stress i sig för kroppen och en ren kost med fokus på den näring som kroppen så väl behöver är en viktig stöttesten i att både sova bra och fysiskt och mentalt hantera stress bättre.

Det får bli ett till inlägg!

Ingen stress här direkt…

Kanske är du också ledig idag? En ledig måndag. Perfekt till att bestämma något som ska bli annorlunda i vardagen från och med imorgon. Något som kanske behöver lite planering.  Att bara tänka att ”det där ska jag göra” det leder ofta inte till någon större förändring. Det som gör skillnad kräver ofta förberedelse.

Börja cykla / springa /knata till jobbet? Boka in dig på ett lopp du drömt om?

Ha matlådor tre dagar i veckan? Signa upp för en crawlkurs? Boka tid hos någon som kikar på din löpstil?

Något nytt. Som gör skillnad. Det brukar inte ske av sig själv! Ge det lite energi och tid idag!

Ju mer jag rör mig, desto bättre mår jag. Så är det med mig. Jag kan känna mig lite otymplig när jag går i klackar på jobbet men när jag får springa känner jag mig stark och pigg. Min barnmorska sa att jag förmodligen har ett väldigt bra rörelsemönser när jag springer vilket gör att jag parerar magen bättre då än när jag går och det kan nog vara sant.

Veckans träning avsliutades med två lätta dubbelpass och jag mår verkligen helt fantasiskt! Blir sömnig klockan 21 snarare än 22 men har fortfarande inte behövt vila på dagen, somnar inte när jag nattar Lillan och har inte ont någonstans. Tacksamt! Det har varit en del att orka med och det är en hel del kul på agendan fram till juni så all ork jag har behövs!

I måndags sprang jag 30 min på morgonen. Tisdag likaså. Onsdag simmade jag ju kanske 1-1,2 km. Torsdag: morgonjogg igen. Fredag sprang jag 30 min på morgonen och sen 40 min med N på eftermiddagen i lite piggare tempo. I lördags sprang jag tur och retur till byn på N’s landställe och handlade lite saker och sprang tillbaka.Cirka en timme- kändes som jag kunde fortsätta hur länge som helst.

Idag sprang jag också 30 minuter på morgonen och hade samma känsla av att bara vilja fortsätta. På eftermiddagen hade vi kört till Värmland och jag körde ett rätt hårt styrkepass med:

Minicirkel med armhävningar, rodd i vår hemmagjorda TRX och skridskohopp ( mer skridskokliv men dessa verkar hjälpa bäckenet enormt!)

Sen utfallssteg (smala) växlat med rodd med järnspett. Sen körde jag en improviserad övning med marklyft upp till axeldrag till axelpress med spettet för att få in lite rörelse likt en ryggresning som jag ju inte kan göra längre då barbamagen är i vägen.

Sen var jag ute och grejade på tomten och lekte med Lillan (som var med på delar av passet men ledsnar lite).

Nästa vecka har jag bestämt att jag ska ta mig till simhallen och försöka ta mig till ett yogapass på Atmayjoti. Sån där flummig gravidyoga har jag dock inte tänkt men de har så många bra pass så något lär jag hitta!

Hoppas du också haft en bra tränings/motions/utevecka!

I öronen: Endurance Planet förstås! Denna morgon lyssnade jag på pod om endokrin påverkan hos kvinnor på lågkolhydratkost

På ögonen: X-Kross- Running linsen som funkar så bra i terräng

På överkroppen: Falke Windproof Air ventilation jacket med stooor stretchpanel bak tack o lov! Riktigt vass lite kallare och regniga dagar!

Twitter är en bra grej alltså. Tjejmarathon är som de flesta av er vet ett välgörenhetslopp som genomförs till förmån för Panzisjukhuset i Kongo där tusentals kvinnor och barn (!!) räddas till livet efter övergrepp i inbördeskrigets Kongo. Insamlingen i år har redan spräckt vårt första mål om 100 000 kronor.

Det är tredje året vi kör- vi satte igång efter att vi träffats första gången jag och Madde i december 2011 och båda åren har vi samlat in över 100 000 tillsammans med alla våra löpare och andra eldsjälar.

Grundaren, Dr Mukwege var här i december och deltog i en ceremoni i samband med att han fick The Right Livelihood Award i Stockholm. Under ceremonin deltog även Jason Diakité aka Timbuktu som aktivt stöder Panzi och efter det utövade vi lite påtryckningar på just Twitter eftersom han sa att han ”gjorde vadsomhelst för Panzisjukhuset”.

Vi fick inte napp men någon som gick igång var istället Promoe från Looptroop Rockers.

I veckan träffade Madde honom och eftersom Mårten (som han heter) sprang Kilimanjaro Marathon i mars så känns han väl förberedd för vår utmaning. Madde ska dock se till att han är riktigt väl förberedd!

Tjejmarathon är 50 km i vacker terräng på Knalleleden och går av stapeln den 8e juni. Vi har buss till start från Borås, bra hotellerbjudande och självklart är loppet något utöver det vanliga- förvisso ett lopp med tidtagning (om än enkel) men mycket mer en gemensam upplevelse och flera av löparna har under de två tidigare åren varit debutanter på ultradistans.

Du kan läsa mer om loppet här. Det finns platser kvar och du är varmt välkommen att vara med på Sverigest GODaste lopp.

Nu undrar jag om Petter och Timbuktu vågar ta sig an detta? Mycket coolare än att springa på asfalt i New York säger jag.. 😉 Och vem är egentligen Top Dog(z)?

Foto: Madeleine Johansson

Även om det är helt fantastiskt att kunna träna bara av glädje just nu så blir det lite tråkigt. Man kan ju alltid träna av bara glädje och med motion som syfte som jag gör nu men jag har ju som alla vet lite andra planer med min träning.

Jag önskar jag kunde ta mig an något styrkeprojekt men jag har liksom inte riktigt intresset. Jag går gärna till gymet och lyfter och drar lite och jag är ju rätt kunnig på vad jag ska göra så det går rätt fort. Men det är ju att tassa fram i naturen som jag knarkar igång på mest. Och att utmana mig själv. Springa så långt så allt blir sådär klart.

Men jag har haft lite mål ändå: Första 10 veckorna sprang jag ju en mara- en helt fantastiskt underbar mara där jag joggade på puls. Hade kunna blivit ett fint pers om jag sprungit på men det var det inte läge för just då. Jag mådde ju så illa så jag knappt kom till start.

Mellan vecka 10-20 sprang jag som lägst tre timmar tror jag. Mellan vecka 20-30 tror jag att jag klarat två timmar och nu mellan 30-40 är det upp till timmen eller milen som gäller så länge det känns bra.

I april har jag som utmaning att springa 30 minuter i 30 dagar. Idag är det den 18e och jag har sprungit 16 dagar mellan 25-40 minuter. Oftast direkt på morgonen då jag känner mig mest som mig själv. I söndags efter TEC sprang jag inte men sprang ju en timme på lördagen.

Det börjar bli lite tungt. Inte så mycket i kroppen men det trycker på och fogarna ska ju börja ge vika. Men april ut känns det inte alls orimligt att springa.

I påsk är vi på först N’s landställe och sen mitt älskade Värmland. Vanligtvis är påsk en perfekt helg för mängdträning för mig och jag hoppas att lite längre turer ska funka nu även om ”längre” per definition nu är runt 40 minuter.

Det kommer bli en helsikkes utmaning att komma tillbaka till 100 mile form, och radikalt förbättra den, men allt jag gör nu, all längtan, allt sug ligger där och kokar i magen- det kommer hjälpa. Till dess: 30 på 30 med massa glädje!

Fick tips om att spendera mer tid upponed för att slippa mina svullna fötter…får börja stå på huvudet igen..

På jobbet har vi en idrottsförening där vi har ”Månadens aktivitet”. I april var det dags för simning! Och jag skulle hålla i det. Så mycket att hålla i var det nu inte som tur var och väldigt lätt att rodda ihop med en kollega som hade bokat allt.

Vi skulle ses på Kronobergsbadet för att möta up Jakob Dorch- flerfaldig SM-guldmedaljör samt juniorSM-medaljör. Han skulle hjälpa oss med simtekniken i cirka två timmar.

 Jag har:

1) aldrig lärt mig crawla ordentligteftersom jag slutade på simskola runt 7 års ålder. Simma kan jag och  crawlar hellre än bra på eget bevåg. Har fått hjälp några gånger i öppet vatten med lite teknik där men aldrig i bassäng. Jag älskar att vara i vatten men..

2) bassängskräck! Något hände när jag var i den åldern och jag är jätterädd när jag ska simma i stora bassänger. För att vara på det djupa. För lampor och filter och ”konstiga saker” på botten.

3) stor öppet vattenvana eftersom jag vågsurfat mycket. Jag älskar att vara ute i havet och då är jag inte rädd. Inte direkt i sjöar heller även om slemmigt sjögräs och tefärgat insjövatten inte är så mysigt alltid.

Jag ”kan” crawla fram och tillbaka men jag inser att jag gör något väldigt fel för jag blir väldigt trött fort.

Igår förklarade Jakob grunderna i crawlteknik- som jag aldrig lärt mig. Hur lite man väger i vatten, ytspänningens effekt, ”leta orört vatten”, vikten av rätt flytläge etc. Han var väldigt pedagogisk och förklarade bra varför man skulle göra si eller så.

Vi fick först simma 5 minuter så kan kunde kika på oss. Tre banor hade vi. Jag hade förstås jättehög puls eftersom jag fick simma ut på det djupa och hela kroppen skrek ”nej”. Men så fick jag massa saker att tänka på och då hade jag inte tid att vara rädd för..eh ja. Djupa delen av bassängen. Jag vet, inte så rationellt.

Jag tittar för mycket framåt och dyker med handen. Dessutom, eftersom den stora magen är med, får jag inte riktigt till en bra rotation av hela kroppen utan jag vrider lite överkropp men inte underkropp för jag kan inte använda bålstabiliteten som förut- men det är ju ett temporärt problem!

Vi övade massa saker, catch-up (?); bara benspark osv och sen ville jag inte öva bröstsim och ryggsim- jag ville simma crawl!

Och det lossnade verkligen, vågade titta rakt ned så jag fick bra flytläge och lyckades sträcka fram armen längre och på slutet fick jag omdömet ”klockrent förutom andningen” för jag tror det sitter i att ha simmat i vågor mycket då jag lyfter huvudet lite mycket och stannar av hela glidrörelsen.

Jag älskar att vara i vatten! Det var så skönt att känna sig lätt och smidig och det värsta (bästa) är ju att nu måste jag ju i bassängen snart igen för att hitta den där känslan av att glidrotera fram som en barbadelfin! Tur då att jag ser vår simhall från köksfönstret 200 meter bort. Och den bassängen är inte alls läskig!

Jag tänkte följa upp inlägget jag skrev om återhämtning med lite mer om det som handlar om det endokrina systemet.

Många underskattar den stress som träning faktiskt kan vara. Man inspireras av elitidrottare och tar sig an hårda träningsupplägg som ska pusslas in i en stressig vardag. Att många elitidrottare faktiskt sover en stund på dagen för att just hjälpa sin återhämtning- det kanske vi missar som ska klara av jobb och annat och dessutom gärna lägger ribban högt.

Sega förkylningar, trötthet, skador- allmänt sliten. Träningen ger inte effekt. Känner ingen glädje- känns det igen? Samtidigt tycker man att ”träningen är min avkoppling” och att motionera och ta sig tid att göra något ”annat” är avkoppling. Men hård träning är stress. Som kroppen mycket väl kan stärka sig av om den får rätt återhämtning. Får den inte det händer det otrevliga grejer i kroppen.

Hypoadrenia- eller adrenal fatigue- adrenal trötthet är ett relativt vitt begrepp på symtom som uppstår när binjurarna inte fungerar optimalt. Ofta uppstår detta efter långvarig stress av något slag men kan även uppstå efter en sjukdom som influensa eller period av hård träning utan adekvat återhämtning. Symtomen är inte  alltid så tydliga utåt utan mer en ständig trötthet och ibland även håglöshet.

För att förstå vad det beror på behöver man förstå vad som händer i kroppen under stress:

Det endokrina systemet producerar över 50 stycken hormoner. Hypotalamus och hypofysen styr många av kroppens funktioner och för oss som tränar mycket är binjurarna också viktiga att ta hänsyn till!

Hypotalamus reglerar puls, kroppstemperatur, vätskebalans och ”samarbetar” med hypofysen som i sin tur utsöndrar två hormon som har med träning och adrenal trötthet att göra:

ADH som reglerar att njurarna ”återanvänder” vätska om man börjar bli uttorkad.

ACTH som stimulerar binjurarna att producera kortisol.

Binjurarna sitter precis ovanpå njurarna. Stora som valnötter ungefär! Härifrån produceras adrenalin och noradrenalin vid situationer som av kroppen uppfattas som farliga. I binjurebarken producerar även kortisol (av kolestrol faktiskt). Kortison, som många känner till, bildas i levern.

Kortisol utsöndras helt naturligt under dygnet kopplat till vår ”dygnsrytm” och finns alltid i blodet. Det hjälper oss vakna. Kortisol utsöndras också vid stress för att reglera den påverkan som stressen har på kroppen. Det minskar kortsiktigt inflammationer i immunförsvaret, bryter ned muskelprotein till aminosyror som leder till högre blodglukos och jobbar alltså motsatt insulin i den aspekten.

Påslaget av kortisol är designat att hantera en kortvarig stressituation. Kroppen är smart- men gör tyvärr rent fysiologiskt inte skillnad på om det är ett lejon som jagar dig eller det är signalfel i lokaltrafiken och du är sen. Tränar du- höjs kortisolnivåerna för att sen sänkas efter träningen. Tränar du mycket- höjs de ofta. Är du stressad däremellan och inte återhämtar dig- ja precis- mer kortisol. ”Kortisoltroll” brukar jag kalla mig när jag hamnar i den här situationen i bland.

Under till exempel ett löparlopp är kortisol aktivt genom att minska inflammation och hjälpa förbränningen av energi (främst kolisar). Efter loppet behöver dock det endokrina systemet vila upp sig och ”systemet rensas” av överflödiga hormoner. Muskler hämtar sig betydligt snabbare än den här processen. Att stressa i vardagen stör återhämtningen och att träna hårt samtidigt som resten av livet upplevs stressande gör att kortisolutsöndringen ”ligger på”. Jag tror att det är många som ”sliter” på det här systemet genom slentrianmässig mängdträning i kombination med stress runt och över träningen och på det våra hektiska liv. Även om träningen för många är återhämtning så behöver man återhämtning från den också. Lägg då till att vi slarvar lite med sömnen så har vi rånat kroppen på en till möjlighet att reparera sig.

Störningen i det endokrina systemet efter en hård utmaning kan ta sig i uttryck som apati inför träning och annat, koncentrationssvårigheter, sömnstörning, ökad törst och ökad känslighet för infektioner. Går det riktigt långt kan man alltså få utmattningssyndrom. Man brukar tendera att få svårt att bli av med hullet runt magen- då kroppen i rent försvar försöker lagra sk visceralt fett runt viktiga organ- det verkar ju vara fara å färde! Man kan också få lite tunn hud och få ett enormt sockersug eller sug efter onyttig mat.

Det går förstås att hjälpa det här systemet. Sömn, kost, avslappning och balans mellan stressorer och återhämtning är det som jag skulle rekommendera och jag får nog skriva ett till inlägg om det! Det får bli lite påskläsning!

Foto: Luca Mara. Om jag gör såhär nu slår magen i backen…

Antal minuter sprungna imorse: 25

Antal minuter yoga: 5

Antal pass sprungna sen 1 jan: 86

Antal mil sen 1 jan: 55 (kontra förra årets över 100 vid den här tiden)

Graviditetsvecka: 31

Kilon jag lagt på mig: 9

Järnvärde: 136 (tagit EN järntablett under hela graviditeten- KOSTEN hörni KOSTEN!)

Blodtryck: 110/60

Blodsocker: stabilt på 4

Känsla: 100%

Rund och glad….

Jag tänkte skriva lite om att återhämta sig efter ett ultralopp.  Nyckeln till att hålla sig fysiskt skadefri men även mentalt frisk, pigg och glad är att just återhämta sig rätt.

Många ska ganska käckt tala om att kroppen ” känns förvånansvärt fräsch” och ” jag har inte ont alls” och muskler, som ofta är de som värker mest, har bra blodtillförsel och får därmed bra näring så de kan mycket väl kännas ok.

Värre är det med våra senor och ligament som är mycket ”vitare vävnad” och tar längre tid att återhämta sig. Samma gäller skelettet. De delarna skriker inte lika mycket men har du sprungit i 8-10-20 timmar har de tagit fått utstå en hel del slitage och de behöver vila.

Men det system som verkligen åker på stryk det är det endokrina systemet. Alltså vårt hormonella finlir. När vi springer och springer och springer och ..springer lite till så uppfattar kroppen det som stress. Lite nödläge. Då pumpas kortisol ut som sänker immunförsvaret, gör dig trött, gärna extra sugen på socker och kolhydratrik kost och försvårar dessutom läkning. Däremot kan du trots trötthet ha svårt att sova som vanligt.

Att ge sig på träningen för tidigt för hårt igen är enormt slitsamt för kroppen. Har inte det endokrina systemet fått återhämta sig är det som att vara utbränd. Det sliter enormt och kan ge långvarig skada i form av att du inte kan ta till dig träningen framöver. Och att gå på ”suget” gör ofta också att kroppen inte får den näring den behöver. Det är lätt att rättfärdiga skräpmat och sötsaker (hjälp påsk!) men kroppen behöver mer näring än någonsin för att reparera sig.

Mina 5 tips för återhämtning efter en riktig utmaning är:

1) Sömn. Mer sömn. Tidig läggning snarare än att sova längre. Varva ned med andningsövningar.

2) Massa färgglada grönsaker och frukt. Spenat, rödbetor, blomkål, granatäpple. Blåbär. Osv. Bra med protein och finfina fetter. Pizza reparerar inte en trasig kropp. Den behöver inte ta hand om mer skräp än den redan gör efter den nedbrytning som loppet varit. Den behöver hjälp att bygga upp sig igen.

3) Rörelse helar. Rör på dig. Motionera försiktigt. Träna inte. Yoga. Mjuka upp lederna. Rulla med foamroller, kavel, duscha varmt och kallt. Massera. Få massage. Stimulera blodflödet helt enket för det för ut den näring som vävnaderna behöver och tar med sig slaggen ur kroppen.

4) Kolla morgonpulsen. Se hur den beter sig. Har du inte gjort det innan vet du inte kanske vad du ska gå på men se hur den beter sig 1- 20 dagar efter loppet. Morgonpulsen är en bra personlig kompis som kan indikera hur det står till.

5) Njut. Vila i din prestation. Du har säkert en ny på g och låt den här ta sin plats i hjärtat och i skallen så ger den energi till nästa sen. Vad lätt det är att bara stressa vidare till nästa utmaning. Sug åt dig den mentala näringen av din prestation!

I helgen fick flera människor uppleva att det är möjligt att springa 100 miles. 16 mil. Några sprang det själva. Några såg andra göra det.

Jag är all for att använda andra människors prestationer som inspiration. Kan andra- kan jag!

Däremot är det inte bara att ställa in skorna och tro att löparglädje tar dig 16 mil. Det krävs något alldeles extraordinärt men själva kitteln är gjord av glädje. Sen är det förberedelser, fokus, jävlaranamma och att våga hålla i som gäller. Det är inte alla som klarar det. De tär inte alla som bryter för att de är skadade. Det är ofta det mentala som ger sig.

Idag var en annan sorts måndag. Jag är så enormt peppad och inspirerad efter att få varit med den här helgen. Som jag skrev igår- jag har sett så mycket kämparglöd, så mycket glädje, omtänksamhet och #ultrakärlek så det kommer bära mig länge bara det.

Jag sökte på youtube efter en film från i år men har inte hittat någon ännu.

Däremot har du en från 2013 här där man ser vilken skillnad på bana det var. Om du tex kikar efter 8 min och 40 sek ser du att de skottat fram banan i skogen. Igen- #ultrakärlek. (jag kommer väl ihåg ispassagen som du ser efter 10:16  också). Halkigt…

2012 års start, som blev förskjuten två timmar pga all snö ser du här. Den är epic i sig.

Inspiration. Från vanliga människors ovanliga och fantastiska prestationer. Inspiration att hitta sina egna 100 miles och ta sig an dem.

Jag hade någon sorts tanke om att hinna blogga igår men det gick inte alls. Jag var helt uppslukad av loppet och supportandet hela dagen- nu vet jag hur det är på den sidan!

I år var TEC-banan torr, fin och vädret var fantastiskt!

Jag åkte ut tidigt till Ensta krog för att hinna hälsa på alla och prata igenom upplägg med Virva och Wanja som jag coachar.

Jag hann hälsa och krama på massa fina ultravänner och vara väldigt sugen på att springa men tänkte att vad härligt det är att njuta av att heja på sidan om för nästa år har jag nummerlapp igen!

Starten gick och det var ganska snart tydligt att det här var ett snabbt lopp! Maria kom flygande och gick upp i en solklar ledning. Hon vann sen på smått fantastiska 16.44- men så är bruden landslagslöpare. Ett så otroligt grymt fint starkt lopp! BADASS!

På herrsidan var det enormt spännande mellan Andreas Falk och Elov Olsson. Det gick ursnabbt när de passerade växlingen- folk fick kasta sig åt sidan! Steene gjorde personbästa också- men det räckte ” bara ” till tredjeplats. Snabba tider i år!

Jag hade fullt upp med att förbereda energi till växlingen för Virva och Wanja som sprang 100 miles respektive 50 miles. Virva är rutinerad men ”lite snabb” så jag försökte få henne att hålla nere farten och få i sig mat. Det verkade funka. Hon var grymt fokuserad hela dagen- gick som ett tåg och gick in som tvåa på fina 20.46 som debuttid.

Men efter några varv tog jag själv ett varv motsols i solen på den fina banan! Det gick snabbt! Till och med för en barba som mig. Det var så kul att heja på alla och höra MarathonMia och Åsas skratt när de kom i skogen.

Wanja var i toppform för sitt lopp men här var det en fot som vi visste om som strulade. Att vara badass är också att kämpa när man har ont men förstå sina gränser om kroppen håller på och gå sönder. Hon gjorde helt rätt som bröt efter 6 mil och jag är väldigt imponerad av hennes framsteg de senaste månaderna- det finns kvar för framtida lopp.

För mig är ultra att göra sitt lopp. Oavsett vad dagen bjuder på. Vad kroppen bjuder på. Det gör ont. Det går upp och ned. Man kan ha en riktigt tuff dag och kanske inser man tidigt att det inte blir den där tiden man tänkt springa på. Då kan man bryta. Har man ett lopp senare man vill klara av kanske det är helt rätt. Men… det som iallafall är ultra för mig är att kämpa vidare. Kämpa emot alla de ursäkter som finns för att bryta. För ursäkter finns det ett ton av. Verkligen. Springa 16 mil- varför då liksom?

Att sen vara i matkontrollen på kvällen och möta löparna när de har det som tuffast- det var enormt. Fick se mycket jag inte ser när jag själv springer. Hur olika man bemöter sina utmaningar. Bryta för skada är ju helt klart. Bryta bara för att det gör ont- eh alltså det gör ont! Som fan! Att ha en riktigt svajnigt tuff dag  och inse att det blir en lång natt- och kämpa vidare-det berör mig.

Att komma in i varvning och orka vara glad och faktiskt orka se det fantastiska i att ens vara med och försöka klara detta- som till exempel Mia och Åsa och smått fantastiska Ann-Sofie och flera av de löpare jag kände igen-DET är grymt. Det är inget krav. Man kan få vara hur sur som helst men det är så fint att se att det går.

Coyntha hade ett tufft första terräng 100 miles. Men kämpar på. Elin- kämpar på. Flera kämpade på. Det tar jag med mig som inpiration lika mycket som att det sprangs på smått fantastiska tider.

Det är klart att jag funderar på hur snabbt jag hade kunnat springa på den här fina torra banan. Det får jag inte veta. Nästa års insats beror på hur kropp återhämtar sig från förlossning och hur bebislivet blir. Det livet går före. Men ställer jag mig på startlinjen så är det all in som gäller.

Arrangemanget var lika bra som vanligt. Det var galet hektiskt att stå i ”varm dryck” kontrollen men jag hade fina Nina och Henrik och Jan-Erik med fler runtomkring. Däremot var 15 timmar ståendes inklusive 1 mil löpning ganska precis vad min gravida kropp klarade av och jag insåg att jag måste hem och sova för att inte slita för mycket på kroppen.

Jag är så inspirerad och imponerad av alla fina insatser. Även om jag kämpat själv så blir det nästan tydligare från sidan om vilka fantastiska insatser det är. Stort tack alla som var med för det här fantastiska loppet. Det pågår för övrigt än och vill ni se resultat så kika här.

Och GRATTIS till alla som kämpade ärligt och gjorde sitt bästa! Det är en vinst i sig!

Imorgon springer flera av mina ultravänner TEC 50 miles (80 km) eller 100 miles (161 km). Jag är GRYMT avnundsjuk. Jag vill också. Jag har högt uppsatta mål och jag längtar efter att sätta igång mot dem.

Samtidigt är jag en enormt glad och tacksam ganska höggravid Annie. Jag ska få hålla i vår lilla bebis- om inte så länge. Tiden flyger. Jag joggade glatt mina 5 kilometer imorse- ungefär som jag gjorde för ett år sen men med en helt annan helg framför mig. Just nu fokuserar jag på annat- med lika mycket energi jag lade i ultraträningen för ett år sen men på helt andra saker. Jag är fortfarande helt varm efter feedbacken från min föreläsning. Läs bara här. Fi fasen så fint- tack Jenny!

Det är väldigt mycket fokus på detaljer för många såhär i sista minuten. Det är ett sätt att skapa sig trygghet inför det smått ofattbara man ska göra. Springa 16 mil. Ja ni hör ju. jag grejade också med massa detaljer och det var bra att ha dem på plats för att slippa fokusera på det.

Strumpor, matschema, GPS, pulsklocka osv osv osv. Pyssslandet och packandet har en viktig roll men det är inte en detalj som avgör.

Jag har gärna klocka på för att först hålla nere farten och sen för att peppa mig att hålla den uppe. Pulsen släpper jag helt. Ingen puls kontrollerar ditt lopp. Ingen klocka kan ta dig i mål. Man kan förmodligen kasta allt. Hörde imorse om en kille som drömde om sub 6 hr på sin första halvIronMan. Han tappade klockan i simningen och gick in på 5.36 för att han genomförde på känsla.

Lyssna på kroppen. Det är en av de saker jag pratar om på min föreläsning. Vi kan matas med mätinstrument utifrån av alla de sätt men vår bästa mätare sitter inombords och lär vi oss läsa av den kan vi nog både hålla oss skadefria, friskare och leverera på vårt alldeles unika max.

När jag sprang BRR passerade jag några killar och hejade. ”Nej jag måste bryta det gör så ont”. OK! Det kanske var en skada men ONT kommer det att göra. Det gör kanske ont från mil 8-16. Watdafak! Så är det. Ingen semester. Ultra gör och sliter ont. 16 mil är ingen hälsoresa. Det är en pannbensresa med njutningsinslag. Men du ska inte gå sönder, eller jo, lite får man nog gå sönder faktiskt.

Du kan börja springa med kroppen. Den tar dig rätt långt. Sen börjar den knorra. Då är det dags att koppla på det där berömda pannbenet. Skallen. Kämpa. Fortsätta mot målet. Det börjar göra ont. Kroppen försöker lura dig att du får bryta. Att du får vila.  Du kämpar på.

Men det som tar dig i mål, det som leder dig rätt, det som i hela livet gör att det blir rätt till slut det är hjärtat. Väldigt ödmjukt men djefligt starkt tassande. Steg för steg.

Mina fötter var trasiga så det plaskade från blåsorna sista 5 milen på TEC. På BRR hade jag magsmärtor från 10 mil. Det var inte träningen i benen eller klockan som tog mig i mål. Det var en enorm tacksamhet över att få vara där och försöka fixa det. Det var ett tack till all träning, tack till all tid jag lagt ned, till alla som stöttade mig. Ett tack till mig själv att slutföra det jag investerat så mycket i och tagit hjälp att klara av med barnvakt och annat. Det fanns aldrig en tanke på att bryta något av loppen fast jag var trasig och magsjuk.

Att inte vika. Att klara det. Det var bara hjärtat som sprang/gick/snubblade då. Inget annat. Hjärtat som ledde vägen.

Imorgon finns mitt hjärta och min energi för de som springer. Det är så många underbara människor jag ska få träffa imorgon och heja fram och jag längtar verkligen! Det känns helt ok att stå på sidan och ge tillbaka lite av det stöd jag fick förra året. Ultra är att glädjas med andra, det känns nästan lika häftigt!

Spring med hjärtat så kommer det gå bra!