I Scott Pecks klassiska bok ”A road less travelled” börjar han med att konstatera att livet är tufft och har man accepterat det så är det betydligt lättare att uppskatta saker än om man förväntar sig att det ska vara lätt.

Jag klurar mycket runt det där. Jag vet att livet är tufft. Tycker själv att just jag haft det lätt men jag har varit med om väldigt svåra saker, varit anhörig till enormt tuffa händelser som, för att man ju är mänsklig, berör och påverkar.

Så ja. Livet är tufft. Samtidigt som det i grunden är fantastiskt och till stor del kan vara väldigt lyckligt. Beroende på både tur, tillfälligheter och att man ser till att det blir så.

Är man lycklig så vet man att det inte är beständigt. Är man ledsen så är det inte heller det men det är ofta svårare att höja blicken ur en dal än att se att man ska rasa ned från en topp av lycka.

Ägnar man tid åt att oroa sig för vad som ska hända, går tillfället förlorat. Man försakar den lycka som är.

Tror man att man alltid ska vara lycklig, nöjd och ha det lätt är man naiv och kommer bli brutalt överraskad tids nog.

Så hur ska man förhålla sig?

Jag vet inte.

Men jag tror på Lou Holtz citat att ”det är inte bördan som knäcker dig, det är hur du bär den”.

Det kommer vara tufft. Det är alltid jobbiga saker som ska göras. Det kommer skita sig rejält rent ut sagt på något sätt i någon aspekt tids nog. Men jag tror att man kan ladda sig stark med lycka. Samla guldkorn att betala det svåra med. Göra en starkt ok av tacksamhet och ett liv i kärlek och ärlighet att bära det onda med när det sker.

Veta när man är mitt i det att det går över. Komma ihåg, sen tidigare att det faktiskt går över. Det blir bättre. Lättare.

Veta att det kommer vara bördor att bära. Klura på hur de ska bäras. Passa på att njuta som bara den när livet känns lätt. Njutladda.

11 dagar var vi i Jämtland i år. 11 väldigt annorlunda dagar- att gå från ett barn till två och dessutom under värmebölja är intressant och lite utmanande. Sällan har jag förbannat värmen så mycket. Att dessutom älska att vara ute själv på fjället och springa i timmar och nu inte komma längre än några kilometer åt gången och absolut inte springa- ja det är annorlunda helt klart! Helt underbart men lite annars.

Vi har gjort massor som vanligt. Ottsjö är ju lite hemma eftersom vi haft hus där sen 1998 och jag bott där i cirka två år året runt också. Stor skillnad mot Åre med sina flådiga butiker och Stockholm- i fjällen-känsla. Lilla Ottsjö har ett lugnt tempo, mer kängor och gammal flanell, än wayfairer, neon och trendflanell. Jag hålls helst just i Ottsjö. Några steg från nästan varsomhelst i byn är man ute i fjällen med den vidundrande utsikten mot Ottfjället och Anarsifjällen. Jag kan inte se mig mätt och när jag jobbade i Åre var det helt fantastiskt att kliva ur bilen på kvällen hemma i byn och lyssna och känna på tystnaden. Episkt!

Och vi behövde bara in till Åre en dag för att hämta medicin och ett paket så det har verkligen blivit just fjällbyhäng den här vändan.

Den senaste veckan har det förstås varit lite fous på Axa Fjällmaratonveckan. Eller ganska mycket. Min N skulle runt! Han har tränat riktigt bra i år och det var så kul att för en gångs skull var det jag som hade med grejer till vätskekontrollen och fick heja och ta hand om logistiken. Flera av mina adepter sprang, många vänner och självklart vill en del av mig vara överallt och heja och peppa men det viktigaste i mitt liv nu, och alltid förstås, är barnen och den lilla bebisen som nöjt hänger med i bärsele, ligger i blåbärsris, blir bytt på i de mest lustiga lägen och ställen och gärna äter mycket och ofta. Brås på båda föräldrarna helt klart.

Men fjällmaratonstämning blev det helt klart ändå! Under loppet hejade vi i Ottsjö i strålande solsken och sen väntade vi in N och hejade på andra löparvänner som gick i mål i Vålådalen.

Det lät som det var rejält blött i år igen men både dam, Emelie förstås!!! och herr slog banrekord. Att Emelie vann på 5 timmar 2009 men nu vann på 4 timmar  och alla topp 10 damer gick in under fem timmar ger en liten indikation om utvecklingen. Att se Emelie i mål- pigg och fräsch, glad och ödmjuk  är enormt inspirerande!

Mina apepter levererade också- förstås! Två av dem debuterade på loppet och gick stabilt runt. Jag är enormt stolt och imponerad, det här är ingen vanlig mara.

När jag frågade N om jag lyckats beskriva exakt HUR brant det var efter 28 km svarade han att, nä det var faktiskt brantare än jag trodde ändå. Såpass är det.

Det är också roligt att vara på sidan och titta på trender i utrustning, skoval osv. Mycket Salomon men ”mitt” märke Inov8 är också prominent. Speciellt 212an. Några sprang med broddar vilket ger bra fäste utför på spängerna som blir rejält hala av väta och när några hundra fötter innan passerat.

På herrar är det stort med skägg. Rackarns vad skägg det var. I Ottsjö fick jag också en puss av den finaste skäggiga killen i hela världen. Min fästman. Han råkar också vara den levertransplanterade som sprungit längst, gissningsvis av alla levertransplanterade (någon får gärna researcha detta!) i och med detta lopp! För tre år sen i augusti väntade han på ett nytt organ som skulle rädda hans liv. Igår fick han pussa på sin 5 veckor gamla dotter under Sveriges tuffaste mara. Japp det är rätt stora känslor i det!

Och i mål gick han förstås. Och har lite ont här och var men har definitivt fått blodad tand! Jag är enormt stolt och efter att varit åskådare igår är jag väldigt taggad för att komma i bra form igen. Såg så många duktiga glada tuffa löpare. jag får alltid lite klump i halsen när jag ser folk gå i mål som man förstår gjort något de inte kanske trodde de fixade innan.

Jag kan varmt ekommendera en vecka eller två i södra årefjällen i agusti. Vandra, paddla, rid, fiska, sitt och njut av utsikten, spring, plocka bär eller vad som- allt går och det är inte de mest uppenbara platserna att bo på som kanske är de vackraste.

Vi sitter i bilen söderut nu men har unnat oss en natt på ett av mina favoritplatser på vägen ned eller upp från Stockholm- Orbaden i vackra Hälsingland.

Till Jämtland återvänder vi i september redan-för Må Brahelgen. Ser fram emot ett lugnt Åre i höstskrud och en riktigt kul helg.

Tack Ottsjö och alla vi hunnit umgås med den här gången!

Imorgon går Axa Fjällmaraton. N ska springa och flera adepter och vänner likaså.

Jag kommer stå vid sidan om och heja och det ska bli jättekul!

Jag sprang Axa första gången 2010. Jag hade precis börjat med löpning, tränat sisådär 6 månader under det utmanande första året som mamma. Haft svårt med sömn och att få till träningen och var helt enkelt ny på löpning! Ny på upplevelsen.

Jag hade ingen direkt koll på utrustning- skulle aldrig ha en bandana i håret och en så stor klumig ryggsäck.  För varma tights. Hade en polarklocka på armen som mätte pulsen och tiden- pulsen bryr jag mig inte om på lopp.

Men jag minns känslan vid start. Förväntansfull. Glad. Det var spännande. Jag hade inga tidskrav, skulle bara runt för jag sprang loppet för välgörenhet, Unicef, där jag gjort en insamling.

Och det gick ok! Jag hade stukat foten tre veckor innan och den höll förstås inte men jag var så glad.

Det ska vara roligt. Det kommer vara tufft. Men det ska banne mig vara en upplevelse. Den känslan ska jag ta med mig när det är dags igen. Dags igen på nytt!

Lycka till alla som springer imorgon! Njut. Utsikten är oslagbar, naturen fantastisk. Upplevelsen unik!

Back in the days!

Jag läste just en norsk studie på, förvisso, längdskidåkare men det är ju en uthållighetsidrott så självklart finns det saker att hämta till löpningen där.

Studien är gjort på 11 stycken elitidrottare och det som var intressant tyckte jag var att:

90% av träningen genomfördes på låg intensitet och 10 % på hög.

De tränade 800 timmar på ett år fördelat på 500 pass.

Det mest intressanta var dock hur de hanterade sin sk ”taper”- alltså den nedtrappning man gör inför ett lopp där man vill prestera. Inom skidsporten ligger ofta tävlingarna tätt- världscupen tex pågår under säsongen och mitt i kanske VM eller OS ligger. Då är det svårt att fokusera bara på en tävling.

Flera av idrottarna tog en vilodag i spannet 12-6 dagar inför loppet men bara 3/11 vilade en av de sista fem dagarna inför loppet. 10 av de 11 körde ett högintensivt intervallpass 48 timmar innan tävling.

Vila upp sig till en vecka innan du ska vara i toppform och sen öka träningen de sista dagarna för att vara ”välsmörjd” alltså kan man sammanfatta det med.

Läs mer om studien här.

Jag har lagt ned vissa saker- tex att läsa bloggar. Tiden räcker inte när jag högst prioriterar att svara på mail, läsa nyheter och skriva min egen blogg. Jag uppskattar verkligen att du tagit dig tid att läsa här- jag hoppas det ger något och inte bara tar tid!

Jag läste iallafall ikapp två av de få bloggar jag läser när jag tar mig tid: Saras och Sofias.

Hittade två, nä fler men tänkte lyfta fram två, riktigt bra inlägg!

Sara har tagit på sig att samla in tips på fina leder att springa i Sverige. Några av mina pärlor: Blanktjärnsrundan och J-landstriangeln är med. Hitta din eller lägg till, här.

Sofy har laddat upp en rejäl radda med bra övningar med gummiband. Hitta inspo här.

Nej. Det blir ingen bild på en mage här. Jag kommer skriva om min väg framåt. Finns ingen väg tillbaka- dit ska jag inte.

Jag kommer vägra banalisera min resa mot toppform till en bild på en mage. Den form som krävs har inget med en platt mage att göra. Den form jag har nu, den riktigt fina form jag faktisk har med hänsyn till att det bara gått en månad sedan Lillspark kom ut, den syns på andra sätt. På pigga (nåja inte hela tiden) ögon. På att bebis är glad, lugn, tillfreds och sover bra. Så vi sover bra. Den känns i bålen. Den känns när jag gör svårare och svårare övningar. När jag klarar fler och fler armhävningar. När utfallsstegen känns lätta.

När jag börjar längta efter att springa långt. Börjar kika på lopp inom ett år. Vaknar utvilad. När det pirrar i maggropen. När jag känner mig redo att springa en mil i terräng fast jag absolut inte skulle göra det.

När jag orkar bära stora tjejen.

Jag har inte vägt mig sen jag kom hem från BB. Har mina vanliga kläder, tror jag gått ned nästan alla kilon. Spelar inte så stor roll.

Den här bloggen kommer inte bidra till stigmatiseringen om att form efter graviditet handlar om en platt mage. Fy fabian vad trött jag är på bilder på platta magar som kvitto på att man är i form. Reklambilder på en smal mage med ett måttband lite käckt hållet runt. Så trött.

Visst. Jag vill också ha en platt mage. Precis som jag vill ha fint hemma- det är inte det viktigaste. Det är annat som ska på plats. Det är annat som är viktigt. Det är annat som spelar roll först. Annat som ska lyftas fram. Magen får hänga med. Bålen styr.

Så formcheck? Well #badass skulle jag säga. Tut tut. Nu kör vi! Mot 100 miles!

Den osminkade och ofiltrerade versionen.

Något jag reflekterat över ett tag men eftersom jag sällan läser ”tjej”tidningar så tänker jag inte så mycket på det. Men Women’s Health får jag i brevlådan för jag bloggar inom nätverket och låt mig klargöra att den svenska redaktionen består av riktiga #badass brudar- otroligt duktiga, starka och kloka som står för mycket av det jag tror på.

MEN. Tittar man på den tidningen och tex Amelia och Topphälsa som jag bläddrat igenom under mina amningspauser (till mammamaffian- jo jag sitter också och bara connectar med mitt barn ibland men ammar man 20 ggr om dagen hinner man läsa en tidning också då och då) så är det inte mycket uppmuntran till att vara nöjd som man är.

Och det säljer ju inga tidningar direkt. Inte annonsplatser heller. Och ut från tidningsvärlden och in i gymvärlden- vore du nöjd som du var behövdes inte hälften av allt som erbjuds. I klädväg, inredningsväg osv osv – är du nöjd med det du har, det du är, så som du ser ut, din hårfärg, dina naglar, dina fötter, din behåring, din hud osv osv- ja vem fasen tjänar pengar på det?

Svar: Ingen.

Och det här är förstås grovt förenklat och jag är på intet sätt själv oskyldig till att ibland luras av att köpa något som ska förbättra mig men jag brukar fundera på det rätt ofta.

Om jag är nöjd som jag är då konsumerar jag inte så mycket. Då köper jag inga nya hudvårdsprodukter, inte direkt några kläder (fast ibland kanske något just för att oh yeah den här ser jag ju bra ut i!). Jag hoppar inte på någon ny diet och jag köper ingen ny träningspryl som ska förändra min träning.

Grovt förenklat alltså. När tidningar och reklam får dig att tro att du behöver något för att bli ditt bästa jag- så är det just att du alltid strävar efter att bli ditt bästa jag som det tjänas pengar på.

Att du inte är nöjd – är kommers. Stor kommers. Stor maskin bakom. Bra att tänka på ibland.

Det är många som tar vilopulsen på morgonen för att det kan vara en indikator både på hälsa och form. Vilopulsen blir ofta lägre när man blir mer vältränad då hjärtat helt enkelt kan pumpa ur mer blod per slag- större sk slagvolym.

Med en lite mer avancerad mätning kan man dessutom passa på att mäta sin heart rate variability som istället mäter pulsslagens längd tid och med vilken kraft de slår. På en klassisk pulskurva är HRV ”ojämna” toppar och dalar.

Vid fysisk ansträngning och stress minskar HRV men hos en vältränad person är HRV högt i vila. Det påverkas av hälsan helt enkelt men kan också indikera risk för hjärt och kärlsjukdom vilket inte är det jag vill skriva om här.

Ligger du i riskzonen för överträning och är dåligt återhämtad kan en regelbundet mätt HRV fånga upp detta genom att din HRV är betydligt lägre en eller flera morgnar (bäst att mäta tidig morgon). Detta kan vara en indikator på att det kanske är dags att lägga in en lättare vecka, ligga kvar i sängen och eller skippa det där tänkta hårda passet den dagen i förebyggande syfte.

Istället finns det olika appar jag tänkte tipsa om som mäter din HRV och gör du det regebundet kan du, precis som om du mäter pulsen, se om det stämmer med upplevd eller icke upplevd stress.

Jag har testat en app som heter ”stress check” som är gratis. Min stressnivå torde iofs vara rätt hög med en bebis som väcker mig varannan till var tredje timme. Bebisåren brukar vara stressande på kroppen även om man inte känner sig stressad.

Jag har dock sovit väldigt bra ändå och känner mig väldigt lugn och harmonisk. Så min avläsning visade endast 2%.

Däremot när jag hade mjölkstockning och 39 graders feber så gick HRVmätaren upp rejält. Sen sjönk den allteftersom infektionen gick ur kroppen. Jag klassar det som ett empiriskt test att den funkar :).

Annars är sweetbeat en riktigt bra avancerad app med massa andra funktioner.

Observera att detta förstås endast är en parameter i ett stort spektra av påverkan som överträning och stress har. Men med regelbunden mätning får du din personliga unika logg!

Det kommer bli två inlägg om kokostoppar. Jag spenderar en del tid att fundera på det ultimata ultrakäket och har kommit på en sak jag måste testa.

Men det här passar bra som fredagsgottis. Sockermängden kan du bestämma själv- ett fiffigt sätt att få mycket sötma med mindre socker är att ”dusta” florsocker ovanpå.

Sätt ugnen på 175 grader.

Vispa tre ekologiska ägg.

Salta lite

Vispa ned cirka 1 dl flytande honung

Om du vill- ha i lite vanillinsocker och eller en skvätt citron.

Rör sen ned cirka 5 dl riven kokos och klicka ut på bakplåtspapper.

Skjuts in i ugnen och passa så de inte blir svarta- tar cirka 15 minuter.

Njut!

39 graders feber i en 30 gradig lägenhet, nackspärr från AC’n i bilen, frossa och lite småjobbig (läs brutal) smärta med två, avskyr ordet krävande, mer mammabehövande barn var liksom lite för mycket mig.

65 mil i varm bil därtill. Där Han fick köra hela vägen och hand om det mesta. Jag satt som ett glåmigt urvridet lakan och mest pekade. Var väldigt jobbigt för hon som vill göra allt. Jag är en sån som vill orka med. Mer än orka med. Jag vill orka vara mitt bästa jag. Och jag orkade knappt vara jag. Bara två dagar.

Men ändå. Det räckte. Nu uppdaterar jag min priolista. Den där jag skrivit om förut. Den man ska ha klart på näthinnan när det blir lite tufft. Vad är viktigast? Vad kommer först, i andra hand, i tredje osv. Den har inte förändrats i toppen. Men längre ned försvinner lite och annat får ta plats.

Nu är vi framme i ett av mina hemma. Ottsjö! Tyvärr är den här förbaskade värmen här också men vindarna lovar svalare grader och jag ser fram emot helt kravlösa dagar med ett barn som, just om det blir svalare, sitter i bärsele ( fyi mammamaffian anpassad för spädis) och den andra far runt som en fjällemmel. Umgås med familjen och vänner men utan press. Blåbärsplock. Allmänt fjällhäng helt enkelt. Och en del träning.

Det där loppet alltså. Flera av mina adepter ska springa det och även om alla tränar ganska olika- alla är ju olika och behöver olika, det är själva grejen med en coach, är det sista långpasset är ganska likt och det har jag även tipsat N om.

Jag får ju leva ut löpardrömmarna genom honom nu när jag mest knatar omkring i terräng och backar. I fredags, kanske årets varmaste dag, efter en mysig morgon med bebisen stack han ut med sin hemmagjorda sportdryck.

Tre timmar ungefär skulle han vara ute. Ungefär där börjar effekten av att springa längre avta – men om det känns bra kan man fortsätta lite. Mer fokus på tid än på distans. Loppet är kuperat- minst sagt, därför var också instruktionerna att hållas nära den skidbacke i gruvområdet som finns nära stugan.

Såhär spenderade Nicke sina stekheta 3 timmar i fredags, 15 dagar innan loppet: Uppvärmning, sen lång backe. 30 minuter i skuggig trixig terräng sen tre backar. Sen 1,5 hr kuperad terräng. 6 långa backar till och sen joggade han 1 km hem. Riktigt #badass. Ungefär 14-21 dagar ut från ett långt lopp skulle jag lägga ett långpass. Mer fokus på tid vad gäller ultra, än distans. Så likt loppet det går. Gärna testa den energi du tänker använda. Den ackumulerade nedbrytningen du har i kroppen från den träning du förhoppningsvis gjort inför loppet gör att det här passet ”ger mer än det består av”. Formtoppar du sen rätt så får du en supetkompensation från träningen och står på startlinjen i bästa form! Lycka till vad du än tränar för!

Jag har stora planer och drömmar. Min största bromskloss i det är- jag själv! Jag har jobbat en del mentalt med mig själv under våren och tidigare.

När jag var liten och så länge jag växte upp trodde jag att det var något fel på mig. Jag skulle inte kunna göra sånt som andra gjorde för.. Ja det var bara något fel. En person som jag träffade mycket i min barndom sa också någongång att det var något konstigt med oss. Det var det inte. Förstår jag nu. Det var nog inte menat så.

 Men jag har insett att det där sitter kvar. Förföljer mig. Jag har bevisat att jag kan vissa saker. En hel del. Men fortfarande kan jag undra om det vara var en flux. Trots att jag lätt kan reflektera och se att jag slitit som fan för att klara av det. Vare sig det handlar om att springa 16 mil med magont eller skapa sin egen tjänst. Jag vet inte riktigt än hur jag ska komma runt det. Och tänker ibland att jag kanske inte måste tro att jag klarar allt. Att tveksamheten gör att jag är mer noga med förberedelser och det jobb jag gör.

Men det jag hittat ro i, som jag ville dela idag är att: Jag ska alltid försöka. Försöka är ingen garanti för framgång. Men det krävs för att ens ha en chans för succé. Men det är en garanti för att kunna se bakåt och säga att man gjorde det bästa man kunde. De som vågar försöka, vinner. Jag ska försöka på mitt håll. Hoppas du också gör det!