A sort of homecoming #Jämtland
39 graders feber i en 30 gradig lägenhet, nackspärr från AC’n i bilen, frossa och lite småjobbig (läs brutal) smärta med två, avskyr ordet krävande, mer mammabehövande barn var liksom lite för mycket mig.
65 mil i varm bil därtill. Där Han fick köra hela vägen och hand om det mesta. Jag satt som ett glåmigt urvridet lakan och mest pekade. Var väldigt jobbigt för hon som vill göra allt. Jag är en sån som vill orka med. Mer än orka med. Jag vill orka vara mitt bästa jag. Och jag orkade knappt vara jag. Bara två dagar.
Men ändå. Det räckte. Nu uppdaterar jag min priolista. Den där jag skrivit om förut. Den man ska ha klart på näthinnan när det blir lite tufft. Vad är viktigast? Vad kommer först, i andra hand, i tredje osv. Den har inte förändrats i toppen. Men längre ned försvinner lite och annat får ta plats.
Nu är vi framme i ett av mina hemma. Ottsjö! Tyvärr är den här förbaskade värmen här också men vindarna lovar svalare grader och jag ser fram emot helt kravlösa dagar med ett barn som, just om det blir svalare, sitter i bärsele ( fyi mammamaffian anpassad för spädis) och den andra far runt som en fjällemmel. Umgås med familjen och vänner men utan press. Blåbärsplock. Allmänt fjällhäng helt enkelt. Och en del träning.




Antal kommentarer: 2
Ann-Sofie Forsmark
Ja Nina E är drillad och själv for man ju 120 mil i ett sträck till Tornedalen. Bra att säga ”låååångt” 🙂
Malin- jag får skriva ett inlägg om det!
Ann-Sofie Forsmark
Ja Nina E är drillad och själv for man ju 120 mil i ett sträck till Tornedalen. Bra att säga ”låååångt” 🙂
Malin- jag får skriva ett inlägg om det!