Ja det är redan den 7e. En vecka har gått. En vecka som försvann i en ineffektiv dimma av bihåleinflammation. Avskyr ineffektivitet.

Och det handlar inte bara om att få saker gjort utan lika mycket att vara där mentalt när de görs. Det har jag falerat med denna vecka.

Det reddde upp sig mot slutet. I lördags var vi ute i skogen i Ursvik. Det behövs lite natur för att få lugn i tankarna. På eftermiddagen- raka motsatsen fast ändå inte. Jag och Lillspark åkte tunnelbana till ett solbadande hotellrum på Grand Hotel där fina Sara hade litet kalas.

Men september tornar upp sig med tre stycken föreläsningar och några pass att leda. En resa till Åre. En till Värmland. Ganska mycket jobb. Mest ledighet med vår glada lilla buddhabebis och mer tid med min stora tjej. Men en del jobb helt klart. En förfrågan jag måste ta ställning till ganska snart men inte riktigt har tid att tänka på. Är det här verkligen jag? Vågar jag? Pallar jag?
Jag tänker att jag borde vara lite mer strategisk. Tänka till på vad jag ska göra, när, hur och vad.

Det är vardagspyssel varvat med spontana eller planerade avbrott. Förberedda middagar som blir hämt-pad-thai. Morötter som blir chokladbitar. Lingonsylt i soffan och bebiskräk på kavajen. Ögonlock som knappt är öppna men kroppen är ute och rör sig arla morgon. Man ångrar sig aldrig. Det är läggdags tidigt tidigt för då hinner vi läsa och ligga och prata om en en gemensam framtid med små och stora äventyr. Det är att somna två i sängen och vakna det dubbla antalet. Försöka hinna med att hänga med och bestämma vad man ska hänga med på. Vara så gammal så man kan skita i att hänga med på en massa saker.

Igår träffade jag också Katta. Som har en av de bästa namnen på sin hemsida- bucket life. Och det är ju så jag vill ha det. Det är så jag har det. Det är inte en lista på saker jag drömmer om att göra. Det är en, ganska salig röra, av saker som jag valt att göra med människor jag valt att vara med. Det är eN riktigt bra hink. Den är välfylld. Men inte full.

Hälsan alltså. Man tar den så lätt för givet.

Jag är väldigt sällan sjuk. Förkylningen jag fick i måndags var årets första. Skadan jag ådrog mig i tisdags var också årets första.

Förkylningen berodde nog på förra veckans stress. Oro tär på hälsan och ammar man är man lite extra utsatt. Det går inte att lägga sig kl 21 och sova 10 timmar i sträck som jag skulle gjort annars med en liten hungrig Lillspark som väcker mig under nätterna. Den var inte så farlig och är på övergång men bihålorna är svullna och jag är väldigt snorig.

Den andra skadan kom bara vips. Jag har varit så noga med att träna bäckenbotten och bålen successivt sen förlossningen. Tagit det så försiktigt men- well shit happens.

Jag skulle lämna min stora tjej på dagis och stod med fötterna på olika trappsteg i trappan till dagis och pratade med en dagisfröken (så får man inte säga va? förskolepedagog då). DÅ bestämmer sig Skrotmos, som nu väger 20 kilo, att hoppa från överst på trappan i min famn. Jag tar förstås emot henne men känner hur symfysen (fogen fram i bäckenet) liksom knakar till. Jag hann bara precis spänna bålen för att parera. Kroppen är bräcklig efter en förlossning. Så är det bara. Min är säkert en av de bättre återhämtade eftersom jag slapp diastas och verkligen gjort jobbet med att börja träna djupa musklerna på en gång men relaxinet i kroppen (förhöjt så länge man ammar och hos vissa högre än andra) gör sitt. Allt är lite löst och det här blev helt enkelt för mycket. Fanns ju inget alternativ heller- klart man tar emot sin hjärtekloss.

Det gör inte galet ont. Men det ömmar i rörelser utöver att benen är hyfsat ihop. Inte så kul. Jag undviker trappor, försöker inte bära tungt, går med små steg bla bla bla men, tja, jag har två barn att ta hand om så det blir en del lyft och vrid och grejs ändå.

Det känns onekligen lite surt. Orättvist. Dessutom blir jag väldigt frustrerad av att inte kunna motionera och yoga som vanligt. Kroppen känns stel och seg. Mitt humör är inte mitt vanliga. (Näst efter mig själv är N väldigt mån om att jag får motionera för hans liv blir lite trevligare då).

Jag försöker vara positiv- tänka att det var ju bra att jag klippte både förkylningen och detta på en gång och inte efter varandra men det är lite surt som sagt ändå.

Jag är väldigt ovan vid att min kropp stoppar mig. Den har alltid jobbat för mig och jag har de senaste fem åren tagit så väl hand om mig så jag undviker det mesta ”onödiga”.

Nu känns det som jag får börja från scratch igen. Men det finns säkert en mening med det också. Och brådis har jag inte.

Egentligen skulle jag gjort falafel. Men det här gick snabbare. Och blev jättegott!

Rätten bestod av kikärtsbiffar, fibertortilla (det enda oekologiska och vetebaserade vi ätit denna vecka till middag), avokado och tomathack med bladpersilja och citron.För mer tacostyle kan man ju servera det med gräddfil och salsa istället.

Detta räckte till mycket hungrig 5-åring, mycket hungrig Hjälte och väldigt hungrig ammande mamma så säkert till fyra normala personer.

Kikärtsbiffarna gjorde jag såhär:

Cirka en liter kokta kikärter stavmixas med lite olivolja.

Stjälp sen över en hackad lök, två finhackade vitlöksklyftor, saften av en liten citron, lite bladpersilja, två ägg och lite mjöl av valfri sort. Krydda med peppar, örtsalt och så mycket spiskummin du tycker om.

Testa göra biffar- reglera mängden mjöl och med vatten om det är för löst eller för fast.

Vänd dem sen i sesamfrön och stek försiktigt i värmetålig olja.

Servera i tortillabröd med avokado och valfria tillbehör! Mosa gärna biffarna lite och blanda med andra tillbehör. Gott vegoalternativ till den klassiska tacomiddagen!

Överträning- när nedbrytningen som sker vid träning och i livet runt träningen inte möts av adekvat återhämtning. Och med adekvat återhämtning menar jag inte alltid att vara helt återhämtad mellan varenda pass för den ackumulerade nedbrytningen har ju viss effekt då nästa pass ”tar” bättre om du inte är helt utvilad. Men tids nog måste kroppen få en paus att återhämta sig ordentligt.

Det slarvas ofta bland oss elitmotionärer med detta. Inspirerade av eliten som kör avancerade träningspas men sen faktiskt vilar emellan- inte donar heltidsjobb och dagishämt o lämn med tillhörande bakterier och livspusselstress.

Ibland sker det i slarvet med att träna på rätt nivå. Vi är sugna på att träna men orkar inte riktigt med det hårda passet så det blir ett distanspass. Ska ta en lätt jogg men får lite feeling och så går det lite fortare. Mil efter mil i mellanmjölksland.

Någonstans där sliter träningen en hel del men ger inte så mycket. Lägg till stress, sömnbrist och suboptimal kost och du har en kropp som inte riktigt orkar ta till sig och återhämta sig från träningen.

Osug. Trötthet. Svårt att sova. Sötsug (mer än vanligt). Vätskeansamling. Viktuppgång- ofta runt magen. Ömhet. Återkommande förkylningar. Tecken på överträning kan vara olika.

Ibland kommer överträningssymtomen riktigt illa timat- som några veckor ut från ett lopp. Jag fick en fråga från en god vän som laddar för ett 100 miles lopp om några veckor om vad som kan göras och några av de råd jag gav henne var dessa fem bland annat. Observera att dessa tips hjälper att återhämta dig snabbare och bättre när du känner av överträning. Det botar inte överträning som gått längre utan gäller som tips när du kanske är några veckor ut från ett lopp du vill prestera på och känner av att du tränat väldigt hårt och inte riktigt återhämtar dig. Jag har anledning att återkomma med fördjupning om flera av punkterna nedan och lovar göra det!

1) Lägg dig en timma tidigare. Ja det är svårt. Men att få in en timmas till vila runt den tid som enligt ayurvedan är när kroppen börjar reparera organen- 22.00 cirka kan göra mycket. Och att vila en timma till under dygnets mörka timmar – riktigt bra. Ingen dator i sängen. Ingen telefon. ( Ska skriva mer om EMF någongång men ut med telefoner från sovrummen och använd hederlig väckarklocka). Mer vila helt enkelt. Att klämma in en tupplur på 20 minuter under dagen kan vara svårt så detta torde vara lite enklare.

2) Öka Omega 3 intaget. Minska omega 6. Testa algbaserad omega-3 kapslar så slipper du gifterna som ackumulerats i näringskedjan i feta fiskar. Ät chiafrön, valnötter och minska omega 6 intaget då det är kvoten mellan omega-3 och 6 som är viktig. De ”tävlar” i kroppen om samma konverterare och vi vill ha mer av Omega 3 som minskar inflammationen som kan vara en produkt av överträning. Viss inflammation är förstås bra- det är helt naturligt att det uppstår ”lokalt” när man tränat hårt men är du på gränsen till övertränad vill du minska den och då hjälper omega-3.

3) Ta bort alla ”junkmiles”. Många träningsprogram innehåller ”utfyllnadspass” – typ distans. De har sin roll för att bygga mängd men är du på väg mot övertränad gäller det att göra det som gör skillnaden och orka med nyckelpassen. Byt ut ett eller flera distanspass mot långsam yoga med andningsövningar. VILA runt hårda pass.

4) Rensa kosten. Dra ned på kaffet, socker gluten, stekt och friterad mat. Kaffet retar det system som redan rusar. Socker och gluten kan öka inflammationen i kroppen. Stekt och friterad mat innehåller ALE el AGE, läs mer här. In med mycket färgglada grönsaker och bär. Tima ditt protein- se till att få i dig inför efter träning och under långa pass. Smidigast i min värld är BCAAkapslar utan massa jox.

5) Kompression efter träning. Rulla benen med foamroller. Kalla duschar hjälper också återhämtningen.

Det var bara några tips. Jag får som sagt skriva mer om detta!

I mitt jobb som hälsostrateg på ett stort företag där de flesta kan kategoriseras som ”typ-A människor” söker sig är den stora utmaningen att balansera en karriärsatsning med hälsa. Samma typ av människor är ofta sugna på utmaningar som maraton, ironman osv. Personlighetsdragen är att attraheras av utmaningar där man får spänna bågen och satsa mycket. Kräva mycket av sig själv. Ta för sig. Gärna ta lite för mycket för sig och förvänta av sig själv sånt man inte förväntar av andra.

Det har varit mycket skriverier om att ”maraton på CV’t” skulle vara bra och indikera målmedvetenhet. Attraktiva medarbetare förstås i de företag som har en arbetssituation som kräver att man driver sin egen agenda och arbetar självständigt.

Jag hör själv hit. Eller hörde. Men har lärt mig den hårda vägen att vara ett gement a snarare än ett A och ibland vara ett B och till och med ett Ö på vissa saker.

Den här gruppen är ofta den som riskerar att panga i väggen. Står det ” x antal barn samt Ironman” på CV’t och personen söker en väldigt krävande tjänst så är det rim och reson att faktiskt fundera på hur det ska gå ihop. Det går ihop. Det visar den här tjejen och flera andra. Men kanske inte ett jobb med massa övertidstimmar, resor och sena kvällar på kontoret. Somethings gotta give. Frågan är vad.

Ja det är en mångfasetterad fråga. Inget rätt och fel. Men jag tycker artikeln på chef.se lyfte det bra- att vara lagledare kanske också är något riktigt ballt att sätta på sitt CV. Tar säkerligen en massa tid och stort engagemang. Men med lite annat fokus. Leda andra från sidan om utan medalj. Fint det också.

bild från boldconversations.com

Idag fyller vår lilla buddhabebis två månader. Och samtidigt börjar mitt liv som mammaledig på riktigt. Med lite jobb och en stor 5-åring med aktiviteter efter dagis. (Mammamaffian: hon går på det hon vill, när hon vill. inget tvång). Nu när jag är hemma- vi säger att jag är housewife här hemma så lagar jag mycket med mat. Eller lagar mat- jag grejar i köket. Exprimenterar.

Jag gillar inte att saker tar tid. Jag gillar när saker är enkla, är av rena råvaror, utan tillsatser, goda och oftast vego eller vegetariska. Jag tycker själv (hybrisvarning!) att jag lagar väldigt bra grejer. Det är inte alltid de är så goda och estetiska men jag tänkte dela med mig av det jag grejar med och det gör jag lättast på instagram!

Där heter jag ansofisticated och du är varmt välkommen att följa mig där! Senaste jag joxade ihop var en grön smoothie till mig och N.

Jag har årets första och sista förkylning- det är min grej, blir förkyld två gånger per år ungefär that’s it och matar på kroppen med lite extra näring.

Igår blev det: päron, avkok på ingefära (koka strimlor av ingefära 5-10 min och använd vattnet), citron, spenat, selleri och till N hade jag i lite havremjölk. God och frisk smak!

Idag blir det lite annat gott. Varsågod för tips eller avskräckande exempel på instagram :).

Fruktstället får jobba rätt hårt hemma hos oss!

Just nu har jag inga problem med motivationen att träna. Det har jag oftast inte men precis som de flesta andra så är det ibland svårt att motivera sig om klockan ringer tidigt och man ska ut på ett pass bara för att få in det i vardagen.

Nu- har jag inte tränat hårt på snart ett år. (Tränat ja men inte med ett mål utan bara för att hålla igång och för hälsan eftersom jag blev gravid för nästan exakt ett år sen). Och då växer motivationen. Jag försöker snarare hålla igen för jag vill så gärna vara på väg. Har tänkt att jag inte är på väg förrän jag börjar springa.

Och häromdagen när jag skulle ut en sväng så tog det ändå lite emot. Och jag tänkte att ”det spelar ju ingen roll”. Det här passet. Ett gåggande på cirka 30 minuter. Vad spelar det för roll, jag har inte ens satt igång ordentligt.

Men det är just sånt som spelar roll. Det här lilla gåggpasset, med några minuter jogging till mot förra veckan, DET är ett steg mot att springa 100 miles igen någongång nästa år.

Alla små steg, vad de än är räknas. De är en del i vägen framåt. Och ibland får man höja blicken lite och se var den delen passar in. Om det så är att ta sig ut på en morgonjogg, lägga sig 21.30 istället för 22.30, laga egen middag istället för att hämta pizza.

En del, en av dina delar i din väg framåt. Eller för att stanna där du är!

Löpning. Bara ett par skor. Eller ens det. Well en sjukt bra sportbh skulle jag vilja hävda iallafall i nuläget. Någon sports sportbh i vanliga fall.

Det är allt som krävs egentligen och sen sätta igång men det är klart att bra grejer gör skillnad längs vägen. Jag gillar att hålla saker enkelt men det betyder inte att jag gillar att springa i vilka skor som helst och i vilka kläder som helst eller äta vad som helst. Nej enkelheten där kommer fram i att jag inte vill ha en massa olika saker. Några få saker som ska vara riktigt bra.

Den här filmen på 4 minuter driver lite hårt med ultralöpningens natur men lite igenkänning finns det.

Vad klarar du dig inte utan i din löpning? I sko, kläd eller matväg!

Hösten är för mig en tid att lägga grund inför våren. På alla sätt och vis. När jag jobbade som revisor låg de flesta av våra utbildningar på hösten för att kunna användas under högsäsong på våren. I träningen blir det mycket så också, speciellt så nu när jag börjar från scratch ungefär ett år efter att jag fick reda på att jag var gravid och slog av på takten.

Jag ser fram emot att inspireras också! Både på jobbrelaterade hälsoevents men även på flera event! På två av dem ska jag själv föreläsa och jag tänkte tipsa om tre events runtom i Sverige här! Ni får gärna tipsa om fler i kommentarsfältet!

1) MåBrahelg i Åre på Holiday Club 19-21/9. Allt från föreläsningar om hälsa och choklad, bad, spa och en massa träningspass av Friskis o Svettis både ute och inne! Läs mer här!

2) Inspirationsdag för Löpare- Malmö 11 oktober: En dag med inspiration och ny kunskap om löpningens biomekanik, återhämtning och yoga för löpare. Jag föreläser och tänkte kanske fokusera på återhämtning och balans i en satsning på löpning i en hektisk vardag. Läs mer här!

3) Be your best- Stockholm 8/11. Träningsevent. se gör det igen och lovar en fullspäckad fartig dag med flera stora namn på scen. Alla har sin plats- nybörjare som elit och det är du som är stjärnan. Läs mer här!

Ni som följt bloggen några år vet att min fästman aka N aka ”hjälten” är levertransplanterad. Förmodligen en av världens friskaste sådana men, ja, det händer grejer så är det bara. Vissa sjukt onödiga.

Han tar verkligen hand om sig men det finns alltid förbättringspotential. Det gör det defintivt hos mig med men oh så mycket lättare det är att tala om för honom vad han ska äta och dricka! :). Just nu försöker jag stötta hans tillfälligt sviktande aptit (jag och N äter som två stora hästar i vanliga fall) med näringsrika smoothies.

Jag har handlat hem massa bra grejer och ska beställa mer men igår gjorde jag en ”man tager vad man haver” och trots att den såg lite tokig ut så var den tydligen god!

Jag klarar inte av något som liknar mjölk, inte banan- ja inte något som är tjockt i konsistensen och ska drickas helt enkelt så jag kan inte ens smaka av dessa men det får han göra och så är det bu eller bä. Jag fortsätter tugga min mat och dricka vatten, te och kaffe.

Iallafall!

Veckans recept går att variera till tusen och det kommer komma fler framöver! Hur mycket av varje vet jag inte men det är ju det som är det roliga med mina recept. Tycker jag!

Det här blir nog 2-3 portioner.

cirka 3 dl havremjölk

ett päron

en apelsin

lite grönkål

lite spenat

saften av en halv citron

proteinpulver- tex ris el hampa som passar till 1 dl vätska

lite nyponpulver el bipollen

Skär bort det som är ”grovt” på päronet. Stjälp i allt i mixern och brumma på.

Är detta för ”grönt” eller osött kan du peta i lite mer apelsin kanske.

Servera i glas. Här i glasburk och jag tänkte inte på att fota estetiskt och såna där sugrör i glada färger- nej jag jobbar ju inte så.

Idag ska jag göra en efterrättsvariant till honom:

1 banan

2 dl havremjölk

en näve blåbär

kokosflingor

Lite proteinpulver smak banan/kokos som jag fått i prov (låter så äckligt men ville inte kasta).

Själv ska jag göra en riktigt grön:

päron

ingefära

grönkål

bladselleri

spenat

citron

vatten

Ha en riktigt fin helg!

När allt rullar på. Då kan livet handla om att oroa sig för att hinna med, hänga med. Röra sig framåt. Vara på rätt väg. Hinna massa saker. Man tar sig tid att tycka att saker som semestervikt och trasiga naglar är ett problem.

Men så händer livet. Gör sig brutalt påmint. Och livet börjar abrupt att bara handla om just- livet.

Allt det andra- jobbet, att klara en till armhävning, hinna till frissan och inreda i hallen åker ut i en mycket vidare omloppsbana runt kärnan av vad som betyder något. De flesta äldre har gjort den här resan så många gånger så på dödsbädden är allt solklart. Jag hoppas vi är fler som har det på plats lite, nej mycket tidigare. Vad som betyder något.

Om och om igen händer. det. Livet. Och för varje gång åker allt ovidkommande längre och längre ut i periferin. Finns med. Helt klart. Men får ta mindre plats.

Det är ganska jobbigt. Att livet handlar om livet titt som tätt. Det är jobbigt att sörja. Att oroa sig. Sprita händer. Möta vita rockar. Fråga och inte alltid förstå svaren. Hela tiden ha livets bräcklighet i ögonvrån. Ibland täcker det hela synfältet.

Och däremellan. Så har de här händelserna skapat knivskarpa perspektiv. På vad som är viktigt och vad som inte är det. Man har fler saker att gråta över. Men kan skratta åt fler. Strunta i dem. För de är inte så viktiga. Med de här knivskarpa perspektivet man fått och betalat dyrt för.

Idag igen uppskattar jag så mycket det jag har. Bryr mig mindre om några saker. Mer om andra.  Uppskattar lite mer- livet.

Kvinnokroppen. Bland det mest fantastiska som finns. Men så utsatt. Så- skulle jag gissa, mycket mindre forskad på vad gäller effekt av träning.

Många tiger dessutom i det tysta av problem som uppstår när träning genomförs på fel sätt. För tidigt, för hårt efter förlossning. För länge och för hårt under graviditet mot vad kroppen klarar av.

Jag läser på flera ställen (och har ju själv sagt det men inte riktigt förklarat vad jag menar) att ”känns det bra så är det bra”. Men det är i fallet att träna under graviditet inte hela sanningen. Det måste kännas bra OCH vara kontrollerat.

Och ingen av oss har ett ansvar att vara en förebild men vi måste passa oss för att börja ”like”a hårda satsningar under och nära efter graviditeter rakt av. Det är #badass nog att föda barn. Man måste inte dessutom utföra andra hårda fysiska stordåd. Det är ingen norm. Det får inte bli norm. Det kan vara ett stt. Ett annat lika ballt är att fokusera på att hitta balansen i livet.

Jag läste nyss om en amerikansk studie på 311 kvinnliga triatleter nyligen. En av tre hade problem med bäckenbotten. En tredjedel! Problemen handlade om inkontinens, svårighet att kontrollera tarmtömning (bajsa på sig – inte kul!) och 5 % hade framfall.

Dessutom hade nästan en fjärdedel oregelbunden menstration, nästan en tredjedel onormal bentäthet och en femtedel ”problematic eating patterns” vad nu det kan innebära.

Man uppmärksammade att läkare ofta missade dessa problem trots att de var så vanliga vilket kunde leda till långvariga hälsoproblem. Här kan du läsa mer.

Det finns så mycket att göra inom det här området. Jag hör om så många som har problem och det är så många av oss som både vill ha barn och satsa lite mer än på motionärsnivå på olika sporter. Som löpare är vi förmodligen än mer utsatta än gruppen ovan som har den skonsamma träningsformen simning som del av sin träningsregimen. Att springa är ofta tidseffektivt när man har små barn och självklart det man måste ägna sig åt om man ska bli bra på att just springa men det är en av de mest belastande träningsformerna på just den del av kroppen som påverkas av förlossning.

Jag har fått flera förfrågningar om att träna mammor efter förlossning och jag önskar så att jag hade tiden till alla förfrågningar. Det ligger mig varmt om hjärtat att dela med mig av det jag kan och försöka vara ett exempel på att balansera en framtida ganska hård satsning med att låta min kropp läka och stärkas på rätt sätt för att undvika framtida problem.

Igår läste jag också något riktigt hemskt på dn.se. Från Norge rapporteras att det är ”trendigt” att föda små barn och hålla nere vikten under graviditeten och tappa den snabbt efteråt. Barn är en statussymbol som ska visas upp som en del av ett perfekt liv. Såhär står det i artikeln:

En annan konsekvens är att kvinnor som är väldigt smala ofta har problem med amningen som är mycket energikrävande. Fettet som lagras under graviditeten behöver mamman för att ge näring till barnet på ett tillfredsställande sätt.

Lite förenklat kan man alltså säga att vii har alltså ett problem med fler överviktiga och allt större barn. Och sen en annan parallell trend med mindre barn och mammor som äter för lite för att hålla vikten och då föder undernärda barn som de kanske sen inte kan amma.

VIll igen understryka att jag inte sitter på vetenskapliga fakta på detta utan det är ett resonemang av vad jag läst här och var.

Men jag blir så ledsen. Ska det vara såhär? Har någon av er känt såhär? Har jakten på magrutor och att komma i samma eller kanske en mindre storlek än innan blivit viktigare än det som ska vara det viktigaste? Ibland tänker jag att hela den här selfiekulturen där alla ska manifestera sig själva genom en shapead, filtrerad yta har gått alldeles för långt.Att vi luras så lätt av det vi ser. För vi orkar inte ta oss tid att ta in helheten.

Att ta hand om sig och sitt barn på bästa sätt både under och efter graviditeten handlar inte om minimal viktökning och visa upp en smal rutad mage så snart det går efteråt. Det handlar om balans i näringsintag, sömn, motion som stärker kroppen och tid för att både snosa bebisnacke och höja blicken mot nya mål. Alla de bitarna.

Normen får aldrig bli att så snabbt som möjligt få det att se ut som inget hänt.

Vad tycker ni?

#Hälsoselfie- Fokuserat på bra mat, sömn, motion, stärka bäckenbotten. Tid att snosa och njuta. I balans. Flera gravidilon kvar och det är helt ok!