Lärande alltså. Frustrerande. Ju mer man undersöker och utbildar sig, desto mer lär man sig att man inte vet så mycket. Det gäller att ta det med ro,våga använda det man lärt sig och tåga med nyfikenhet genom livet.

I helgen har jag haft den stora äran att lära av Linus Johansson, som grundat Soma Move med Cecilia Gustavsson. SomaMove Function är inte att lära sig instruera Soma, utan förstå hur rörelserna kan användas för att ”hela” och stötta en kropp i obalans.

Du bör ha god kunskap om anatomi och fysiologi för att kunna ta till dig de här kursen ordentligt, även om du nog skulle ha två fantastiska dagar oavsett bakgrund! VI var första gruppen som gick och jag kan varmt rekommendera den till dig som arbetar som PT, sjukgymnast, yogalärare osv.

Såhär står det på hemsidan:

Utbildningen ger dig:

• Förståelsen för den mänskliga kroppens konstitution som en enhet.

• Förståelsen för kopplingen mellan rörelse och känslor.

• Förståelsen för andningens betydelse för rörelse.

• Underlag för att lära dig se den mänskliga kroppen i rörelse och arbeta mot att skapa en ökad balans och funktion.

• Postural rörelseanalys och avläsning.

• System för att bygga rörelseprogram för nedsatt rörlighet och funktion, där rätt utvalda rörelser i harmoni med andningen skapar det perfekta flödet.

• En stor övningsbank med SomaMove®-rörelser.

Det har varit enormt lärorikt. Jag har fått med mig så mycket. Vi föds som rörliga mjuka personer i balans och så kommer livet och tjong så händer det grejer. All rörelse vi gör kan ge obalans och skador. Men rörelse är också nyckeln till att återfå balans och läka. Vi har klämt och känt och frågat och funderat och skrattat väldigt mycket.

Jag är än mer övertygad om att Soma kommer vara ett koncept jag ska jobba vidare med och Linus approach till kroppen i rörelse klingar bra med min.

Just nu instruerar jag ju inte klasser regelbundet så kommer inte skaffa min licens för Soma Move och Mind ännu men när jag börjar jobba igen så är det det första på listan. Nu ska jag plugga vidare om bindväven och testa grejer på mina adepter!

Igår var jag på ett mingel för kvinnor i träningsbranschen. Jag har inte varit med tidigare och det var flera namn som fick ansikten igår. Jättekul. Tack till Mela och Sofia på Träningsevent som tog hand om oss på sitt nya kontor i Sickla.

Förutom att mingla så hann vi diskutera flera saker. Lofsangruppen med Rebecka och Lovisa berättade om utmaningar med att skapa en app- väldigt intressant att höra och även om hur Lofsangruppen jobbar med sin PT-onlinesatsning.

Jag pratade om ”strategiskt hälsoarbete” och belyste de utmaningar företag står inför och ofta inte fattar hur de ska närma sig. Det finns mycket jobb där att göra och jag gav min syn på hur man kan tänka som potentiell leverantör till ett företag som vill ha hjälp med hälsoinsatser. Det blir lätt lite tokigt ibland.

Det var en varm stämning. Sådär som det blir när man ses på riktigt och inte bara hörs via tangenter och skärmar. Det är så så viktigt att se till att få såna möten för dimensionen att mötas på riktigt och se i ögon skapar mycket mer gemenskap, inspiration och hjälpsamhet än att bara länka och gilla och säga heja. Jag vet jag säger ”heja” jämt. Solly.

Jag är så tacksam för mina sisters. Rent genetiskt har jag världens bästa lillasyster men det slutar inte där. Begreppet sisters använde jag mest när jag bodde i Australien. Jag har sister Simone som jag brukade spela gitarr och surfa med sister Claire som när shit hit the fan kom farande till Sverige och fick haka på upp till Jämtland och helt osvenskt satt och svor och rökte rullcigg och drack öl före tolv på stranden i Ottsjö och grät över olycklig kärlek. Sister Jacqui som har fått ett fantastiskt jobb och hjälper bevara Australiens kuster och naturen där. Hon och jag läste en intensiv kurs i Coffs Harbour på Australiens östkust, sov i hennes folkabuss och berättade allt för varandra. Sister Renee som nu bor i Brisbane. Med fler.

Det är för alltid mina sisters även om vi inte ses så mycket nu direkt.

Men jag har sisters härhemma också och det här inlägget skulle bli spaltmeter långt om jag skulle nämna alla. Mina fina vänner. Systrar är de som lyfter mig och hoppas hoppas hoppas jag, jag också lyfter lite eller iallafall inte gör ledsna :). En del känner jag just via bloggen. En del känner jag sen jag var liten, de vet knappt att jag bloggar. En del har jag nyss träffat men kliver liksom in i ens liv som en kär vän direkt. Sen att hon är tvilling till stjärntecknet också precis som jag gör ju kanske att man klickar än mer. Systrar är liksom de man växer när man träffar. Som man träffar och blir lite mer efteråt. Ett sånt möte hade iag idag också.

Lycky me.

Lucky lucky me tänkte jag idag när jag fick bonushämta min stora tjej på dagis och se den där helt obeskrivliga glädjen när lillasyster ser storasyster och tvärtom.

Sen har jag ju väldigt fina grabbpolare också och en av dem får jag hänga med hela helgen på en kurs för en annan grym kille.

Lyckos mig alltså.

Bild: geniousquotes.net

..låter inte så gott eller?

Det är grundingredienserna i en av mina favoritvegorätter- Kitchari.

Det lagade jag inte häromdagen men jag använde mungbönor ändå.

De är ganska näringstäta och väldigt goda tycker jag. Jag blötlade dem först över natten, kokade dem sen i cirka en kvart där jag lade i råris sista tio minuterna. Sen fräste jag lite lök och paprika (ha gärna i morot och broccoli också) med rapsolja, gurkmeja, chiliflakes, peppar, curry och timjan. Stjälpte i riset och bönorna och vände runt några minuter.

Klart att servera för en väldigt enkel, god och nyttig måltid!

Vintern 2011-2012 lyssnade jag på Scott Jureks bok Eat and Run som ljudbok på mina långpass. Det är som man tar till sig saker på en annan nivå när man hör dem när man springer.

Jag skulle aldrig bli vegan ”på heltid” även om jag är det vissa dagar utan att tänka på det. Jag tror inte på det som kosthållning pga de brister på till exempel B12 och järn som lätt uppstår. Lätt uppstår skrev jag nu för de eventuella veganer som går igång på alla motorer. Många veganer tar tillskott för att täcka upp detta. Jag äter hellre lite kött då och då och fisk och lite ägg. Men mest äter vi faktiskt vegetariskt Det är det där med att klara av att äta utan att tillskriva sig en speciell diet, och inte skriva andra på näsan vad de ska äta. Svårt för många.

MEN! Det man kan väldigt skickligt kan göra är att inspirera och framhäva det man äter så kanske man får folk med sig.

Det här gör Scott Jurek helt fantastiskt bra i sin bok. Man vill äta mer vegetariskt. Man blir sugen på det. Det låter gott och hälsosamt- och det är det ju!

Vi har många hälsovinster på en mer vegansk kost och vill du ha en puff i den riktningen kan jag varmt rekommendera att lyssna på eller läsa boken.

Ett kort utdrag ur den hittar du här.

Igår var jag ute på min vanliga #morgontass. Den är inte träning på något sätt. Bara motion och så jag ”inte får spatt” som N säger. Däremot är det rehab för jag tassar fram och försöker andas bättre än vanligt.

Utöver det har jag yogat, andats, tränat styrka, andats osv osv. Och för varje gång jag kommer till David så är det mindre motstånd i låsningen i ryggen. Bäckenet som jag haft lite problem med i flera år, hör också ihop med ryggen. Allt hör ihop med den där förbaskade ryggen.

Det är svårt att göra allt perfekt i vardagen. Lyfta min 9-kilos guldklimp rätt hela tiden. Men jag gör verkligen så gott jag kan och det går ju framåt. Hurra!

Allt utan smärta är ok och sen några veckor så gör nästan inget ont förutom när jag böjer mig för mycket framåt och lyfter något utan att böja benen och/eller avlasta ryggen. Springa fort ställer krav på rotation och det klarar jag inte riktigt än. Däremot kan jag nu tassa i uppförsbacke vilket inte gick tidigare.

Nerver är svåra. Det är ju inte något trasigt någonstans som protesterar. Utan en låsning. Smärtan är lite speciell, det stramar ”bara” och väldigt lätt att ignorera när endorfinet pumpar.

Igårkväll åt jag en stor portion currygryta med kokosmjölk och N sa att jag nog inte skulle hinna morgontassa idag för han skulle iväg tidigt. Bäst sticka ut en sväng nu då tänkte jag, vilket är win-win för då kan han testa att natta bebisen utan snuttetutte.

Jag har märkt att ju plattare sko jag har desto mindre problem. Så på med mina Skora Fit som är som..en sockeplast! typ på foten. Allt känns igenom men sulan är lite ”bubblig”. De tvingar fram ett bra löpsteg och jag är van vid tunna skor så det går bra. Annars kan det vara lite tillvänjning för att undvika skador. Det var halt och slirigt men jag skulle ju inte springa fort. Däremot springa- kontra tassa fram. Tänkte testa vad som hände och hur det kändes.

Klockan var Rapport och snart läggdags och inte min favorittid att träna egentligen men det är något visst med att sticka iväg sådär i mörkret. Bubbla in sig. Jag använder ofta musik för att ”komma i stämning” om jag inte springer i naturen.

Jag började med att tassa försiktigt i 10 minuter som uppvärmning. Väldigt annorlunda mot att springa på morgonen då kroppen knappt är vaken.

Sen valde jag en hyfsat isfri gångväg och ökade lite i 10 minuter. Kändes bara så fantastiskt även om det var stelt i överkroppen. Gick 2 minuter. Vände och så 10 minuter tillbaka.

Avslutade med en egenpåhittad löpskoleövning och fem minuter sakta sakta jogg.

Kändes? Bra, stramade lite men absolut inte i närheten av hur det känts tidigare. Så hem direkt till yogamattan och idag tränar jag bara rörlighet och så blir det #morgontass imorgon igen. På lördag tänker jag testa att jogga lite längre, faktiskt en timme. Springa i högre fart väntar jag nu med tills nästa vecka igen.

Babysteps. Det är lätt att bli frustrerad. Men jag har fått sån enormt respekt för kroppen och den löpande kroppen nu, trots att jag verkligen hade det innan också. Så jag stressar inte. Jag har fortfarande BRR 100 miles som stort mål i år. Allt annat innan är ”bara på skoj” och får bli av om det känns ok.

Men gårdagens lilla löprunda var verkligen ett stort steg framåt. Det känns som allt mitt flås och kondition är borta men sinnet är mycket skarpare och motivationen through the roof. Nu är det bara att hålla i och hålla ihop.

Ett stort tack till David som verkligen möter mig där jag är både fysiskt och mentalt, säger rätt saker och peppar. Kan varmt rekommendera ett besök hos honom om du har någon känning någonstans!

Fler och fler studier görs på ulltralöpare och deras hälsa, prestation och själva företeelsen. Det saknas konkreta studier på vad som motiverar dem, men just en sån komplex kvalitativ studie med kanske lika många svar som deltagare är nog svår att göra. Man kan fråga de man träffar helt enkelt.

I New York Times läste jag nyss en artikel om en längre studie genomförd av Stanford och University of California på 1200 ultralöpare. ( De var 3000 från början men det var 1200 som kvalificerade till slut att vara med i resultatet). Kravet var att man skulle sprungit ett ultralopp eller göra det under studiens gång. 68% i studien var män och de vari åldrarna 18-81 år med en medianålder om 42 år.

Man tittade på skelett, hjärt-kärlhälsa, blodtryck, hud, lungor, mag-tarm, ögon, midjemått, lever och hur deras tävlingshistorik, skador och träningsupplägg såg ut.

Sen jämfördes den aggregerade datan med genomsnittlig data för jämnåriga mer stillasittande amerikaner men även ”vanliga motionärslöpare”. Det är ju inte så förvånande om en aktiv person, om än väldigt aktiv, har bättre hälsa än en genomsnittlig medborgare i ett land med skenande fetma.

Det hade varit intressantare att jämföra hälsan med de som springer upp till maratondistans snarare än den genomsnittliga jämnåriga amerikanen.

Ehuru var resultaten alltså föga förvånande att hälsan generellt var bra dock med en ökad förekomst av hudcancer. Detta tycker jag är viktigt att ta fasta på- springer  man mycket och länge utomhus bör man ta extra hand om att skydda sig mot solen!

Dessutom var allergier och astma ett vanligare problem bland ultralöpare.

Skadade var de också, mer än hälften hade varit skadade det senaste året men vanligast var skador hos de yngre löparna som gissningsvis kör lite för hårt och inte har samma rutin som äldre löpare.

Jag tolkar inte den här studien som att ultralöpare är hälsosammare än ”vanliga” löpare. Däremot att det inte tyder på att det är speciellt mycket större risk för vare sig skador eller ohälsa när man tränar ultralöpning.  Att röra på sig väldigt mycket och länge knäcker att sitta ned alltså :).

Här kan du läsa studien.

Alla är väl ute efter en ökad fettoxidation men ibland blir det lite knas med begreppen och med förväntad effekt av att träna med lågglykogena (låga kolhydratsnivåer i musklerna) nivåer i kroppen.

Kroppen alltså. Så smart. Men lite smartlat. Den förbättrar sig inte bara sådär för skojs skull på saker, som till exempel fettoxidation. Jo, i början. Att börja motionera/träna/röra på sig mer gör att fettoxidationen ökar. Men sen krävs lite mer finlir för att förbättra kroppens förmåga att använda mer andel fett som energi under träning och tävling.

Dessutom är det så att om man snålar in på kolhydraterna och tränar lågglykogent så resonerar kroppen gärna som så att då kan vi minska på förmågan att bränna kolhydrater. Grovt förenklat. Och där och då tappar vi rbränsle och bränsleslang till högsta växeln. Den växel som om vi kör på den så får vi bra effekt både på syreupptag men även på det neuromuskulära som behöver förbättras när vi springer snabbt och allt ska hända fort.

Vi sumpar alltså möjligheten att köra kroppen på alla växlar. Vi kanske inte springer så fort och hårt som vi skulle kunna om vi hade rätt bränsle och därmed kan vi tappa förmågan att förbättra prestationen och vårt ”fettmax”, alltså den hastighet/intensitet där vi bäst bränner fett blir också lite lägre eftersom hela skalan blir mindre. Igen, grovt förenklat.

Noteras ska att dessa studier är gjorda på sk ”blandkostare” som gått över till högfett över en relativt kort period. Få om inga studier är gjorda på högfettskostare som ätit så länge. Tills nu då- med The faster study som jag väntar på resultatet på. Här ser man redan nu helt andra siffror med fettoxidation på nivåer som kommer få sportdrycksföretag att gråta men hur många av oss lever så i en ”normal” vardag?

Men att äta rätt makronutrient vid rätt tillfälle kan alltså göra stor skillnad för dig som satsar på din träning i allmänhet och uthållighet och fart i synnnerhet.

Det här pratar jag om i min föreläsning Träning, kost och återhämtning för prestation och hälsa. Den får man ta del av om man kommer på vårt grymma #vavavoom-event på Högbo i april. Vill man boka mig att hålla den så går det också bra. Kontakta mig isåfall på mail ovan!

Black River Run 2013, ett lopp jag sprang med riktigt bra fettmaskineri!

När jag jobbade som revisor på PwC och började arbeta med vår löparsatsning så umgicks jag mycket med en kollega som heter Aimee. Hon är från Nya Zealand, ett av världens mest fantastiska länder för övrigt, och nu bor hon där igen.

Hon är utbildad Raw Food Chef i USA och har nu startat en väldigt fin rawfoodhemsida som heter Hope and Organic. Här hittar du väldigt fina recept, ja fina för bilderna är så fina! Jag kan lova, eftersom jag känner Aimee, att de är skapade med mycket omtanke och kärlek och är väl genomtänkta.

Igår när jag och N drog barnvagn och pulka och busade i snön och lyckan bara var sådär total som den är när man är ledig och gör roliga saker med de man älskar mest så formulerades en tanke i mitt huvud på hur mitt liv ska vara.

Jag är där. Typ. Det jag kan påverka påverkar jag så att det blir så.

Jag vill ha ett liv där, om jag känner behovet, så kan jag bara strunta i allt och antingen leka med barnen eller gå och lägga mig tidigt utan att det orsakar problem.  Jag vill kunna hämta på dagis när det är ljust. Hinna leka, inte bara vårda, varje dag. Jag vill ha tid att vara spontan med barnen. Tid att fördjupa mig i något som kommer upp som inte var planerat.

Jag älskar att jobba. Jag älskar mina jobb. Men jag älskar dem inte om de vecka ut och vecka in tar upp så mycket tid så jag inte får till ovan. Som de flesta drömmer jag om, nej jag drömmer inte jag försöker få till det så att jag tjänar det jag behöver på att arbeta hårt genom att göra meningsfulla saker som jag gillar på mindre tid än heltid. 

Jag tillhör dem som aldrig, vad jag vet, hämtat på dagis efter klockan 4. Som får panik när barnet varit där för länge. Inte för att det skulle göra något egentligen. Men för att jag velat hämta så inte hela dagen försvann i jobb. Däremot tagit hjälp med hämtning någon dag i veckan innan jag var mammaledig. Med två barn vill jag jobba ännu mindre och än mer flexibelt. Jobba när barnen lagt sig men vara ledig 14.30-19.30. Alltid ledig på lördagarna och större delen av söndagarna om jag inte arbetar på något event eller går en kurs. Inget skrivet i sten men styra livet efter barnen.

Våga använda familj till barnvakt för att få till jobb när det smäller, göra något bara jag och N och träning när det behövs. Som idag. Mormor är här och erbjuder ett roligt avbrott för lilla S. Jag kan ta ett besök hos naprapat i lugn och ro.

Planering planering planering. Inte binda upp boende och bil och annat på dyra lån som man måste jobba mycket för att betala av. Naturen är gratis så njuta av den. Ha prioriteringarna klara som kristall när det kör ihop sig. För det kör ihop sig och livet händer. De gånger det hänt är jag så glad och tacksam för mitt nätverk och för att omge mig med människor som förstår och stöttar. Dela värderingar och vision med N så vi styr vår lilla familjeskuta åt samma håll.

Ha väldigt nära tillhands insikten om att livet är de här dagarna som kommer och går. Inget annat. Det väntar inte. Det kommer inte. Det är och händer just just nu.

Nu var det några veckor sen attacken mot den franska tidningen Charlie Hebdo och det var flera månader sen ett främlingsfientligt parti blev Sveriges tredje största parti. I båda fallen blev det stora reaktioner, speciellt på sociala medier men även genom demonstrationer. Man bytte profilbild, man tryckte ”gilla” på grupper som hade antirasistiska slagord.  Man skrev att man var Charlie.

Men nu har det klingat av och man återgår till sina andra problem man har häruppe på Maslows 5e trappsteg (ja jag vet att jag drar den jämt men den är så tydlig).

Har man, vi, jag, du gjort någon egentlig skillnad mot att det som hänt ska hända igen? På riktigt? Ärligt?

#GÖRT handlar om att agera. Inte bara prata om att man är något. Eller ”gilla” något som är någon man vill stå för. Det handlar om att walk the frecken talk och leva de värderingar man står för.

Någon skrev så klokt på Facebook efter valet. Om att vi svennebananer verkligen borde se över hur vår umgängeskrets ser ut om vi vill minska segregationen och främlingsfientlighet. Vi kanske inte är fientliga. Men oh vad mycket främlingar vi har. För många av oss umgås inte med invandrare. Vi känner dem inte. Vi står bredvid dem i kollektivtrafiken, handlar bredvid och av och till dem. Möter dem i ärenden. Men umgås vi med dem (gillar inte använda ordet ”dem” men ni förstår) för att lära känna? Att vara Charlie måste väl handla om att göra något, det man kan där man är, för att försöka förhindra att någon uppfattar ett sånt utanförskap att man vill skada det samhälle man lever i? Det låter pompöst, mäktigt, omöjligt. Men om inte vi, så vem?

Jag är självkritisk här. Jag har tagit ett steg, för två år sen blev jag mentor åt Z från Irak. Nu är vi vänner och i helgen var hon en helt självklar gäst på min dotters dop. Vår vänskap är genuin, det är ingen uppoffring, hon ger mig enormt mycket som ingen svensk vän kan ge mig. Klokheter, perspektiv, glada skratt och ett unikt utbyte. Åldersskillnad och kulturskillnad till trots. Eller just på grund av.

Jag kan varmt rekommendera mentorskap, men även att engagera sig som ”svenska språket kompis” som det finns på flera ställen där man verkligen kan slå två flugor i en smäll.

Och så alla de här fantastiska armbanden alla har. Det känns nästan som att man inte tycker man ska f***a cancer om man inte har ett. Och pengarna går till Ung Cancer eller Cancerfonden vilket är fantastiskt. Men det behövs mer. En av tre får cancer. Jag fick faktiskt i skrivande stund ett otroligt sorgligt besked då en bekants bror fått en hjärntumör. Min far dog i cancer, en av mina bästa vänner i lågstadiet dog av en hjärntumör. Bara som två exempel. Det drabbar alla. Och cancer ökar. Man vet inte alls så mycket om exakt vad det är som orsakar det men man beräknar att 70 procent orsakas av livsstilsfaktorer.  Kost. Stress. Föroreningar. Tobak. Alkohol. Inaktivitet. Sol. Vi har tjocktarmscancer i släkten genom pappa och mitt sätt att försöka f***a cancer blir förstås att inte äta mycket rött kött och verkligen ta hand om min mage och hälsa. Vi vet också väldigt lite om hur alla de tillsatser och kemikalier vi utsätts för påverkar och än mindre om hur de reagerar tillsammans, den så kallade coctaileffekten. Men jag gissar att det kommer komma fram genom forskningen tids nog. Tills dess. Agera på det du kan ta reda på.

Kontentan av detta inlägg är alltså att vi alltmer lever våra engagemang digitalt och det krävs så enormt mycket mer för att få till en förändring på riktigt.

GÖRT. Gör det du vill stå för och leva.

Jag älskar böcker. Jag hinner inte läsa dem och i sann Annie-anda har jag flera böcker på G samtidigt. Just nu läser jag Bengt Olssons Gregorius. Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, Katy Bowmans Alignment Matters (den får ett eget inlägg senare) och så läser jag spänt Kelly Starretts Ready to run. I den listar Kelly, och förklarar, kriterier för att vara redo för löpning. Höftrörlighet, hållning, fötternas position med mer.

Eftersom vårt typiskt dagliga liv med mycket sittande, tjocka skor och annat modernt inte stöttar löpningen och kan leda till förändringar och att kroppen är ur sin naturliga balans måste vi ta till övningar och rutiner för att förbereda oss för löpningen så den inte skadar oss.

Logiskt! Jag har inte läst klart boken men gillar den starkt.

Jag har även beställt hans kända Becoming a supple leopard och Katy Bowmans Move your DNA som jag inte öppnat än. Skulle behöva ta ett läslov.

Underst i högen på bilden är Muminboxen. En klassiker i sig som ibland ger mamman lite lästid…