Premiär: Utbildning Soma Move Function

---

Igår var jag på ett mingel för kvinnor i träningsbranschen. Jag har inte varit med tidigare och det var flera namn som fick ansikten igår. Jättekul. Tack till Mela och Sofia på Träningsevent som tog hand om oss på sitt nya kontor i Sickla.

Förutom att mingla så hann vi diskutera flera saker. Lofsangruppen med Rebecka och Lovisa berättade om utmaningar med att skapa en app- väldigt intressant att höra och även om hur Lofsangruppen jobbar med sin PT-onlinesatsning.

Jag pratade om ”strategiskt hälsoarbete” och belyste de utmaningar företag står inför och ofta inte fattar hur de ska närma sig. Det finns mycket jobb där att göra och jag gav min syn på hur man kan tänka som potentiell leverantör till ett företag som vill ha hjälp med hälsoinsatser. Det blir lätt lite tokigt ibland.

Det var en varm stämning. Sådär som det blir när man ses på riktigt och inte bara hörs via tangenter och skärmar. Det är så så viktigt att se till att få såna möten för dimensionen att mötas på riktigt och se i ögon skapar mycket mer gemenskap, inspiration och hjälpsamhet än att bara länka och gilla och säga heja. Jag vet jag säger ”heja” jämt. Solly.

Jag är så tacksam för mina sisters. Rent genetiskt har jag världens bästa lillasyster men det slutar inte där. Begreppet sisters använde jag mest när jag bodde i Australien. Jag har sister Simone som jag brukade spela gitarr och surfa med sister Claire som när shit hit the fan kom farande till Sverige och fick haka på upp till Jämtland och helt osvenskt satt och svor och rökte rullcigg och drack öl före tolv på stranden i Ottsjö och grät över olycklig kärlek. Sister Jacqui som har fått ett fantastiskt jobb och hjälper bevara Australiens kuster och naturen där. Hon och jag läste en intensiv kurs i Coffs Harbour på Australiens östkust, sov i hennes folkabuss och berättade allt för varandra. Sister Renee som nu bor i Brisbane. Med fler.

Det är för alltid mina sisters även om vi inte ses så mycket nu direkt.

Men jag har sisters härhemma också och det här inlägget skulle bli spaltmeter långt om jag skulle nämna alla. Mina fina vänner. Systrar är de som lyfter mig och hoppas hoppas hoppas jag, jag också lyfter lite eller iallafall inte gör ledsna :). En del känner jag just via bloggen. En del känner jag sen jag var liten, de vet knappt att jag bloggar. En del har jag nyss träffat men kliver liksom in i ens liv som en kär vän direkt. Sen att hon är tvilling till stjärntecknet också precis som jag gör ju kanske att man klickar än mer. Systrar är liksom de man växer när man träffar. Som man träffar och blir lite mer efteråt. Ett sånt möte hade iag idag också.

Lycky me.

Lucky lucky me tänkte jag idag när jag fick bonushämta min stora tjej på dagis och se den där helt obeskrivliga glädjen när lillasyster ser storasyster och tvärtom.

Sen har jag ju väldigt fina grabbpolare också och en av dem får jag hänga med hela helgen på en kurs för en annan grym kille.

Lyckos mig alltså.

Bild: geniousquotes.net

---

..låter inte så gott eller?

Det är grundingredienserna i en av mina favoritvegorätter- Kitchari.

Det lagade jag inte häromdagen men jag använde mungbönor ändå.

De är ganska näringstäta och väldigt goda tycker jag. Jag blötlade dem först över natten, kokade dem sen i cirka en kvart där jag lade i råris sista tio minuterna. Sen fräste jag lite lök och paprika (ha gärna i morot och broccoli också) med rapsolja, gurkmeja, chiliflakes, peppar, curry och timjan. Stjälpte i riset och bönorna och vände runt några minuter.

Klart att servera för en väldigt enkel, god och nyttig måltid!

---

Vintern 2011-2012 lyssnade jag på Scott Jureks bok Eat and Run som ljudbok på mina långpass. Det är som man tar till sig saker på en annan nivå när man hör dem när man springer.

Jag skulle aldrig bli vegan ”på heltid” även om jag är det vissa dagar utan att tänka på det. Jag tror inte på det som kosthållning pga de brister på till exempel B12 och järn som lätt uppstår. Lätt uppstår skrev jag nu för de eventuella veganer som går igång på alla motorer. Många veganer tar tillskott för att täcka upp detta. Jag äter hellre lite kött då och då och fisk och lite ägg. Men mest äter vi faktiskt vegetariskt Det är det där med att klara av att äta utan att tillskriva sig en speciell diet, och inte skriva andra på näsan vad de ska äta. Svårt för många.

MEN! Det man kan väldigt skickligt kan göra är att inspirera och framhäva det man äter så kanske man får folk med sig.

Det här gör Scott Jurek helt fantastiskt bra i sin bok. Man vill äta mer vegetariskt. Man blir sugen på det. Det låter gott och hälsosamt- och det är det ju!

Vi har många hälsovinster på en mer vegansk kost och vill du ha en puff i den riktningen kan jag varmt rekommendera att lyssna på eller läsa boken.

Ett kort utdrag ur den hittar du här.

---

Igår var jag ute på min vanliga #morgontass. Den är inte träning på något sätt. Bara motion och så jag ”inte får spatt” som N säger. Däremot är det rehab för jag tassar fram och försöker andas bättre än vanligt.

Utöver det har jag yogat, andats, tränat styrka, andats osv osv. Och för varje gång jag kommer till David så är det mindre motstånd i låsningen i ryggen. Bäckenet som jag haft lite problem med i flera år, hör också ihop med ryggen. Allt hör ihop med den där förbaskade ryggen.

Det är svårt att göra allt perfekt i vardagen. Lyfta min 9-kilos guldklimp rätt hela tiden. Men jag gör verkligen så gott jag kan och det går ju framåt. Hurra!

Allt utan smärta är ok och sen några veckor så gör nästan inget ont förutom när jag böjer mig för mycket framåt och lyfter något utan att böja benen och/eller avlasta ryggen. Springa fort ställer krav på rotation och det klarar jag inte riktigt än. Däremot kan jag nu tassa i uppförsbacke vilket inte gick tidigare.

Nerver är svåra. Det är ju inte något trasigt någonstans som protesterar. Utan en låsning. Smärtan är lite speciell, det stramar ”bara” och väldigt lätt att ignorera när endorfinet pumpar.

Igårkväll åt jag en stor portion currygryta med kokosmjölk och N sa att jag nog inte skulle hinna morgontassa idag för han skulle iväg tidigt. Bäst sticka ut en sväng nu då tänkte jag, vilket är win-win för då kan han testa att natta bebisen utan snuttetutte.

Jag har märkt att ju plattare sko jag har desto mindre problem. Så på med mina Skora Fit som är som..en sockeplast! typ på foten. Allt känns igenom men sulan är lite ”bubblig”. De tvingar fram ett bra löpsteg och jag är van vid tunna skor så det går bra. Annars kan det vara lite tillvänjning för att undvika skador. Det var halt och slirigt men jag skulle ju inte springa fort. Däremot springa- kontra tassa fram. Tänkte testa vad som hände och hur det kändes.

Klockan var Rapport och snart läggdags och inte min favorittid att träna egentligen men det är något visst med att sticka iväg sådär i mörkret. Bubbla in sig. Jag använder ofta musik för att ”komma i stämning” om jag inte springer i naturen.

Jag började med att tassa försiktigt i 10 minuter som uppvärmning. Väldigt annorlunda mot att springa på morgonen då kroppen knappt är vaken.

Sen valde jag en hyfsat isfri gångväg och ökade lite i 10 minuter. Kändes bara så fantastiskt även om det var stelt i överkroppen. Gick 2 minuter. Vände och så 10 minuter tillbaka.

Avslutade med en egenpåhittad löpskoleövning och fem minuter sakta sakta jogg.

Kändes? Bra, stramade lite men absolut inte i närheten av hur det känts tidigare. Så hem direkt till yogamattan och idag tränar jag bara rörlighet och så blir det #morgontass imorgon igen. På lördag tänker jag testa att jogga lite längre, faktiskt en timme. Springa i högre fart väntar jag nu med tills nästa vecka igen.

Babysteps. Det är lätt att bli frustrerad. Men jag har fått sån enormt respekt för kroppen och den löpande kroppen nu, trots att jag verkligen hade det innan också. Så jag stressar inte. Jag har fortfarande BRR 100 miles som stort mål i år. Allt annat innan är ”bara på skoj” och får bli av om det känns ok.

Men gårdagens lilla löprunda var verkligen ett stort steg framåt. Det känns som allt mitt flås och kondition är borta men sinnet är mycket skarpare och motivationen through the roof. Nu är det bara att hålla i och hålla ihop.

Ett stort tack till David som verkligen möter mig där jag är både fysiskt och mentalt, säger rätt saker och peppar. Kan varmt rekommendera ett besök hos honom om du har någon känning någonstans!

---