Det kommer ett inlägg som hör ihop med det här men idag fokuserar jag på mycket viktigare saker!

”My choice is what I choose to do
And if I’m causing no harm
It shouldn’t bother you
Your choice is who you choose to be
And if your causin’ no harm
Then you’re alright with me

If you don’t like my fire
Then don’t come around
’Cause I’m gonna burn one down
Yes I’m gonna burn one down ”

Ben Harper- Burn one down

Chilla!

Asfalt är asfalt. Terräng kan vara allt möjligt. Mjuka skogsstigar eller klippor. Branta backar eller kalhyggen. Det går inte att generalisera. Lidingöloppet kallas terräng. Axa Fjällmarathon är också terräng men det är inte mycket likt dem emellan.

Terränglöpning, eller traillöpning som det ofta kallas, ställer helt andra krav på kroppen än asfaltslöpning. Det kan på många sätt vara betydligt mer skonsamt men utan förberedelse kan det stöka till det för bland annat ovana fotleder.

Jag märkte i helgen att jag tappat mycket av min terrängvana. Eller mer kanske tappat vanan att springa kuperat. Man blir helt enkelt bra på det man tränar. Jag har mest sprungit på snällt underlag, ganska flackt både under graviditet och efteråt.

Mitt första lopp blir ju Stockholm Trails ultravariant på 46 kilometer. Det blir ett långpass med guldkant i träningen för längre distanser. Vill du provspringa banan så gör de det med jämna mellanrum, nästa gång 11e maj. Som jag skrivit tidigare så finns det kortare distanser. Läs mer här.

Ska man springa Stockholm Trail eller ett terränglopp i år kommer här lite tips:

1) Kolla upp vad det ”värsta” underlaget på loppet är och förbered dig på det. Träna på att springa i sån terräng. Forcera klippblock? Lera? Rotiga stigar? Train like you race så blir det inte en överraskning på loppet.

2) Välj rätt sko. På till exempel hala spänger kan en lätt sliten gummisula bli väldigt hal. Här behövs kanske dubbar eller en riktigt ruggad sula. Eller en väldigt tassande löpstil.

3) Intervaller i trixig terräng kanske låter som ett recept på en stukad fot men att lägga in sekvenser av riktigt brötig rakt-ut-blåbärsriset-löpning under ett pass är ett bra sätt att styrketräna upp både fotleder och bål. I svår terräng blir tekniken lätt lite mer sittande, du kan låta armarna komma ut lite åt sidorna för balans och fokusera på att andas ordentligt! Två steg är  bättre än ett i de flesta fall- tassa snyggt!

4) Glöm  inte utförslöporna! Det är lätt att bara träna uppförs men det är utförslöporna som ofta gör att benen tar stryk. Lägg vilan vid foten av backen då och då och träna på att ”stå på” utförs men gör det försiktigt för all del!

5) Skydda dig! Både mot solen och fästingar- kolla kroppen noga när du kommer hem efter ett pass i terrängen!

6) Säkerheten framför allt: Se till att du både syns hörs och kan nås!

My kind of trail: Blanktjärnsrundan vid Vålådalen.

Vi gör och gör och gör. Betar av listor. Bockar av to-dos. Avverkar. Genomför. Klarar av.

Äter. Matar. Kramas. Säger hej. Lämnar. Skriver. Springer. Lyfter. Nattar. Gungar. Ser. Trycker ”gilla”.

Även om vi minns att vi gjort det så kan det lätt bli att vi bara just..gjort det.  Gjort massa saker. Men inte upplevt den. Jag vill inte förespråka att försöka vara mentalt närvarande när du handlar mjölk men vid andra tillfällen är det så viktigt, en sån möjlighet att vara där.

Hinna känna. Hinna få med en till dimension i något vi gör. Hinna uppleva lite mer.

Inte svårt alls. Bara vara där och då där du är. Hinna känna smaker. Hinna känna ett skratt. Hinna känna kärlek.

Gårdagens pass ska nog inte vara mall för hur jag brukar göra. Jag var på landet och fick ta de grejer jag hade där. Som tur var hade jag med mig min löparrygga från Inov-8. Deras Ultravest är verkligen en favorit. Jag hade inte mina Falkeunderställ med heller utan hade ett annat märke som lämnade mig blöt.

Men det finns några saker jag kan tipsa om som jag annars alltid har med!

1) Vatten. Visst går det att springa utan men jag dricker när jag är törstig och det blir jag oftast efter redan en halvtimme när jag tränar så absolut vatten med. Gärna ljummet för det känns snällare mot magen. På sommaren kan iskallt vara bra för det är mer läskande och kyler dig lite.

2) X-Kross sportglasögon. Jag har några olika linser och springer jag och kisar ute i flera timmar får jag huvudvärk. Den orangea linsen är dessutom fantastisk på att skapa kontraster i skogsmiljö. Dessutom sitter de så bra på huvudet och är så lätta att jag flera gånger glömt att jag har dem på mig. Det finns sisådär 40 linser och massa färger så det är lätt att hitta sina perfekta glas!

3) Visselpipa. Jag springer ofta i skog eller ute på landsvägar. En visselpipa väger nästan inget men kan vara enormt effektivt för att signalera att något hänt när rösten tröttnar.

4) Alltid numer: Falkestrumpor. Finns både tunna och tjocka och alla varianter men jag kör ofta RU4 med lite högre läst när jag springer långt. Får aldrig skav även om jag blir blöt som igår och hade glömt smörja in fötterna.

5) Telefon. Gärna i plastpåse. Kunna kontakta någon om något händer ute i terrängen och ibland faktiskt leta upp var fasen jag är någonstans när jag bara lallat på någonstans ute i tjottahejti. En enorm trygghet även om det är viktigt att kunna reda sig utan mobil i världen.

Ett brett smajl brukar jag också ha med mig ut och även om det försvinner ibland så kommer det alltid tillbaka!

Vilket långass! Vilken fin tur. Vilken tuff led.

Vi har varit på landet i helgen och grejat på tomten. Eldat, släpat ved från nedhuggna träd och jag har kört röjsåg, en sekvens som förvandlades till ett rejält styrkepss då jag inte satte iordning selen ordentligt. Vem behöver gym alltså?

Men jag har sprungit också! I torsdags var jag och fick bilen tvättad in och utvändigt och tog en timme på Aggerudspåret inne i Karlskoga med fin utsikt över Möckeln. Jag försökte springa korta intervaller men det är jag ju verkligen inte bra på. Det är som att ha en växellåda utan 4e och 5e växeln. Och jag är ju inte så stark i min uthålliga växel heller för den delen. Ännu!

Men uthållighet och terränglöpsträning fick jag verkligen öva på i helgen!

Jag har sen länge velat springa Åsjöleden som faktiskt går förbi vårt hus. Jag har förstått att den går mestadels i skog men hade ingen aning om hur kuperad den var.

Den börjar vid Lunedet som är ett friluftsområdet och slutet är uppe på Lårhöjden utanför Storfors vid en stuga som Friluftsfrämjandet har hand om.

26,5 kilometer skulle väl gå bra tyckte jag även om jag bara sprungit längre än 2 mil en gång på 1,5 år. Och det på snälla lätta flacka vägar. Nåväl.

Sandra och jag har flera gånger försökt få till att springa ihop då hon bor i Kristinehamn, bara 2,5 mil från mig. Nu äntligen fick vi till det och även hennes väninna Nina hakade på.

Starten går cirka 5 kilometer från vårt hus så jag bestämde mig för att jogga och möta dem eftersom jag är så trögstartad och ville vara upvärmd. De kilometerna visade sig vara ganska onödiga.

Vi möttes som sagt vid starten och tassade iväg. Leden är lätt att följa men ibland får man speja på kalhyggen men ser man ingen markering ska man bara stanna på leden.

Det var fuktigt i luften men inget regn. Kroppen kändes lite seg och benen var lite trötta men tänkte inte att det skulle vara ett problem. Jag hade mina Hoka rapa Nui på mig som är en helt ok trailsko.

Det var så vackert! Leden tog oss förbi små sjöar, genom trollskog, up på alla höjder och gav fantastisk utsikt över Bergslagens böljande natur. Tufft! Otroligt mycket branta stigningar och visst var det hyfsat lättsprunget men man fick hålla koll på fötterna.

Vi insåg allihop att vi nog räknat helt fel på tid- det gick inte att hålla joggfart utan vi fick gå ganska mycket. Jag blev väldigt seg i benen så fort det gick brant uppför. Och det kanske inte är så konstigt kom jag på då- har ju inte kört branta backar (förutom tre pass i vår backe i Sundbyberg) på sisådär 1,5 år. Och väldigt lite terräng, det var liksom inte grejen när jag var gravid eller i uppbyggnadsfasen efteråt. Det kändes! Flås flås och låren började varsla oroanade tidigt.

När det var en mil kvar kände jag att vattnet tog slut i blåsan. Visste att Sandra sagt att det skulle finna sen källa någonstans och mina kakor som faster bakat var också slut. Jag hade inte ätit frukost innan direkt- ett kokt ägg, en apelsin och kaffe och nu var klockan nära lunch. Det skulle i vanliga fall gå bra att springa ”tom” men nu tog all kupering musten ur mig. Sandra och Nina verkade så pigga så och det är så ovanligt för mig att vara den som är tröttast. Fantastiskt lärorikt och där och då bestämde jag att viga maj åt backar för uthålligheten var det egentligen inga problem med.

Mot slutet trodde vi två gånger att vi var framme. Det var vi inte. Nu var jag galet törstig. Inte så hungrig- UCAN ger magen lugn. Benen värkte som aldrig förr och backen uppför till målet, stugan på höjden, var oändlig kändes det som. När vi kom fram till stugan visade det sig (vilket jag borde kollat upp tidigare) att vi måste springa fyra kilometer terräng till för att komma till campingen där Ninas snälla sambo skulle hämta oss. Det gick inte att åka bil dit- vi var uppe på en höjd. Utsikten var fantastiskt men jag började hallicunera om en liter apelsinjuice.

Men vi tassade på utför och jag räknade kilometerna- nu skulle vi vara framme! Gah! Var var den jäkla campingen? Jag kände inte igen mig själv, jag brukar inte vara så brydd men nu ville jag bara vara framme. Och till slut såg vi campingen. Hurra!

Det var nu kanske inte så konstigt att jag var så trött: Min TomTom visade hela 3,6 mil, Sandras klocka visade nästan 800 stigmeter och jag hade varit igång i cirka 5 timmar med tre bitar Pitekaka och två liter vatten samt en halvliter UCAN. Och det efter en dag innan där jag jobbat rätt hårt i trädgården och en ganska tuff träningsvecka. Så efter att jag först kände mig enormt nedslagen över att jag blev så trött så insåg jag att jag nog var det med rätta.

N hämtade mig vid Ica i Storfors och jag drack en halvliter juice och åt fem surdegsmackor, en stor skål rotfruktssoppa och två ägg och sen var jag ute på tomten igen med en kratta om än inte så produktiv just då. Och röjsågen avstod jag faktiskt då.

Idag känns kroppen förstås lite seg men det är mest mina fotleder och mina nerver som ledsnade ur och är lite kinkiga. Annars känner jag mig förvånandsvärt fräsch och samma distans eller tid på asfalt hade känts betydligt mycket värre.

Åsjöleden FTW alltså, och det finns massor av andra fina leder att utforska. Ser så fram emot!

Man tager vad man haver och undviker disk. Så jobbar jag.

I lördags skulle vi göra fisk i ugn. Vad på?

Jag körde tre stora nävar bladpersilja med 2 klyftor vitlök, peppar, rejält med olivolja och lite flingsalt och körde i mixern.

Sen spred jag ut det över fisken och skjuts in i ugnen. Bladpersiljan blir lite strävare smak än basilika. Men så gott!

..så kommer berget i år till Moses. Eller. Workout Åre kommer till Stockholm. Hur bra? Så bra!

Jag hoppas du vet att det finns platser kvar till ”riktiga” Workout Åre i just Åre sista helgen i maj och att jag garanterar att du kommer älska det. Alla älskar det!

Men kan du inte ta dig dit så hoppas jag du vill vara med och rocka i Stockholm!

Cykla, ruffa, spring, yogastretcha, lyssna och inspireras.

Jag nyper mig lite i armen att jag får vara med och både föreläsa och leda klass på båda eventen.

Hoppas du kan vara med! Läs mer här.

Det finns mycket att tjäna pengar på nuförtiden inom hälsobranschen. Eller konsumtionshälsobranschen. Hälsa är oftast i det stora hela gratis. Borde vara.

Att vara ute i naturen är också gratis. Men kanske inte så lätt när man arbetar och bor i the urban djungle.

Jag har sån tur att ha en liten oas, om än inklämd av två stora motorvägar, där jag bor. Ursvik! Utan Ursvik skulle jag nog bli galen. Det finns inget i mig som vill bo i Stockholm men jag måste på grund av vår familjesituation och då lägger jag ingen energi på att sura över det. Men jag är så glad att jag har den här lilla gröa oasen så nära.

Är man mitt ute i skogen där kan man få vara helt själv med fåglarna och sånt som växer av sig självt. Inte byggts av oss.

Och det finns mycket att hämta i skogen. Om man behöver vetenskapligt stöd för hur gott det gör oss så finns det. Eller så kan man känna för sig själv.

Idag gjorde jag det. Jag skulle ha sista gången med min fantastiska löpgrupp från ett företag i Kista. Jag tog bilen till Ursvik och sprang till dem genom skogen. För att jag hann. För att jag ville.

Det var bara så fantastiskt att tassa fram där bland vitsipporna och höra fåglarna kvittra. Att yoga utomhus är också en upplevelse. Långt ifrån den man får på en matta i en sal. Inom yogan använder man drishti som är en fokuserad blick för att förstärka fokus och en position. En blick heter urdhva och betyder mot himlen. Det blir ju verkligen mot himlen, eller trädkronor när man är utomhus.

Idag hann jag både tassa lite och yoga lite.

Jag fick sån feeling! Som jag ofta får när jag springer i skogen. Eller går. Själv eller med sällskap, gärna med barnen.

Gratis. Lätt. Gört! Varför inte testa i helgen!?

Jag var ganska äventyrlig förut. Tyckte jag.  Och tycker nu att jag inte är det. Eller – jag är fegare! Och jag vet precis när jag insåg det.

2011 drog jag iväg till Marocko i januari för att surfa. Till ett lite annars surfställe i en liten fiskeby, utan turister, förutom surfare. Där stränderna var fulla av uppspolat skräp, typ gamla sprutor och havet var fullt av gamla nät. Maten fick man passa sig för, alla verkade vara magsjuka och som ensam kvinna var man lite utsatt.

Inga konstigheter tyckte jag som var där för att jaga bra vågor. jag bodde på La Point surfcamps för att kunna åka med till bra ställen och förstås inte surfa själv för det kändes ju inte ok.

Redan första dagen fick vi ganska fina vågor, man delades in i nivå 1 eller 2 och jag har ju surfat ganska mycket förut och det är inte riktigt som att cykla men klart jag var i den avancerade gruppen.

Jag paddlade glatt för en ganska stor våg som skulle ge en riktigt fin lång ”ride”, kanske några små mjuka svängar till och med och tog i som s***n för att få fart över..ja ”facet” på vågen eller vad det kan heta på svenska.

Men precis när brädan är på väg att få fart av vågen och det är dags att ”poppa upp” och liksom rida vågen så slår en rädsla till. Det är läskigt.

Jag vräker mig bakåt med brädan för att inte åka med. Och sen fortsätter det så. Visst, jag surfar. Men inte stora vågor. Följer inte med när det är ”going off” vid ett bryt längre bort.

Det känns lite tomt. Men jag förstår kanske varför ändå. Jag har någon som behöver mig därhemma. Jag måste liksom överleva. Hur melodramatiskt det än låter.

Äventyrslustan finns kvar. Men jag går igång på andra grejer nu. Ultra är perfekt för mig. Det går att ställa till med hur och var som helst.

Tids nog kanske jag surfar stora vågor igen. Way to go tänker jag om Annie 80 år bryter lårbenshals på en vacker vänstervåg kanske på min favoritstrand alla kategorier, Watego´s på Australiens mest östliga punkt. Jag håller i den bilden.

Min fina bil jag målade själv- Frannie hette den. Full med bräda, bikinis, handdukar, uggboots och surfwax. Men livet är bättre nu.

Allas situation är unik. Alla har sina möjligheter och utmaningar i att få till sin löpning.

Jag tänker mycket på oss som är föräldrar. Vi som under varje löppass är borta ifrån något som är viktigare än allt annat.

Med det inte sagt att vi alltid ska vara med dem. Inte sagt att vi ska banga att springa för att bli bättre föräldrar. Men reda ut sitt perspektiv runt hur viktig löpningen egentligen får bli. När vi har vår allra viktigaste uppgift någon annanstans.

En uppgift, en ära, en plikt, en gåva, en utmaning som jag helt klart tror blir lättare när man får ta hand om sig själv. Hur man nu gör det. Nu talar jag om oss som har löpningen som pysventil. Som källa till energi.

Vi som ofta dras med dåligt samvete. Ett dåligt samvete som är ett tecken på att vi faktiskt vill vara bra föräldrar. Men som också är slöseri med energi om det ligger och mal hela tiden.

Det gäller att reda ut balansen mellan att vara en bra förälder ur sitt barns perspektiv, men likaväl ur sitt eget. Ofta dömer vi oss hårdare än vi dömer andra. Kraven jag ställer på mig som mamma är betydligt högre än de åsikter jag har om hur en förälder ska vara. För jag vill göra allt för mina barn. Men också göra mycket för mig själv.

Men hur mycket? Att jag springer. Att jag motionerar och tränar min rygg stark så jag orkar kånka både bebis och trösta stora tjejen som väger över 20 kilo. Är viktigt.

Att springa 16 mil är inte viktigt. Inte för dem. Det gör mig inte till en bättre förälder. Men att visa att jag inte låter något stoppa mig, att jag vågar, att jag tror att jag kan svåra saker- det är att vara en förebild. Men om jag skulle gå så upp i min jakt på självförverkligande att jag inte är där med dem på vardagsrumsgolvet, vid flera nattningar, vid frukostbordet, då har jag tappat perspektivet.

Hellre än att försöka kompensera frånvaro med prylar och extravaganta utflykter och få ångest över att man inte varit på något hippt barnevent så har jag upptäckt att haka på barnens kreativitet, utan att döda den med en Ipad, är otroligt givande. De är glada och jag är där och då, närvarande en bra förälder. Närvarande och uppmärksam är två fantastiska ledord. Ibland kan en kort morgonjogg hjälpa mig vara det resten av dagen. Men det behövs inte ett femmilspass direkt.

Den balansen och att ha det perspektivet klart för sig är jätteviktigt för mig. Jag kan inte springa mig så slut att jag måste ligga ifred på soffan resten av dagen. Jag måste, inte bara orka med, men orka vilja vara en bra närvarande mamma även om jag tränat hårt. Oftast ger endorfinerna och tacksamheten för att jag fått den där stunden för mig själv kraft och glädje även om benen kanske är lite stumma.

Som sagt. Det är viktigt att jag tar mig tid att ta hand om mig, och att jag visar att det går att sätta tuffa mål. Men lika viktigt att kunna backa från träning när jag behövs som förälder. Förekomma dem med närvaro och kärlek inte leva efter att de ska få fråga efter mig.

Att jag sover bra och äter bra så jag håller mig frisk och orkar svara på triljarder frågor. Orkar vara rak, tydlig, kärleksfull men inte trött och snäsig. Är viktigt. Det synkar inte alltid med livet i övrigt. Ibland, visst, mamma är trött och sur- ursäkta, sånt är livet. Det måste de också få uppleva. Men det kan inte vara så dag ut och dag in. Something´s gotta give.

Löpningen är så enkel. Bara snöra skor och sticka ut. Pysa ur ventilen eller ladda på med energi. Springa dig helt slut. Springa långt. Springa fort. Vara galet tacksam att du har barn att springa hem till. Förekom dem med närvaro och kärlek.

Min kloka svärmor berättade om en föreläsning om hjärnan hon varit på nyligen. Inget nytt under solen sa hon men ett litet experiment de gjorde, som bevisade något jag tror vi alla vet men lätt glömmer, fastnade hos mig.

Hälften av åhörarna fick se en kort film med en otroligt söt kattunge i någon minut. De andra fick se en film med misshandlade djur.

De respektive grupperna fick sedan försöka komma på olika saker man kan göra med ett gem.

Gruppen som skrattat åt den söta kattungen kom typ på hur många saker som helst, den andra gruppen fick, generellt, kämpa för att komma på några.

Jag kommer själv ihåg en gång i skolan, jag tyckte inte om min lågstadiefröken och av någon outgrundlig anledning skulle jag och en klasskompis (som brukade reta mig) tävla i att komma på namn som började på bokstaven ”I”. Jag som alltid varit bra ord klarade inte av det alls och blev nästan utskälld av både fröken och klasskamraten. Det där var ju 27 år sen men jag har inte glömt det för jag undrade så länge varför jag inte kom på fler namn. Kunde inte förstå det. Jag kom på massor efteråt.

Men vår hjärna funkar förstås så mycket bättre när den är positivt laddad. Ur ett hälsostrategiskt perspektiv tänker jag på alla medarbetare som går runt och generellt mår dåligt på jobbet och ska prestera kreativt. Det skulle nog kunna bli så mycket bättre om man fokuserade på att skapa en miljö där folk i grunden trivs och känner sig trygga.

Ibland alltså. Får man till det. Jag har ju fått pollenallergi. Men nu efter några dagar känner jag att medusinen verkar och dessutom hade det ju regnat inatt. Att kunna andas ordentligt och inte drunka i snor (ok lite överdrivet) är fantastiskt.

Bebis vaknade med sitt ”titta” klockan 06.00. Vi gick upp och mös och lyssnade på Andliga sånger på P1. Hon åt järnknäckegröt, jag drack kaffe med kokosolja.

Sen tassade jag iväg medan solen steg. Jag hade runt två timmar på mig.

Styrde stegen mot Ursvik som var lugnt och trolskt i morgondiset. Såg harar och lyssnade på fåglarna. Mötte nästan ingen. Solen som strilade mellan träden, lätt morgondis som steg- ja det var så fint så fint. Stornjöt och tänkte att jag struntar i att träna för hårda lopp, jag ska bara tassa omkring såhär i skogen. Jämt!

Jag hade med mig runt en liter vätska i min Inov-8 Ultravest som jag varmt kan rekommendera. I ena fickan hade jag en halvlitersflaska med två skopor Ucan Superstarch- majsstärkelse som smakar sådär ”klisterfadd” men jag gillar det. Tog några klunkar varje kvart och hade med två dadelbollar. Hade ju inte ätit frukost och även om jag kan gå tom ett tag så var jag hungrig.

Även om jag inte ville lämna skogen så såg jag fram emot att styra stegen mot stan eftersom jag skulle träffa mina finisar Katta och Sara. 

Förbi Solna station och över till Hagaparken, sen upp på St Eriksgatan och över bron och en sväng på Kungsholmen (huva vad mycket folk!) och så avslutade jag med några minuters promenad och rörlighet innan jag damp ned på en stol hos Två Systrar och en kock för en god frukost. När jag berättade för N vad grötfrukosten kostade skrattade han gott men det var värt varenda krona och med gröt, juice, macka, två ägg och kaffe så var jag nöjd och belåten. Gott och supermysigt café.

Men bäst var sällskapet förstås. Katta och Sara är så fina vänner och defår man raka och ärliga svar ifrån och dessutom har de så mycket spännande för sig båda två så vi hade nog kunnat prata bort halva dagen.

Men sen hem till bästman och bebis och en fortsatt solig vilsam söndag.

Långpass de luxe får jag nog kalla det här.

Courtesy of allergimedusin, god natts sömn, Falke på kroppen, Inov-8-rygga, X-Kross-glasögon, Skora Tempo på fötterna, Phil Maffetone på Enduranceplanet i örat och naturen at its very best.