Jag har ett otroligt spännande jobb. Det handlar egentligen väldigt lite om träning och kost och betydligt mer om ledarskap, medarbetarskap och andra psykosociala faktorer.

Det är mycket att ta in och fundera på. Jag drar inte igång massa saker på en gång. Jag är inte intresserad av brandsläckningsåtgärder.

Även om jag inte kommer skriva så mycket detaljer om mitt arbete så vet jag att det är fler därute som antingen arbetar med eller är nyfikna på frågorna.

Ganska ofta ligger det mycket under ”hälsoparaplyet” som kanske inte egentligen främjar hälsa. Däremot är det reaktiva åtgärder för att återställa hälsa om något händer. Rehabiliteringsplaner. Krisplaner. Hälsoundersökningar. Sjukförsäkringar.

De aktiviteterna eller strukturerna har alltid varit där och när man tittar på saker som finns på plats kan det se genomtänkt och mycket ut.

Om man har en hälsoproblematik så tror jag att det är viktigt att titta på delarna man arbetar med och fundera över vad de egentligen främjar och/eller åtgärdar.

Jag funderar utifrån: hygienfaktorer kontra hälsofaktorer. Samt proaktiva åtgärder kontra reaktiva åtgärder.

En åtgärd kan vara lite av varje beroende på hur man jobbar med det. Reaktiva förstås lika viktiga som proaktiva. Men man behöver båda och för de flesta tror jag att fler proaktiva åtgärder behöver komma på plats och arbetas in.

Låt mig ge ett exempel.

En rehabiliteringsplan för utbrända medarbetare. Det är reaktivt. Om man däremot kopplar ett lärande från olika fall och tar med sig det till organisationen och arbetar med att förebygga att det händer andra (förutsatt att fallen beror på arbetssituationen/arbetsmiljön) så kan det vara proaktivt också.

Friskvårdsbidraget. Det kanske för 20 år sen var något som en potentiell talang blev imponerad över. Nu är det en hygienfaktor för de flesta. ”Hur mycket får man?”. Det ska bara finnas där. Som toalettpapper. Om man däremot kopplade hälsoundersökningar till ett skräddarsytt hälsoförmånspaket till medarbetarna beroende på deras behov så skulle det kunna vara en hälsofaktor. Friskvårdsbidraget kan förstås vara en hälsofaktor för de som utnyttjar det på ett bra sätt och faktiskt förbättrar sin hälsa genom det. Men det är på individbasis. Det saknar ett helhetstänk om det bara betalas ut.

Men att skapa en hälsosam kultur där nyttjandet av friskvårdsbidraget på något sätt kopplas ihop med organisationens hälsa och individens hälsa kopplas ihop med organisationens. Ja då har vi en hälsofaktor för företaget.

Sen finns det saker som ofta inte pratas om under företagets hälsoflagg som påverkar medarbetarnas hälsa betydligt mer än flera reaktiva åtgärder: Ledarskap. Utvecklingsmöjligheter. Möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Och vägen framåt är att vi arbetar både bredare och djupare med frågan. Det behöver inte bli mer aktiviteter, men de behöver belysas och skruvas lite på.

Tankar och funderingar och mer än gärna era erfarenheter- välkomna!

Just nu är Kristina Paltén på väg på ett av sina livs stora äventyr. Hon ska springa tvärs över Iran. Över 200 mil. Ensam på ett sätt, men inte själv.

Varför? Kristina har ett svar nu, och kanske kommer ha flera när hon är klar.

Såhär svarar hon i en intervju:

It might not be possible to change the world by running but perhaps I could change myself, the people I meet and inspire a seed of change in those who hear about my run? At least it is worth a try. By doing this trip, I hope to bring people closer to each other, and to contribute to a more tolerant, peaceful and loving world.

Kristinas resa kan du följa här.

Det här är egentligen inte så roligt men med lite perspektiv så finns det så mycket värre saker som kan hända än att man blir magsjuk under sin tänkta glassiga löparsorti så jag försöker ta det hela med lite humor.

Jag skulle alltså springa Irontrail i Kristinehamn . Start och mål går där och banan går sedan på Järnleden. Vackert, lite tekniskt, mysigt! Två distanser fanns att välja på , 24 km och 42,2 samt stafett.

Jag ska ju ta en paus från löpningen för min ryggs skull men den här veckan har jag känt mig väldigt stabil. Har tränat bra och mått kalas. Allt känns bra inför hösten på jobbet, alla mår just nu bra omkring mig och tja, allt var bra! Jag var nästintill euforisk på vägen till start- vilken grej! Få springa 24 km utan press hemma i Värmland. Kände att jag hade bra krut i benen men hade inte tänkt på någon måltid- bara att försökta hitta ett piggt tempo och försöka hålla det. 

När de blev två toastopp innan start tänkte jag att det var lite nerver bara. 

Starten gick vid gästhamnen, vi var väl kanske 100-150 startande. Träffade löparkompisar (tog en bild med Rune Larsson) och var på toppenhumör. Ville bara iväg! Springa! Tjoho!

Så gick starten och det tog några kilometer innan jag hittade en skön fart, är ju så loppovan och speciellt på den här distansen. Men 5-5:30fart kändes väldigt bra och då låg jag på min långpasspuls och kände att jag skulle kunna hålla det och säkert trycka på snabbare in mot mål där jag visste att det var flackt. Första vätskekontrollen var vid 6 km. Jag hade med mig lite saft, vatten och russin.  Drack saften, tog en näve russin och fyllde mina småflaskor på stationen. Tassade vidare och kände att det här kommer bli kalas.

Det blev det inte. Efter 8 km så var det som någon kramat ur en citron i magen.  Jag som nästan aldrig haft håll eller såna magproblem under träning eller tävling (på BRR 2013 bllev jag dock  illamående) blev lite paff. ”Men det går nog över” tänkte jag. Fick sticka ut i skogen en sväng. Joggade vidare. Ut i skogen igen. Vidare. Gå lite. Försöka få i mig vatten. Ut i skogen. Kroppen var pigg, magen kaos. Såg till att dricka lite vatten iallafall men visste att jag ätit bra innan och druckit bra så det inte var någon fara.

Det var annars ett väldigt mysigt lopp att springa! Fin stämning utmed banan, vacker natur, trevliga medlöpare och omtänksamma funktionärer. 

När jag kom till 14 km och det fanns en vätskestation tog jag en mugg cola. Livet återvände. Jag funderade förstås på att bryta men visste inte riktigt var jag skulle be Nicke hämta mig och visste att han och lilla S var på en bondgård och hade roligt så jag tänkte att en mil kan jag ju stappla så är jag i mål på 2,5 timmar iallafall.

Det gick faktiskt lite snabbare efter colan. Kunde plocka upp farten men när det var runt 5 km kvar så var det ut i skogen igen. Och fruktansvärt ont i magen. Men nu var det ju bara att stappla imål. Orkade inte stanna nu och reda ut var jag var och skulle hämtas. Och så visste jag att lilla S skulle vara vid målet och se mamma gå imål för första (men inte sista, stackars barn) gången. Så jag gick och joggade så gott jag kunde (tänk Quasimodo). Och där var de förstås och är det något som kan lyfta ens humör så är det ens barn som klappar små händer och vinkar. Jag rasade ihop på marken och fick ligga där ett tag innan jag orkade ta mig till bilen. Satt dubbelvikt av smärta i bilen och låg säkert en timme på soffan, fick bara i mig lite buljong. 

Det blev lite bättre sen så jag kunde äta kokt fisk och lite annat. Bästa faster fixade värmefilt och mat och Nicke tog hand om S. Jag kände mig som världens sämsta mamma. 

Det är inte lika illa men inte direkt  bättre idag tyvärr. Det är andra gången i år jag får problem med magen, men den här gången är det värre. Jag brukar alltid ha en väldigt glad mage men ska förstås kolla upp vad detta är.  Magar ska bara funka!

Irontrail- jag kommer tillbaka! Och är du sugen på ett tufft men mysigt och trevligt lopp tycker jag du ska anmäla dig till nästa år!

Lite snopet att mitt sista löppass på obestämd tid blev såhär galet. Jag tar med mig känslan från de första 8 km då jag var stark, pigg och riktigt löparglad. Den löparen kommer tillbaka snart. 

Tack Kristinehamns Multisport för en väldigt fin arrangerad tävling!

Mer om Irontrail hittar du här!

Ja det kanske var lite väl dramatiskt. Men jag ska faktiskt ta löparvila ett tag i september. Jag vet inte hur länge. Men vet att inget jag gjort för min rygg hittills funkat och nu ska jag börja i andra änden och gå igenom mitt rörelsemönster från grunden. 

Jag är less på att skriva om nerverna, behöva tänka på dem, vakna och undra om jag ska vara stel idag. Vara orolig inför löppass om det ska göra ont under tiden, eller efteråt. Och det gör aldrig ont på samma sätt, aldrig ont i ryggen när jag springer men det stramar och har sig i säte och ljumskar. Och även om det faktiskt varit bättre senaste tiden så blir det inte helt bra. och jag klarar definitivt inte av att springa långt i brötig terräng vilket är det bästa jag vet.

I helgen var den riktigt ursprungliga planen att springa 2,5 mil till starten av IRontrail maraton, sen springa 42 km i terräng under loppet. Och så springa några mil dagen efter..  Som en sista mängdhelg inför Black River Run. Men jag avanmälde mig för ett tag sen eftersom jag i sommar inte tränat alls som jag tänkt, på grund av just nerverna.

Jag har sprungit ganska bra den här veckan, och bara känt lite stramningar men ryggen har varit stel två dagar. I måndags sprang jag 3 x 2 km kuperat i, för mig snabba farter runt 4:30, utan att direkt vara trött efteråt eller under tiden. I tisdags joggade jag in till jobbet och körde rätt hård styrka på kvällen. Igår torsdag joggade jag en mil före frukost med lite cykeltrötta ben. Snacka om att jag är ovan att cykla när låren känner av transportcykling till och från jobbet!

Jag har bytt maradistansen mot 24 km-distansen och ser fram emot att verkligen toknjuta av att springa en sista gång innan jag tar rehabvila på obestämd tid. Jag börjar klättra på väggarna efter några dagar utan löpning i skogen så det ska onekligen bli väldigt intressant att se hur jag ska ersätta det i-landsbehovet i september.

Har inget tidsmål, har glömt lite grejer hemma jag gärna hade haft med mig men 24 km terräng känns verkligen bara som en njutarresa. Får jag feeling och kroppen känns bra så ska jag förstås springa på så gott jag kan.

Hoppas ni också ska njuta av löpning i helgen!

Med hösten passar företag på att spinna på folks längtan efter nystart. Det är egentligen nya vanor och nya känslor som vi kanske längtar efter men vi lockas att nå dem genom att konsumera. 

Överallt läser man att ”butikerna är fulla med höstnytt” och hinner man inte dit fysiskt så är det väldigt lätt att klicka hem saker på nätet. Fri frakt, fri retur. Många tidningar, bloggare och träningsprofiler visar bilder från nya kollektioner och har nya snygga träningskläder på sig eller på bild som vi (ja jag med!) blir sugen på att skaffa mig. Man längtar efter en härlig känsla!

Sportklädesföretagen passar på att lansera ett nytt sätt att synas i mörker, hålla sig varm/ hålla sig sval, bli komprimerad/ kunna röra sig fritt. Det är nya kollektioner med nya mönster och så gärna massa nya citat man ska gå runt och fronta för att visa att man minsann är någon att räkna med.

Och ja! Visst är det så att ett nytt plagg eller ett citat kan göra skillnad. Absolut!

Men är det hållbart? Att köpa nytt hela tiden? Om grejerna företaget säljer ska vara så bra, varför måste du ha nya tights eller jacka varje år? Och ja! Det finns galet mycket snygga tights och linnen och grejer därute men är det hållbart att köpa nya av dem varje säsong? Hur är de gjorda? Vad kommer de ifrån? Vem har sytt dem? Vad tror vi händer med de här plaggen som genom sina djärva mönster har en kort ”trendrätt tid” och sen först reas ut och sen..försvinner? Slängs?

Är det ok med dig att det är ett plagg som ska hjälpa dig ta dig ut eller iväg till träningen? Vem har skapat det tänket? Egentligen? Längtan efter prasslande färgglada löv i träningskläderna man hade förra året som är så bra, som håller i år igen, räcker inte det? Behövs det att få dra på sig något nytt för att bli lite extra motiverad?

Är det på ett linne eller en tröja det ska stå att du är cool och orädd? Eller är det mer hållbart att bara vara det? Att leva citaten och visa dem i dina handlingar? Vara badass och fierce och visa att smärta bara är lite temporärt och ära är för alltid?

Är din träning hållbar? Är hur du planerar att träna hållbart? Känns kroppen hållbar eller finns det något att ta hand om innan du spänner bågen? Du är aldrig starkare än din svagaste länk. Kanske är nu tiden att ta hand om den. Jobba inifrån ut. Kanske behöver du något annat än det du gjort innan, för att få nya resultat. För att sluta få känslan av att träningen aldrig blev som du tänkt. Kanske är det dags att förenkla. Dags att sluta mäta i siffror och få fingerspitzgefuhl för kroppens signaler. För oj vad signaler den har om man lyssnar.

Är din tänkta kost hållbar? Är det hållbart både för dig och miljön att äta som du gör? Ser du fram emot att äta som du tänkt (om du tänkt, det är ju några som faktiskt inte tänker så mycket). Eller är det en period av strikt kost att hålla dig till på g? En ansats du haft flera gånger tidigare men det har inte – ja hållt? Äter du för livet?

Lever vi hållbart?

Jag ägnar mycket tid åt de här tankarna nu och high-fivear mig själv mentalt varje gång jag står emot att köpa något nytt. Varje gång jag får för mig att jag vill ha något så börjar jag med att med att inse att 1) jag faktiskt inte behöver egentligen, 2) löser det på annat sätt, 3) lånar, 4) gör om något jag har, 5)l agar eller 6) köper begagnat 7) ”Ok det här vill jag verkligen ha och jag kommer använda det länge och mycket -. jag köper!”. Den känslan gör så gott och värmer längre än ett par galet mönstrade tights. Promise.

Hur tänker du?

Träning är för alla.

Man tränar inte trots att man är storlek större eller mindre. Man tränar inte trots att man fött barn. Man tränar inte trots x y z.

Man tränar därför att man mår bra av det. För att man har ett mål. För att det berikar livet. För att det ger ett ess i ärmen i resten av vardagen. För att det kanske tar emot lite att sätta igång men det alltid alltid alltid är värt det.

Vi tränar olika. Vi tar med oss energin tillbaka till helt unika vardagar. Vi sätter igång efter att ha gjort olika saker.

Vi springer, hoppar, simmar, slår, drar, trycker och lyfter olika. Olika tungt. Med olika aktivering i kroppen.

Vi ser olika ut. Vi har gjort olika saker. Vi kan alla vara otroligt vackra när vi rör oss av rörelseglädje. Vi kan alla vara starka och vi är alla svaga.

Vi definierar känslan av att träna olika. Men jag lovar att #vavavoom är en känsla som kapslar allt det där du känner. Kanske innan, kanske under, kanske efter. Kanske inte varje gång. Men du kommer tillbaka för att hitta det.

Jag stod på alla fyra på golvet och gjorde katten-kon (ni vet man skjuter rygg och svankar omvartannat) häromdagen. Min 6-åring var med och jag hade (nakenfis som jag är) inget på överkroppen. Hon tittade på min mage som blir som ett russin när jag står så för den har töjts ut två gånger när två underbara bebisar legat där och den bara är så efter det. ”Visst är den fin” sa jag. ”Ja jättefin mamma” sa hon.

Vill du ha vavavoom? Kika här!

Fast egentligen- lev ett liv du vill uppleva nu. Lev ett liv med upplevelser som värmer ända in i hjärtat. Som värmer andras hjärtan. Som hjälper andra.

Lev inte ett liv för att imponera. Var så cool, var så närvarande att du kan uppleva magin i vardagen. Magin som finns i en måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Inte bara fredag och lördag. Magin i en söndagkväll inför en vecka med utmaningar i ett magiskt liv.

Fråga dig själv varför du jagar det stora? Jaga – för all del. Men jaga för egen del och njut av resan.

Känslan efter ett lopp du klarat av, känslan av att ”jag klarade det” innefattar inte bara de kilometrar du avverkat just då utan alla steg du tagit fram till målet. Det kan få vara så mycket mer än ett enskilt ögonblick. Det kan få vara allt det där du gjorde hela vägen.

Tänk så bortkastat att tro att ett fantastiskt liv måste vara massa fördefinierade upplevelser. Tänk så bortkastat att gå runt och vänta på, längta till och sakna magiska händelser när de går att skapa precis var som helst. Det är bara att de inte kommer se ut som på film eller i reklamen. De är på viktigt.

Idag är jag lite melodramatisk av en anledning jag hoppas inte komma skriva mer om. Jag är så tacksam för att jag lärt mig njuta av det, som nog skulle definieras som ”det lilla”. Det enkla. Att jag inte ångrar något.

Lev inte ett liv du tänker att du ska imponeras av när du är 90 år. Lev ett sant liv varje dag som du inte ångrar när du går och lägger dig.

Och läs den här fantastiska krönikan.

I höst börjar jag en ny tjänst. Jag kommer jobba med samma frågor jag velat jobba med i två år men får en betydligt stabilare och bredare plattform.

Jag må uppfattas som ett ”träningsfreak” och älska hälsosam mat och sportiga aktiviteter men när det kommer till att prata hälsa på jobbet så vill jag börja i en helt annan ände.

Hälsa som en strategisk fråga som ska ha en plats i affärsplanen.

Jag har skrivit om det här förut. Det har skrivits mycket om det här. De flesta vet vad som får dem att må bra och prestera i balans på jobbet. De flesta chefer förstår också det. Det finns många som jobbar med frågorna ur den här ansatsen. För att få hållbara medarbetare som också då är lönsamma (rent krasst) och lojala varumärkesbärare och sluta med brandsläckningsinsatser så krävs det en strategisk ansats. Det krävs att ledning och chefer är både medvetna och engagerade. Det krävs ofta ganska mycket mer än vad som pågår. Men det är en investering

Men trots det så är det väldigt många arbetsplatser varpå frågan fortfarande förväxlas med friskvårdsaktiviteter. Som den drivs som en utgift, en kostnad. En utmaning som ska lösas med stressföreläsningar, motionsinitiativ, yoga och raw food i lunchrummet.

Enskilda aktiviteter som kan hjälpa individer men vars ansats och sammanhang är avgörande för att det ska ha en effekt på hela organisationens hälsa och lönsamhet.

Det var fantastiskt att läsa den här artikeln som handlar om precis det jag tror på och kommer att arbeta med.

Monday coming up! Nu kör vi!

Tema ”förenkla” kommer jag driva hårt i höst tror jag. Tillbaka till det enkla och riktiga. Mycket sånt.

Vi kan tugga torkade gojibär och andra dyra långväga bär som paketerats med diverse hälsopåståenden men superbär, om man kan kalla dem det, det har vi ju runt hörnet hemma! Och färska bär äger över torkade.

Min största oh noooooo den här sommaren är att jag inte plockat blåbär. Att vi missade hjortronen med typ 10 -14 dagar. Inte har några bärbuskar att länsa på hallon, röda vinbär, svarta vinbär och till och med sura krusbär vore fint.

Lingon ska det dock bli har jag tänkt. Och det är så lätt att ta vara på- rensa, skölja, koka och burka. Frysa in och plocka fram sommar senare i höst och vinter.

Många fnyser åt att använda bärplockare men när man har små människor med korta ben och tålamod med sig ut i skogen kan det vara skönt att få med sig mer på kort tid och sen ägna tid hemma åt att rensa fint.

En enkel smulpaj, med lite mindre socker, med havregryn och så kanske naturell kvarg eller turkisk/grekisk youghurt till istället för köpesglass eller sån där läskig gulish sås. Blåbär, hallon eller syrliga vinbär. Mmmmm

DET skulle vara fredagsgottis det!

Igår föreläste jag i mitt egna företag, Formstark Hälsa. Jag har flera föreläsnings”stommar” men gör förstås alltid om för att möta den grupp jag står inför. Igår föreläste jag om ”hälsa och prestation i balans” men med en stundande höst då många drar igång på alla växlar åt alla håll ville jag lägga fokus på ”hälsan först” så det gjorde jag.

När jag föreläser så upplever jag alltid att folks axlar åker ned och mungipor upp när jag pratar  om enkelhet. Jag använder kanske inte ordet så mycket men att avdramatisera träning och kost känns så otroligt efterlängtat.

At bryta ut det viktigaste. Att känna efter vad det är. Det kanske inte är lätt. Men det är egentligen ganska enkelt.

Jag upplever hos många en längtan efter att både växla ned och skala bort. En glädje när man får höra att det är ok att inte pilla ned massa grönt pulver i frukosten. Att man inte ”måste” juice-cleansa. Inte springa maraton eller ultramaraton.

Att hälsa och fantastiska upplevelser kan nås genom något annat. Enklare. Lite mer sant mot dig än mot något kommersiellt.

Prestation och måluppfyllelse tror jag också många gånger kan komma av att förenkla saker. Förenkla träningen. Inte krångla till det. Inte tro att för att jag läser om hur heltidsidrottare (aka elitidrottare) tränar så ska jag göra någon version av deras upplägg i min hämta-lämna-jobba-vardag.

Att för att det finns en klocka som kan tala om att jag ska återhämta mig i 48,7 timmar så behöver jag den för att träna rätt. Att för att det finns intervaller som heter moneghettiintervaller så måste jag ha koll på dem.

Att tro att man missar något när man inte tar in- oralt eller mentalt- eller på sig massa hypade träningspass, produkter och kläder.

Jag tror det finns mycket onödig stress därute över saker man inte gör och inte ”hänger med” i. Och många stora företag skrattar hela vägen till banken på grund av den där stressen och den konsumtion den ofta bär med sig. Onödig konsumtion. Onödig för din hälsa och onödig för vår miljö. En kräm mot påsar under ögonen istället för att investera i att få till en bra sömnrutin.

För många av oss handlar hälsa om att förenkla saker för att kunna vara mer närvarande och bättre uppleva det vi faktiskt gör. Att inte ha sjuttioelva saker som ligger och rullar som en dålig skärmsläckare på näthinnan när vi ska vara närvarande med vänner, partner eller barn. Eller på jobbet för den delen. Att göra lite färre saker ordentligt istället för en massa saker som inte känns helt upplevda eller genomförda.

Saker, aktiviteter och inköp som vi egentligen inte hämtat behov till inifrån oss själva utan som tagit sig in i vårt medvetande när vi haft garden nere i osäkerhet över om vi hänger med de senaste sociala trenderna.

Och det bästa är kanske att när man skalar bort massa trams. Kanske tankar. Press. Produkter. Träningsmål.  Saker som ”måste vara på plats innan….”. Och bara går på känsla. Byter ångest inför intervaller man tycker man borde genomföra mot att bara dra rätt ut i skogen, som inte alls har den där puckeln av motstånd och prestationsångest framför sig.

Ta den mjuka vägen. Den enkla vägen ut.

Då. Kan det bli som att du tar fram några starka pilar av målmedvetenhet och livskvalitet. Som du kan spetsa och putsa på riktigt bra. Verkligen njuta av att dänga iväg mot dina måls piltavla.

Och..bulls eye!

Måste länka till min bloggkollega Lars inlägg häromdagen som fick mig att dra mina mungipor uppåt. Ni får ta honom med en nypa salt om ni är känsliga och jag kan nog tycka att löpskolning har sin plats-speciellt för oss som sitter ned mycket innan och efter löppasse så transitionen till löpningen inte blir så abrupt.

Vad kan du förenkla i höst?

Brandfackla i en bensintank! Vad är riktig mat? Hur definierar man det?

Min lunchtallrik idag var iallafall enligt någon inte riktig mat. Mackor, har jag hört, är inte riktig mat. Det duger inte som lunch.

Jag lovar att hade man en portion med kokt pasta och någon tomatsås med säg korv i då hade det inte höjts på några ögonbryn eller frågats om ”blir du mätt på det där?”. Om man hade gjort en näringsmässig analys tror jag min asketiska lunch hade vunnit. Men den var kanske inte inom normen för hur lunchlåda ska se ut. Eller?

Idag åt jag nämligen fyra stora knäckebrödmackor med makrill på och två med en hel mosad avokado på. Till det en tomat och en morot.

Riktig mat? Jag tycker det. Gott? Det tycker jag med och framförallt superenkelt att fixa, mättande och jag vet att jag får i mig bra saker. För mig är det det viktigaste ganska ofta. Det behöver inte vara ett gastronomiskt fyrverkeri jämt utan ibland är det just #feedthemachine som gäller. Krubb. Fort. Enkelt. I magen. Så man kan fortsätta med det man gjorde.

Andra dagar är man sugen på en riktig matupplevelse. Och då tar man sig till det. Men vissa dagar vill man bara tanka maskinen och tuffa på. Såna dagar har jag ofta.

Efter att ha haft ätstörningar förut är det så befriande att ha det här förhållandet till mat nu. Ett förhållande till mat jag inte behöver fundera så mycket på, men är ganska noga med. Jag är noga med: Smak, näring, riktighet och enkelhet. Jag vill inte ägna flera timmar åt att laga mat, speciellt inte åt mig själv. Jag är inte så noga med att planera och inhandla specifika saker och förstår då att det kan bli lite hipp som happ men lyckas ganska ofta laga riktigt goda saker tycker jag. De smakar liksom extra gott för jag vet att det var så enkelt, de är så näringsrika och man får sätta sig vid bordet ganska snabbt. Ni vet min hashtag #foodsforeverydaychampions .

Jag är otroligt noga med maten till familjen på kvällen. Att vi sitter ned tillsammans och att det finns ett helhetstänk. Att det är gott men har aldrig lust att stå längre än 30 minuter vid spisen. Gärna lite disk. Mycket grönsaker.

Ibland tänker jag att vi ofta gör det för komplicerat. Vi matas med tips på saker vi ska äta och med recept och bilder på mat lite var vi än går. Att vi tror att det måste vara på ett visst sätt. Att riktig mat, att lunch måste se ut på ett visst sätt. Vara något som ska värmas eller se ut som en färgsprakande grönsaksfest.

Många vill dessutom äta mindre för de vill gå ned i vikt. Då kanske det är skönt att känna att det är ok att också kunna tänka mindre på mat och käka gott, enkelt men kanske lite tråkigt. Inte mata den här hedoniska hungern med massa recept och smakorgier hela tiden.

Inte hela tiden. Ibland. Kanske låta tisdagslunchen  vara en god enkel blandning av enkla råvaror som mättar, går snabbt att förebereda, inte kostar så mycket och ger massor av näring. Känna att det är ok, inte ”åh jag har en så tråkig matlåda”. Tänka att man fyller på med energi och vara nöjd med det.

Jag tänker så. Hur tänker du?

Provocerar?

Eller?

Den 19e september skulle jag sprungit 16 mil. Det skulle, var det tänkt, ta runt 20 timmar- strax under. Det är djävelusiskt jobbigt. Gör ont både då och efter. Men känslan är ändå något av det bästa jag varit med om.

Men jag är inte i form för det. Jag har inte sprungit den mängd som krävs för det målet. Inte hållit den farten. Har ont i nerver. Känner mig så så stark i 99% av kroppen och 100% i knoppen men en svag punkt i ryggen orsakar problem.

Jag ska springa hela livet. Vad är att hoppa över ett lopp nu? Att ta med mig att jag är mentalt starkare än någonsin i min löpning. Har klarat att komma tillbaka efter graviditet i lugn takt. Gjort allt, nästan, rätt. Lyft och vridigt fel och det straffar sig nu.

När jag började inse att jag inte skulle kunna springa 16 mil så damp ett brev ned i brevlådan. Precis då. När jag behövde ett plåster på såren.

Ett erbjudande om att just den helgen, istället för att slita i 16 mil få åka bort och bara ta hand om mig. Log out. Logga ut. Skärmfritt. Yoga. Sova. Vandra. Äta. Kanske fila fötterna eller virka. Läsa. En helg i skärgården med ett gäng sköna människor.

Att jag ens tvekat? Det var när min kompis, nybliven tvåbarnsmamma som inte sovit så mycket den senaste tiden påpekade att hon skulle göra typ ”vad som helst” för detta och jag var ”galen om jag inte åkte” som jag tänkte att yes! Det är som ett hån mot alla stressisar och de som inte kan ta sig den här tiden att inte göra detta. 16 mil finns kvar.

Jag har skrivit om det förut. Det är genialiskt. Jag har inte gjort något liknande-ever! Mindfulnessretreat förvisso för 7 år sen men detta- så mycket mer!

Såhär skriver Elin och Elin:

En logout är ett lyxigt läger där du äger din tid.

Den pågår från fredag till söndag, i Stockholms skärgård.

Du bor i enkel- eller dubbelrum på fina Svartsö värdshus. Nya sköna sängar i hela huset.

Vi erbjuder yoga, träning i skogen och vällagad mat i samarbete med duktiga kockar.

Lyx OCH läger: Tänk dig blandningen av uteliv, vedhuggning, och gemensamma måltider med ett glas gott vin. Kärleksfullt lagad mat av en kock och ett tyst skönt enkelrum med härlig frukostbuffé och rawfoodalternativ.