Men ÅH så bra Tjejmarathon ( ja för killar också) kommer bli nästa år. Ni anar inte. Vi kommer släppa detaljer mot slutet av november.

Men hur vi tänker kan jag dela med mig av nu. Vi samlar pengar till de som behöver det mer än du någonsin kan förstå. Till att de ska få hjälp att hantera såna här händelser. Som liksom inte går att ta in. Men det är så det är. Var. Är igen.

Vi kopplar ihop det med att göra saker tillsammans. Springa närmare bestämt. Ganska långt men jag kan hinta om att det kanske inte kommer behöva vara 5 mil för alla framöver. Men #Irun4you står för att vi springer för att vi kan. För de som inte kan. Vi springer och är tacksamma och när motivationen och orken tryter så har vi ett större mål med det vi gör.

Tjejmarathon är #badass. Det är gemenskap, löpning, natur, vänskap och djeflar anamma i en skön röra.

Och nu är det såhär va. Att min kompanjon i Starstruck Unlimited (som är vår ideella organisation så allt går rätt till) som arrangerar Tjejmarathon är nominerad till ”Årets förebild” på Guldgalan i november. Dels för att hon är en fantastisk PT, men dels för att hon medarrangerar Tjejmarathon. Det vore liksom så kul om vi nådde ut till fler. Vi har ju inte direkt vare sig tids eller finansiella muskler till det.

Jag tänker inte tigga röster men jag tycker du ska rösta om det är något som du hittar av nomineringarna som bör lyftas fram. Själv har jag röstat på Katarina Woxneruds ”mammamage” eftersom jag tycker det är något av det bästa som hänt oss mammor sen..sen..blöjor!

In och läs nomineringarna här och lägg en röst med det ditt hjärta slår för.

I ett parallellt liv så tror jag att jag hade blivit en singer-songwriter. Kanske inte framgångsrik med vanliga mått mätt men djeflar vad jag hade stretat. Jag tänker ofta på det där. Val man gör som tar en hitan eller ditan. Som öppnar dörrar och stänger andra.

Jag spelade piano när jag var yngre. Sjöng i kör. För spretig för att vara en talang.

Men när jag flyttade till Australien tog jag med min gitarr och oj vad jag spelade. Med andra ibland som hade andra instrument, typ afrikanska trummor. Jag lärde mig ackord, satt utanför huset för att inte störa mina housemates i mina schletna fiskarbyxor, uggboots med en stor kopp té med havet allt från rullande till dundrande några stenkast bort.

Tragglade så fingrarna skavde. Hittade på egna sånger och försökte tolka andras. Allt från the Waifs till U2, till Foo Fighters, John Butler Trio, John Mayer och jag gav mig till och med på Dave Matthews band men alla som hört dem fattar hur svårt det är.

Jag hade inte tålamod att nöta men jag njöt enormt av att sitta där och fnula. Jag och ”sista Sim” brukade försöka spela ihop ibland och vi gjorde stämmor på Wicked Game av Chris Isac.

Musiken är fortfarande otroligt viktig för mig. Jag har gitarren framme och spontanspelar lite då och då men har tappat så mycket. Fingrarna värker fort. Fnattarna vill höra ”Pippi Långstrump” (typ alla barnvisor går i G,C och D- testa!). Jag har blivit lite blyg- håller rösten?

Jag saknar att ägna mig åt att hitta på musik och nöta en sång så den sitter. Jag ska försöka ta mig mer tid. Det ger så enormt mycket.

Musik är så viktigt för mig så ibland blir det knas. Jag hörde en låt igår i en affär , en lång instrumental sak men fick ändå försent fram den där appen man kan leta musik med. Frågade de i affären vilken låt det var men den styrdes från huvudkontoret på en spellista på Spotify. Tror ni jag ger mig? Nej jag ringer huvudkontoret för att fråga vem som styr musiken. Blir kopplad till en irländsk kundservice som hänvisar till 12 publika spellistor som de använder. Japp. Jag har lyssnat idag. På massor av konstig musik för att hitta låten men det är fortfarande #fail på det.

Det finns två konserter jag önskar jag kunde resa i tiden för att ha varit på:

1) Dave Matthews band när de spelade i Central Park. Att vara där när den här låten brakar lös. OMG. (Jag har dock haft förmånen att se dem på en liten scen i Australien där de inte var så stora då och stå framme vid scen).

2) Stone Roses när de spelade på Heaton Park I Manchester för några år sen. Jag bara missade det! Totalt. De återförenades för några år sen och gjorde en världsturné. Och jag missade det. Gah. Waterfall är en av mina favoritlåtar med dem.

Om jag skulle lista mina favoritband så går det nästan inte. Men Pearl Jam, FF, Dave Matthews band, Ben Harper och The Stone Roses är väl de som ofta återkommer. Morcheeba och the Waifs är också lite heliga.

I december kommer Clutch hit. De är riktigt bra band. 3e december spelar de på Debaser. Funderar på att gå. En bra konsert kan ge massor av energi.

Vad lyssnar du på?

Det citatet tänker jag ofta på. Jag tänker på att det är över två år sen jag sprang ultra. Det är som att börja om. Även om jag har en del erfarenhet, både egen och efter att ha coachat flera ultralöpare, att förlita mig på.

Löpningen finns alltid där. Som en kompis. Som något jag tar i handen och hjärtat för att ratta in mig själv. Jag är egentligen en ensamvarg och löpningen blir någon sorts legitim egentid. Målet blir faktisk sekundärt till att få träna för det. Det är resan dit, alla stunder och upplevelser på vägen som är det stora. Det stora målet är egentligen att fortsätta springa. Att leva springandes. Att ha löpningen med genom hela livet istället för….vet inte. Det fyller så många funktioner för mig och samtidigt så är den alltid nedputtad från topplistan av saker jag tycker är viktiga. Fast. Att jag springer är väldigt viktigt för mig. Men hur mycket är olika viktigt beroende på när du frågar.

Jag har inte sprungit långt på så så länge nu. Det går inte att förklara min skada heller. Jag förstår fortfarande inte exakt vad det är även om jag fått så mycket fin hjälp. Man kan säga att jag känner mig starkare än jag någonsin varit men det finns något i rygg/SI-led som inte jobbar helt bra. Det är nyckfullt- i fredags till exempel sprang jag 8 kilometer och det kändes inte så bra (men gör inte ont efteråt) och i lördags sprang jag 18 kilometer och det gick hur bra som helst. Det går framåt absolut men det är bara så konstigt. Inte pålitligt helt enkelt även om det inte är något som är trasigt eller ömmar efteråt. Jag är less på att skriva om det men rehab fortsätter medan jag ökar volymen.

Tiden går. Eller rusar. Var tog oktober vägen? Jag är inte uppe på några längre distanser även om jag fått in den så fundamentala kontinuiteten i träningen. Jag springer regelbundet och nu ska jag öka volymen. Det är inga problem motivationsmässigt men tidsmässigt är det lite svårare. Jag tummar ogärna på sömnen men måste krasst kliva upp snortidigt om jag ska få in lite längre pass på annat än helger. Och helgerna vill jag helst vara med barnen och inte borta för mycket.

Jag kommer alltid att köra en minimalistisk approach till min ultralöpning. Det är det enda som funkar. Smart träning. Alla pass har ett syfte även om det ibland blir att ”springa ur” benen så passet efter tar lite mer. Mycket transportlöpning. Försöka få in några Hammarbybackar. Mycket terräng.

Att vara fettdriven och hitta saker som funkar att äta med min ”nya” mage (som fortfarande utreds men lutar åt gluten och laktosintolerant) blir också viktigt. Det går inte att äta som förut uppenbarligen.

Tanken är att bygga upp distansen under november och december. Under januari blir det lite mer flåsträning för då ska lillan skolas in på dagis och jag tror jag kommer behöva vara mer flexibel med tid och jobb. Februari och mars fortsätta bygga volym och sen om allt går som det ska så ska jag springa 100 miles på TEC i april. Det är mycket terräng på TEC och det är inte ultimat för mig just nu men isåfall blir det 50 miles (8 mil) istället. Det spelar inte så stor roll när jag springer 16 mil igen. Bara att jag känner att det kommer gå och att jag är på väg ditåt nu är det viktiga.

Så. Ja. Jag springer. Längre och längre. Igen.

I torsdags var jag på Healthy Business (ett exklusivt HR event med hälsa och digitalisering i fokus). En av talarna var Charlotte Kalla som av en annan talare beskrevs som en ”nationalklenod” och hon är verkligen helt fantastisk.

Hon bjöd öppet på flera tips och trix hon tagit till för att nå sina enorma framgångar. Bland annat har hon använt sig av mindfulness. Jag tog med mig tre tips hon delade om hur man kan tänka för att navigera sig fram i sin vardag, eller när man ska sätta mål och göra alla dessa val vi ställs inför:

1) Var nyfiken på vad andra gör men följ din egen väg!

2) Lita på magkänslan!

3) När du ska göra något- ställ frågan varför du ska göra det!

Jag tycker det är klockrena tips och viktiga att ha med sig för att inte bara i slutändan men varje dag gå sin egen väg! Med andra, för all del, men på sin egen resa.

Ha en fin måndag!

Går, hoppar och studsar sin egen väg!

Anna skrev ett så fint och ärligt inlägg idag. Jag hade tänkt skriva något annat men det här grep tag i mig och pockar på ett inlägg.

Jag tänker att jag alltid försökt vara ganska ärlig (inte att förväxla med att vara väldigt öppen och privat) och försöka visa ”hela spektrat” av vad ett liv bakom en tränings/löpar/hälsoblogg  består av.

Nu tänkte jag, inspirerad av Anna skriva om några saker som jag är lycklig över (för jag är väldigt lycklig just nu) men även skitskraj över.

1) Min familj och vänner

Klyschvarning! Men jag är så otroligt lycklig över mina två flickor. De är helt underbara. De kan få tid och rum att försvinna och det är så fantastiskt att ha så mycket tid med dem. Ibland måste jag nästan nypa mig- kom de där två finisarna ur min mage? Fick vi dem?

Min fästman som är som min bästa kompis och imorgon har vi varit förlovade i två år. Resten av min familj- inte så många till antalet men det gör inget! Det är kvalitet, inte kvantitet. Mina vänner- nya som gamla. Min bästis och jag har känt varandra i 35 år. Sen vi var ett år då jag blev dagbarn hos hennes mamma. Oskiljaktiga trots att vi är otroligt olika. Hon vägrar Facebook och har nog aldrig läst min blogg och för henne är jag ”Anso” (ingen annan får kalla mig det) och det är så mycket histora och så mycket framtid mellan oss. Igår var jag på tjejmiddag hos henne med andra gamla vänner och – well det är mumma för själen.

Mina nya vänner. Som jag träffat via bloggen faktiskt. Både nära och de man bara önskar att man kunde träffa mer.

Rik!

2) Magkänslan och mitt #vavavoom

Jag kan ibland ångra och gräma mig över att jag haft så dåligt självförtroende och ”hattat” så mycket så jag slösade bort en sisådär 10 år med att bara halvhjärtat göra saker: Läsa SAM på gymnasiet för jag inte trodde jag skulle klara naturprogrammet. Läste till Civilekonom för jag inte trodde jag skulle få jobb om jag sökte till Oceanolog eller något inom Idrott. (DUH jag vet). Bangade att få åka och jobba med väldigt fina hästar för jag inte vågade. Alltid fegat. Men nu så vågar jag, iallafall ibland. Jag går bara på magkänslan och säger den nej så är det nej. Mycket mer nej senaste tiden än ja men det är ok när det kommer från solar plexus. Vavavoomet är som att gå runt och vara lite hög på livet. Att vara lyhörd för flow och kasta sig in i det. Det kan knocka mig en måndagmorgon, mitt i ett löppass, med en bra låt i öronen eller ute i skogen med familjen.

Saker som skrämmer mig är att något ska hända mina barn eller min familj. Det är nästan sådär på gränsen så jag måste få hjälp. Jag fattar ju varför, det har ju hänt en del grejer de senaste åren. Så jag jobbar runt det men det är ju så jobbigt ibland när man liksom vill kontrollfreaka hela vardagen. Har pratat med andra föräldrar- nej mammor bara faktiskt och det är ju förstås fler som känner så här. Tvångstankar om hemska saker som kan hända- helt onödigt men de bara kommer. Oro över N- ibland! Bättre nu.

Oro över våldsbrott, terrorism, främlingsfientlighet. Oro för miljön, för att det inte är tillräckligt många som bryr sig tillräckligt om rätt saker för att det faktiskt ska bli någon hejd på hur vi förbrukar jordens resurser. Rädd när jag ser reklam ibland för hur ”symtombotarsjukt” samhäller är. Det kan kännas galet mörkt ibland. Jag blir rådvill.

Men i slutändan så brukar jag lyckas vara tacksam, se det goda, fokusera på det och  hålla galet hårt i mitt ständiga motto:

Var förändringen du vill se i världen.

Det är trots allt det enda man kan göra. Enkelt. Men fanimej inte lätt!

Vare sig man vill springa långt, gå ned i vikt, orka med en hektiskt vardag, vilda barn eller att inte sitta och gäspa när man väl tagit sig iväg en kväll för att umgås med vänner så kan vad man äter spela stor roll.

Jag har ganska många kokböcker hemma men det är inte många jag har uppslagna. Det är inte många recept jag följer och ofta tycker jag det är för mycket meck helt enkelt. Jag har alla Ulrika Hoffers böcker och de och Kärlek oliver och timjan är de böckerna jag hämtar mest inspiration ifrån när jag inte själv bara går bananas.

Nu har Ulrika släppt sin senaste kokbok med just hjärna och humör i fokus.  Good Mood Food. Boken är inte tjock, den är precis lagom. Den är pedagogisk och för mig som får dra ned på gluten och laktos passar den jättebra! Det finns mycket vegetariskt också och man kan kombinera flera ”rena” vegetariska recept.

Vi har redan lagat flera rätter- även om jag som vanligt skruvar dem lite och det är så gott! Så enkelt och snabblagat. Stort gilla på det!

Recepten är alltså fria från gluten och laktos så passar många och det finns både frukosttips (jättegoda enkla pankisar till exempel) , såser och annat. Kapitlet i början är en snabb och konkret lektion i näringslära för dig som vill förstå, men blir förvirrad av alla kostråd. Det är inspiration utan måsten.

Här är mina Tamaribrysselkål som jag instagrammade och flera ville ha recept på. De var inspirerade av Good Mood Food men det receptet ser annorlunda ut!

Putsa brysselkålen(en påse är väl ca 500 g?)  lätt och skär dem i halvor

Koka lätt i vatten med lock några minuter

Under tiden rostar du lätt cirka 1,5 dl sesamfrön i en torr stekpanna

Skölj kålen med kallt vatten och stjälp upp i en salladsskål.

Blanda olivolja med peppar och Tamari och lite pressad citron (smaka av hur starkt du vill ha). Häll i sesamfröna i dressingen och häll den över brysselkålen.

Klart! OBS- väldigt osäker på doseringen! Men väldigt säkert på att det var gott!

”Det här téet innehåller XYZ som är bra för ÅÄÖ”. Sa någon. Min motfråga var: Men är det gott?

Det var det inte.

Tack för kommentarer på gårdagens inlägg! Det är så mycket att säga och tycka och skriva om detta.

Men jag tänkte också på att jag verkligen vill trycka på en sak som så ofta glöms i sammanhanget:

Matglädje!

Det är fokus på mängd och innehåll och näringsämnen och det är en del i att känna matglädje förstås men att äta i lugn och ro (ibland iallafall!), äta tillsammans med de man tycker om, njuta av smaker, konsistens, testa nya recept, veta vad man äter och känna glädje över det val man gjort, det är också viktigt. Jätteviktigt. Kunna känna glädje över det man äter för man har gjort ett aktivt medvetet val. Att vi väljer vad vi äter, inte att någon annan gör det.

Jag läste om en ny bok som heter ”Den blå maten” och det stod lite sammanfattande att några aspekter som förenade de som lever riktigt länge var att man ofta odlade maten själv, åt med sällskap, åt i lugn och ro, inte stressade, åt upp till 20 olika vegetabilier varje dag. Ofta arbetade hårt fysiskt och det stod om att inte leva i materiell överflöd, ibland ganska fattigt men med tillgång till näringsrik mat. Många bodde i branta sluttningar vilket förstås ställer krav på fysiken.

Nej men så ser det väl inte riktigt ut utanför vår dörr överallt och att leva länge kanske inte är ett mål i sig. Men i den kostförvirring som många upplever ta fasta på saker man faktiskt kan ha som verktyg för att känna att man väljer rätt kan vi nog hämta lite inspiration till här.

Som Sara kommenterade, pekpinnar funkar sällan. Jag kan bara gå till mig själv- då går jag i försvarsställning. Men de och vi som vill påverka människors hälsa till hållbara val har förstås mycket att vinna på att inspirera och visa på goda exempel.

Tänk så många, mig själv under flera år inräknat, som inte alls känner glädje när ordet ”mat” kommer upp. Tänk vilken möjlighet vi har som har råd med och tillgång till mat hela tiden har att göra goda val. ” Mat ska vara gott och det är energi så ni orkar leka och busa” säger jag till min stora tjej som börjat fundera mycket på vad maten kommer ifrån, vad vi äter, hur man lagar och om det är nyttigt. Mat är livsnödvändigt, det är energi, det kan vara samvaro. Det borde vara mer glädje!

En av de mer välskrivna inläggen i hälsodebatten (om det nu kan kallas debatt..fenomen??) är den här välskrivna artikeln i SvD som jag fick länkad till mig på Facebook. Den kommer det ett annat inlägg om senare under rubriken Ätstörd eller ätfokuserad.

Men vi har bigger fish to fry mina vänner!

Jag funderar mycket över hälsohets och kost generellt, både i mitt jobb som hälsostrateg, för egen del som hälsobloggare (får jag väl ändå kategorisera mig som), som individ som fått problem med magen och utreds för IBS-liknande besvär, som mamma men mest på senare tid faktiskt som någon som är jäkligt skraj för vårt ganska egoistiska och ohålllbara sätt att förhålla oss till mat. Vi får massor av likes när vi instagrammar en rejäl burgare från något krystat hippt hak i Tokholm. Det är ”hängmörat” och ”Angus” och Petter har öppnat köttbar ett stenkast från där jag bor. Men vår köttkonsumtion är så ohållbar så man blir mörkrädd.

Jag tänker sk**mycket på det. Det snurrar i skallen varje dag. Sen jag såg dokumentären Cowspiracy. Se den. Jag önskar att alla skulle se den. Vi har härhemma diskuterat den en hel del senaste tiden. Vi äter nästan aldrig rött kött sen redan innan. Har bytt ut det där sista köttet mot sojafärs som smakar lika gott som vanlig död-ko-färs. Jag tror inte jag skulle klara att slakta en ko men har iallafall under mina dagar jag vickade på styckavdelningen varit med på slutprocessen av att paketera kött sådär clean som vi nu kan välja att konsumera det. Jag blev vegetarian då. Kan jag rapportera. Det är inte så najs det som hamnar i köttkvarnen kan jag berätta.

Jag tror få skulle hantera hela processen. Skörda lite bönor skulle vi nog klara av allihop. Men så smidigt att hämta hem ett paket död ko från affären och aldrig behöva se när den dog. Lite så.

Däremot konsumerar vi här hemma en del mejeriprodukter och ägg. Mest havremjölk men kanske 2 liter vanlig mjölk, någon liter youghurt, jag äter nog 1,5-2 lådor keso i veckan och det blir en burk kvarg som jag bakar av. Fetaost- absolut! Getost- yes det tycker jag om. Vanlig ost- ja en trekant i veckan som mest. Men allra mest veganråvaror. Vi är inga bad guys.
Men vi skulle kunna äta ännu mer vegetariskt, absolut om vi skulle försöka. Men jag har svårt att förhålla mig till att sluta med äggen och keson.

Såhär skriver SLV:

Djurproduktionen står för nästan 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Nöt och får, som är idisslande djur, orsakar på grund av sin fodersmältning särskilt stora utsläpp av växthusgaser. Nötkött orsakar 23-39 kg växthusgaser/kg kött och lammkött 13-22 kg växthusgaser/kg kött (båda siffrorna gäller kött utan ben).

Många äter väldigt mycket animaliska varor. Säkert för att det är gott. För att man tycker det är riktig mat och tänker att det behövs. För det är lätt att laga. Av slentrian.

Och även om man väljer ekologiskt och KRAV så är det en enorm belastning på jordens resurser att framställa de här varorna. Om man tänker på all animalisk mat som lagas på restauranger och storkök och där det förmodligen slängs mer än vad en noggrann familj gör så är det helt ofantligt resursslöseri.

Vi var med jobbet på en restaurang som specialiserat sig på burgare och hummer. Jag vågar inte räkna på hur mycket de och alla kötthak tillsammans enkom i Stockholm orsakar i bara vatten och energiförbrukning för att framställa stora köttportioner som förstås inte alla äts upp. Slänga kött är liksom det ultimata energislöseriet i matvärlden.

Se dokumentären. Tänk om alla åt hälften så mycket kött som de gör idag. Bytte ut mot vegetabiliska källor. Bytte kanske 1 kilo kött i veckan mot 0,5 kilo  kött och valde KRAVmärkt från Sverige enkom. (Räcker det om vi inte importerar?). Som ett första steg. Havremjölk i pannkakssmeten och spara den vanliga för kaffet. Tog sig en stund och räknade på hur ens matvanor påverkar jorden. Smyger in en till vegetarisk rätt i veckan under en 10-veckorsperiod. Låter köttet vara ett tillbehör då och då.

Jag fick en tankeställare. Att djurhållning i form av uppfödning var en sån miljöbov hade iallafall jag inte insett. Även om jag försökt tänka på miljön när jag handlar på flera sätt.

Och det positiva är att vi kan göra så mycket. Redan NU! Redan på nästa inköpsrunda.

Jag har fått så mycket frågor om att dela med mig mer konstruktivt av recept och jag blev än mer motiverad nu att göra det utifrån att inte förbjuda just kött, ägg och mejeriprodukter men låta dem dansa med lite på sidan om liksom. På ett hållbart sätt.

Hur tänker ni? Tänker ni på miljön när ni äter?  Har ni sett Cowspiracy?

Jag är lite snuvig. Det är inte så farligt men det blir alltid såhär varje höst när det slår om. Mina bihålor surar ur totalt och jag backar från träningen en vecka ungefär.

Jag har tidigare skrivit 10 tips för att inte bli förkyld- läs dem här. Det är nästan exakt ett år sen jag skrev det inlägget och det verkar stämma varje år alltså!

När man väl är snuvig och inte ska träna så ser jag också hur folk blir frustrerade och det är som en ofrivillig endorfindetox och jag märker själv hur tålamodet är kortsnaggat.

Men försöker tänka att man faktiskt får lite tid över till andra saker som faktiskt kan stötta både träningen och hälsan när man väl är igång sen igen. Här är fem tips:

1) Läs lite till. En halvtimmes tidigare sänggående med en bok ger extra återhämtning

2) Lugn yoga eller andra rörlighetsövningar. Alltså verkligen l u g n t. Katten/kon, barnets position, lugna yinövningar.

3) Mindfulnessövningar. Varför inte testa om du aldrig prövat? In på yogobe.com (bli medlem för sjutton det är hur bra som helst!). Skaffa en ny daglig övning som kommer ge dig extra mentala muskler.

4) Ta en fika med någon du inte träffat på länge. Ta en promenad kanske!

5) Leta nya goda recept på energibollar och annat. Baka energibars, energibollar och fyll frysen med så du har något gott att ta med ut på löpningen sen när du är frisk igen.

Gesundheit!

Min kommun alltså. Sundbyberg. Sumpan. Det finns säkert massor att klaga på men jag blir ofta överraskad över allt bra som finns här. Så mycket bra initiativ. Så mycket stöd som finns för allt möjligt.

Just nu pågår ”Simma och ge hopp 12-18 oktober” på vår simhall samt Iforms friskvårdscenter till förmån för Barncancerfonden samt Fighterhjälpen som stödjer just Barncancerfonden.

Det här är mitt hemmagym! Mitt favoritgym också och den här veckan provtränar du gratis hela veckan. Det är massor av aktiviteter som passar både stora som små och jag kan verkligen rekommendera ett besök här. Tunnelbana Duvbo sen 1 minuts promenix. Läs mer här

Är du ändå i krokarna kan du besöka min favoritbutik- Telling Stories några minuters promenad nedför Fredsgatan. Hos Henrik och Jessica hittar du personligt utvalda saker som de själva köper in direkt från Indien och andra ställen. En fantastiskt mysig och fin affär/galleri/fik!

Ett litet urval från Telling Stories webbshop.

Mot stjärnorna!

I den här bloggen och lite överallt så är det mycket fokus på balans och att ta det lite lugnt och inte ta ut sig, vara realistisk och se det stora i det lilla.

Well.

Det är bra på alla sätt men idag vill jag ur mitt snörvlande, mitt rehabbande, min känsla av att det är så långt till de fysiska prestationsmål jag har. Det är väldigt lagom allting. Det är snällt och balanserat.

Jag vill slå ett slag för att sätta det där målet som man får stora fjärilar i magen av. Jag vill börja vara på väg mot det.

Jag vill slå ett stort slag för orealistiska, galna mål. Mitt i allt ta det lugnt och bara vara hälsosam.

Kasta ut allt vad rim och reson heter så långt åt Jantehelskotta det går. Ba tjoff, spark iväg. Slå ett slag för att säga att ”jag ska springa maraton fast jag inte klarar en mil”. ”Nästa år ska jag springa ultra”. ”När jag fyller 40 ska jag under 40 på milen”. ”Jag ska köra en ironman men jag kan inte simma”.

Och för egen del. ”Jag ska springa 16 mil igen”. Och det finns ba ingenting i mig just nu som är i närheten av det vare sig mentalt eller fysiskt.

Men det är frigörande att säga det. Det ger ett rus i kroppen, likt första morgonkaffet. Det är ett jättekliv, i sig från där jag är nu. Men när jag bryter ned det. När jag lånar Kjell Enhagers tänk: ”Men om jag skulle göra XYZ sen, vad skulle jag behöva göra idag då?

Personligen är det att snyta mig och inte träna alls förrän bihålorna tillåter. Vad ska du göra?

Varsågod förresten. När jag behöver lite untz för att ta mig an en bombastisk måndag då kör jag den här låten. Lyssna på hela. Den är galet bra. (Speciellt sista 2-2,5 minuterna, skulle vilja ha det repeat i öronen på mina sista mil på ett 100 miles lopp).

Vi hade tänkt göra en massa saker hemma i helgen men det är så otroligt skönt att min bästman och jag prioriterar likadant: Blir vi sugna på att strunta i allt, fylla termosarna och dra ut i naturen så gör vi det alla gånger före att rensa på balkongen eller åka till IKEA. Sånt kan alltid vänta.

Den här helgen satte vi lillan i vår BugabooRunner och tassade iväg längs vattnet till Agustendals 4h-gård och djuren där. Vagnen rullar så lätt! På flacken behöver man knappt hålla i styret- den bara rullar av sig själv. Vi hade packat med oss mat i termos till henne och fika och te i termos till oss. Solen strålade.

På eftermiddagen kom en vän och vi åt potatis och purjolökssoppa som jag toppade med pepparrot- det var gott! Till middag lagade jag grön curry med kikärtsgryta. Det har lagats mycket vegomat den här helgen.

Idag vaknade jag med svullna bihålor. Det är så typiskt. Jag tror att om jag går tillbaka flera år så slår det till varje höst runt när det kommer en köldknäpp. Blir inte dålig i övrigt men svullna bihålor ska man inte träna med. Rehab på gymet i 20 minuter fick räcka och sen åkte vi ut till mina barndomshoods och gick till graven och tittade på mer djur även om S var lite skeptisk när vi tog med henne in i en fårhage. Och så åt hon lunch ute igen.

Ikväll har jag jobbat lite och jobba söndagkvällar är en av mina sk lifehacks- jag känner att jag ligger steget före och har koll på veckan.

Balkongen ser ut som ett kaos. Jag har inte storstädat i garderoben. Vi var ute istället. Allt i sin ordning!