Jag lyssnar på bästa Saras podcast om ”Sexiga träningsbloggare” (till vilken skara jag inte räknar mig själv för övrigt. Finns det en klassificiering för ”Mullemammor” så hittar ni mig där!). Sara är expert på sociala medier. Hon är riktigt duktig och proffsig på att både hjälpa företag att agera på nätet och synas där själv. Sara och flera i hennes nisch kan det här med hur man använder sociala medier på ett smart sätt rent affärsmässigt och varumärkesbyggande.

”Strategi för sociala medier” jobbar folk med. Jag försöker ha en strategi för att bemöta folk i verkligheten och tycker det är utmanande nog. Nej jag tänker fortsätta vara lika spretig både på Facebook, Twitter och de cirka 2 gånger i månaden jag kommer ihåg att jag har Instagram. Pinterest har jag släppt och sen är det massa andra saker jag inte vet vad det är: Klout? Viper? Eller var det viber? Enlighten me!

Jag tänker hela tiden att det sitter en liten skara människor som är nyfikna på mer information om löpning, om vardagspusslet, om ren mat, om #vavavoom och om motgång och framgång och som älskar naturen precis som jag och läser min blogg. Sen ser jag min statistik då och då och ser att ni är rätt många.

Och då tänker jag att jag kanske borde skärpa mig lite. Skriva lite mer systematiskt, planerat. Säga ja till mer erbjudanden jag får, ta mig tid att gå på releaser och sånt och skaffa en kamera så det blir finare bilder för herreminje vad fina platser jag är på ibland.

Men det är inte jag. Jag har en hemsida på G där det kommer vara mer sånt men det här är min blogg. Här gör jag precis som jag vill. Jag har jobbat och jobbar så jäkla hårt jämt så blóggen ska inte belastas med strategier eller planering. Det kommer från hjärtat hela vägen. Alltid gjort. Kommer alltid göra. Fakta. Känslor. Tips. Trix. VAVAVOOM:

Och som några vet så har jag en dröm om att göra ett sommarprogram. Vissa saker tänker jag gör sig bättre i prat än i skrift. Och jag är ju aldrig först på pucken men med inspiration hämtad från de poddar jag lyssnar på (Endurance Planet mest) och nu Saras pod så känns det som den här idén ska få ta lite plats. Sommarprogramsidén har utvecklats till en idé om en Runnerslove Pod!

Jag håller på och roddar med det tekniska men jag tänker en pod som handlar om löparglädje, löparäventyr, folk som tar sig an sin första mil, sin första mara, springer fort, springer långt. Jobbar med löpning. Springer för välgörenhet. Jobbar med skador. Och så.

Ofta när jag springer mina långpass lyssnar jag på min favorit Lucho på Endurance Planet och blir samtidigt inspirerad att springa mer. Lite så tänker jag att det ska vara. Varje pod ska leverera något nytt vare sig det är inspiration eller ren kunskap.

Vad tror ni om det?

Skor för 16 mil. De här älsklingarna hade legat i en plastpåse i två veckor. Tog fram och gjorde ren dem nu och nu är vi igång igen.

Bara så de som tror att jag lever något sorts asketiskt morotsliv med minst 5 mil i benen per pass annars är det inget att ha.

Jag skulle springa någon sorts tröskel idag och som vanligt när jag put it to the universe att jag ska springa så samlas vädergudarna till möte! ”Vi kan inte skicka arktisk kyla nu, den är slut till alla pass i vintras. Vad har vi?”

Ah! Ösregn, halv storm och hagel! Det skickar vi! Pronto! Till väg 273 utanför Karlskoga!

Och där fick jag det rätt i fejan! Jag hade en tanke om ett lätt 8 km pass i riktigt bra fart i sex kilometer. Så blev det inte. Det blev jättetungt. Det gick bara långsammare och långsammare. Vinden piskade och haglet lade sig som ett täcke. Lite skakis blev jag också.

Varför? Jag hade inte ätit ordentligt. Lunchen blev sen och jag fick skippa den för att inte få håll. Och tanken var slut. Funkade bara för att jogga i mitt evighetstempo.

N skulle ändå plocka upp mig så jag joggade på tills han kom farande och så åkte vi in till Karlskoga där jag raskt och redigt med ett blodsocker i knänivå plockade på mig en färgglad påse med allehanda tillsatser under samlingsnamnet ”lösgodis” och åt lika raskt upp hälften tills jag mådde illa.

Så kan det gå. Bara så ni vet.

Lite bra blev det iallafall för jag hittade en sorts cyberkavel som har varit magi här på min rygg.

Och så har jag grävt lite i trädgården i mina gula stövlar och pappas blåa mössa och då är allt så bra så. Tröskelpass eller inte.

Efter två veckors vila så var det då dags att dra igång lite kvalitet igen.

Jag både är och är inte förvånad över hur fint kroppen återhämtat sig. Fötterna ser fortfarande rätt fula ut men inga blåa tår från TEC utan det är skavsåren som ska läka och eftersom jag bara stolpar runt som vanligt i skor så tar väl det sin tid. Det finns inget som heter ”hög smärttröskel” men vi hanterar smärta olika. Jag sprang 16 mil med en sticka rätt in i foten så lite skavsår det är som inget jag tänker låta hindra mig.

Jag har inte haft ont någnstans förutom blåmärket på knäet och det gick snabbt över. Ingenstans. Träningsvärk nå så in i bängen hade jag första dagarna och sen var benen sega att få igång så har bara låtit dem vara. Förvånad men ändå inte alltså. Jag gick ju nästan 4 mil av de 16 så det slet väl inte lika mycket som om jag pallat att springa.

Så 14 dagars vila med endast lite löpning här och var, kanske 2 mil totalt på två veckor. Dags att sätta igång. Som jag längtat.

Jag tänkte att ni ska få följa min träning mot milen. Min första mil någonsin. Helt annan träning än den för TEC naturligtvis. 1 mil kontra 16.

Jag har dessutom en halvIronMan i juli där jag inte har någon som helst varken träning eller teknik i varken simning eller cykling just nu. Jag springer helst i terräng och förutom HalvIM så behöver jag komma igång med träningen för Axa Fjällmarathon också. Mycket nu! Tur att milträningen inte tar så mycket tid!

Jag tror att om jag tog i allt vad jag kunde nu så kan jag springa milen på 50 minuter. Sen kan jag fortsätta springa flera mil efteråt men nu är alltså tanken att det ska gå lite fortare och att jag ska vara trött när jag går i mål.

De pass jag tänkt sikta på är dessa:

1) Intervaller. 2 tusingar, tusingar, 400-ingar och backintervaller

2) Tröskelpass.

3) Tröskelintervaler 2 x 20, 3 x 15 3 x 10 min osv

4) Morgonjoggar- tycker intervallpass på kvällen går bättre om jag sprungit på morgonen

Drömmen är att springa sub 48 minuter vilket motsvarar 4:40 fart. Några pass kommer jag värma upp och sen springa 4:40 så länge jag orkar så ser jag vartåt det barkar.

Igår stack jag och N ut för att köra tusingar. Vi gjorde det förra sommaren och då hade jag ett kanonpass. Nu regnade det, blåste motvind och slingan vi valde är asfalt och lite upp och ned.

1,5 km uppvärmning i 5:30 fart och sen satte vi igång. N drog iväg förstås och jag harvade på efter. Slet verkligen som ett djur men fort gick det inte. Jag hade tänkt 1 minuts vila men ökade på till runt 2 minuter bara för att kunna trycka på i intervallerna.

Såhär blev det: 4:26, 4:40 (lätt uppför), 4:38, 4:44, 4:53 (brant uppför cirka 200 meter). Nedjogg 1 km. Helt klart mitt långsammaste tusingpass på länge.

Fy fasen så tungt. Tappade dessutom höfttippet lite och känner av korsryggen.

Men en början iallafall. Klar på 8 kilometer. Vid den tid och distans då jag brukar vakna till.

Idag ska jag springa en ”testtröskel”. Försöka hitta en fart jag kan springa 8 kilometer stadigt i. Springer in mot Karlskoga där jag ska posta Tjejmarathondeklarationen jag äntligen gjort klar.

Har du ett företag och vill samarbeta med Tjejmarathon? läs mer här

Glad Valborg önskar jag dig!

Jag skulle vilja slå ett slag för att jobba hårt. Kavla upp ärmarna. För att satsa på något man tror på. För djeflaranamma. För #vavavoom.

Det är kutym att skriva om att man ska vila. Vara ledig. Jobba mindre. Återhämta sig. Ta det lugnt. Pilla navel. Men de flesta av oss har mål i en antingen närliggande eller distans horisont och tänker ofta att man borde göra saker som tar en närmare dem.

Det där med att lägga energi och ångest över saker man inte får gjort, inte orkar göra, inte hinner och önskar att man hade gjort så att man var någon annanstans än där man är nu. Det är bara dumt. Det är bara onödigt. GÖRT istället. Och vila utan dåligt samvete när det är dags för det.

Det gäller att investera tid i att göra en plan som ser till att man gör de saker man ska för att röra sig mot de mål och drömmar man har. Oavsett om de är att starta eget, gå ned i tid på jobbet för mer fritid. Byta jobb. Börja plugga. Börja om. Springa milen. Gå ned 5 kilo. Springa ett marathon utan att skada sig.

Man vet ofta sina svagheter och det är de man behöver buffra för. När blir det där du tänkt inte av? Varför? Hur ska du förebygga det?

Framgång kommer av hårt jobb. Hard work.Fråga vem som helst som lyckats med något. Och framgång är inte per definition att rulla in dollar som Bill Gates men vill man få till en förändring så får man slita för det. Göra jobbet.

Vill man ha nytt jobb, komma i smaljeansen, le innifrån och ut, springa 16 mil, springa en mil, stå på händer, starta eget, byta jobb. Så måste man dedikera sig. Ofta avstå saker. Säga nej till kortsiktig njutning för att ge tid till lärande, jobb, studier, slit.

Du kan vara en vinnare redan nu. Skillnaden mellan att satsa allt på ett kort och sen inte lyckas och känna att man förlorat vid vägs ände är att njuta av vägen fram. Njuta av det hårda slitet.

Av tröttheten i skallen efter en sen kvälls mangling. Av blodsmak. Av skavsår, av mjölksyra. Av skallen som däckar i kudden med väckarklockan satt på tidigt medan andra dricker drinkar på söder. Av plinget när mailet går iväg. Plinget när svaret kommer in. Ja? Nej? Försök igen.

Njuta av att gå sin egen väg. Inte stå stila. Gå. Jobba. Förtjäna sin framgång.

Här är mitt första blogginlägg. 6e december 2009. Jag orkade knappt en mil. Jag var enormt osäker och i ett förhållande där jag inte mådde bra. Osäker på var jag var på väg i livet, i karriären. Mamma till en liten 5 månaders bebis. Det var då. Det var 3,5 år av hårt slit sen.

Ibland tittar jag tillbaka. Viktigt det också. Viktigt att se hur långt man kommit. Innan man vänder blicken framåt och öser på.

Antingen har man inte ätit rätt. Inte ätit alls. Eller så hinner man inte det pass man tänkt. Eller så var inte Garmin laddad. Skorna borta. Tröjan inte torr.

Det regnade. Det blåste. Man var trött. Man hade ingen motivation. Man var tvungen att…

Eller nåt.

Det kommer alltid vara något. Alltid. För alla vi har ett liv där träningen inte har ett speciellt utrymme, automatiskt. Det blir inte kris- som när man inte sover. Det är inte lika nödvändigt som att gå på toa.

Det är lite jobbigt. Så det kan ta emot. Och det finns triljarders med ”men” som man kan lägga dit. Och så får man omgivningens erkännelse: ”Nej men det förstår man ju att du inte kom ut då” För då känns det ju lite lättare med deras egna ursäkter.

Eller så gör man som jag gjorde imorse. Vaknade och kom på att- sticker jag inte ut nu blir det inte av idag. Hade 30 minuter innan N skulle till jobbet och jag inte kunde få barnvakt. Så innan precis allt. Drog jag på mig korta shorts. En tunn t-shirt för jag såg solen från sängen där jag låg och snusade på min Lilla Tigerskrot.

Drog på skorna. Håret i en snabb tofs. Ut direkt. Inget tjafs om lågintensivt före frukost, äta något. Värma upp. Bara springa. Så fort det gick runt sjöarna. Det var den tiden som fanns. Den tog jag. Tunnast klädd av alla tror jag. Kryssade bland mössor och dunjackor. Full kareta. Utan koll på tid, distans och klassificiering av pass. Men full koll på löpningen.

Ibland är det bara att springa. Nu. Är det dags för milpersträning.

Jag är lite dålig på att köpa träningskläder bara för att de är fina. Trimtex är rätt fina men det är mest funktionen jag är ute efter.

Men så åker man på events och grejer och någongång tränar man inomhus och visst känner man sig lite grymmare i fina grejer?

Jag har hört så mycket bra om lululemon, att de sitter så bra, har smarta fickor och dylikt och tänkte att jag ska nog skaffa mig lite kläder därifrån för varmare dagar och för speciella tillfällen. Alltså alla tillfällen.

Tur då att Sara var ovathere nyligen och kunde handla åt mig :).

Just nu är jag lite hög på andras prestationer- GRATTIS Kajsa Berg till EM guld på 100 km. Med en segertid på precis under 7:39 är det nästan ofattbart snabbt! Sophia Sundberg och Kerstin Rosenqvists fina insatser gav även Sverige ett lagsilver. Herregud så grymma ni är!

Jag är så inspirerad och imponerad och detta precis när jag ska sätta igång träningen själv igen. Två veckor har jag vilat. Förvisso har jag träningsvärk lite här och var efter två dagar ute i naturen- speciellt triceps grymtar lite just nu. Men jag känner att kroppen är redo att utmanas igen.

Och nu är det dags för en till riktig utmaning. Jag tycker om att springa långt. Jag tycker om långpass och har ett psyke och kropp som lämpar sig för uthållighet. Det är lättare att tänka långt än kort helt enjelt.

Mackan var inne på det häromdagen- är det nödvändigtvis tuffare att springa långt? För de som inte förstår löpning är det lätt att döma på distans. Långt- tufft. Kort- lättare. Så är det inte i min värld. Springa så fort som Kajsa idag, där första maradistansen gick på fantastiska 3:09, det tycker jag nog är bland det tuffaste jag hört om.

Men att träna för att springa en snabb mil. Tuffa kräkhårda fartpass som krävs för att få bra resultat på 5000 meter och milen- det tycker jag känns tuffare än att fortsätta direkt med min ultraträning där korta intervaller inte riktigt får plats i min lilla träningsvärld.

Jag har ingen bra fart. Ingen bra syratålighet. Uthållig som få men rätt långsam, relativt sett. Det har inte intresserat mig tidigare men jag gillar att testa nya grejer och känner att om jag ska utvecklas som löpare så vill jag få ett större spann i löpningen än bara uthållighet. Det är inte så att jag inte springer intervaller och tills mjölksyran sprutar. Det är bara att jag inte hinner det så ofta!

Och om det är någon gång det passar att jobba fart så är det precis. just. NU. Maj är en månad då jag inte har så mycket tid till träning, det är långt till nästa 100 miles lopp och jag är precis ur en lång lång period med fokus på lågintensiv träning. Den motorn går. Den håller bra och den tänker jag bibehålla med att springa långt sisådär var tredje vecka.

Men jag har ju sagt någongång att ska jag springa ett millopp. Mitt första millopp någonsin då ska det vara för något riktigt speciellt. Jag har bara sprungit halvmarathon och längre förut. Milen har jag sprungit på triathlon två gånger: 48 minuter och 53 minuter tog det då men det kan man ju inte räkna på riktigt. Men däremellan ligger väl min maxfart på milen. Lång och förhållandevis tung är jag med kraftiga ben. Ingen snabb löparkropp egentligen men precis som humlan flyger fast den inte kan skiter väl jag i det och tänker försöka springa snabbt ändå. Rörelseglädje och pannben sitter inte i BMI, tack och lov.

Men nu ska det persas på milen. På Blodomloppet 4e juni i Stockholm. Speciellt för att de i år samarbetar med MOD Mer organdonation på flera orter under Blodomloppsturnen. En organisation som verkar för att hjälpa de 800 som väntar på livsgivande organ idag. Har du läst bloggen ett tag så vet du varför detta är viktigt för mig. N ska själv springa i Stockholm Göteborg och i Uppsala.

Du kan läsa mer på deras Facebooksida och jag hoppas att vi ses i MOD’s tält den 4e juni om du också springer Blodomloppet. Det känns helt rätt att det här blir första milen. Helt rätt! Och riktigt roligt!

Om du vill inspireras. Om du vill få perspektiv. Ge mig 12 minuter.

Klicka här. Och se till att du registrerar dig för organdonation. Gör din vilja känd.

Vågar man säga att man varit på kurs? Att man klarat ett prov? Att man är glad och stolt eller ska man börja med att ursäkta sig att ” Nej det förstår jag väl att en kurs inte är något. Jag kan inte kalla mig någonting. Det finns så mycket utbildningar nu och vem som helst kan kalla sig vad som helst”.

För som Madde skrev- Damned if you do (utbildar dig) och damned if you don’t. Och det finns säkert en massa dåliga kurser som inte lever upp till det som de säljer in. Det finns certifieringar i navelpill och mest diskuterat- säkert dåliga PT-utbildningar men det kan också vara så att de som går utbildningarna inte förstår att kurser ofta är stomme och verktygslåda och du måste öva på att använda dem för att bli bra och det kommer nya verktyg, nya rön, nya trender. Ja det där tänker jag inte skriva om nu.

Naturen dock. Består. Kroppen och hur den rör sig. Hur lederna sitter. Består. Rörelseglädje och det fantastiska i att vara utomhus oavsett väder- det slutar aldrig fascinera mig.

Och vet ni vad?! Jag har läst ungefär 5 år på universitet. Har en civilekonomsexamen med fördjupning inom miljöekonomi, miljöteknik, biologi och kust- och marinstudier. Läst litteratur. Journalistik. Studier jag bedrivit i England, Australien och Sverige (där begreppet ”omtenta” finns vilket inte finns i England. Cry baby system vi har här alltså men det är en annan fråga).

Jag har utbildat mig inom träning och hälsa till och från i 13 satans år nu och tycker jag har rätt bra koll på vad en bra utbildning är. Så jag tänker förbehålla mig rätten att säga att JA. Jag har varit på kurs och jag har fått ett diplom och en certifiering som jag tycker är bra! Jag har gjort ett prov och jag har lärt mig massa nytt som gör att jag har ett verktyg till i instruktörsverktygslådan. Jag har lärt mig att leda säkra och effektiva pass i utomhusmiljö där vi jobbar med vår egen och andras kroppstyngd med massa nya fiffiga övningar. Gärna en pinne som verktyg. Gärna med skratt och djeflaranamma.

CrossNature handlar om att bli starkare och snabbare av och i naturen. Inga bildäck och västar. Att hantera snö, is, regn och en spretig grupp är instruktörens utmaning. Belöningen- det fantastiska i att vara ute. Åh vad jag har njutit de här två dagarna ute vid Ålsten.

Certifieringen ges genom Naturlig Träning och Hälsa AB och licensavtalet jag kommer skriva på ger mig rätten och möjligheten att använda namnet och logotypen förutsatt att kriterierna efterlevs för hur man leder passen.

Allt vi gjort på kursen andas det jag tror på: Glädjen i att vara utomhus, att jobba i naturen, med naturen, på dens och dina egna villkor. Att man blir gladare av att vara ute och träningen lättare är funktionell.

Jag ser fram emot att köra detta med mina kollegor och när jag har det lite lugnare så kommer jag självklart!!! att köra med er som vill också.

Tack Anna! Tack Mie och Patrik för två fantastiska dagar. Jag har haft en enormt tuff vecka fram till torsdags men jag känner mig så utvilad nu.

Naturen gör sånt. Lite barr innanför kragen och en kotte under rumpan så är man sig själv igen!

Innan TEC fick jag mina X-Kross glasögon och jag har verkligen slitit dem med hälsan. De sitter så otroligt bra och jag älskar speciellt ljuset i ”running” linsen. Idag var den perfekt på kursen så jag slapp kisa hela dagen men ändå ha ett normalt ljus i ögonen och eftersom de sitter så bra så kan man både hoppa, stå på händer och skutta i skogen utan att de rör på sig.

Första priset på TEC var just ett par glasögon från X-Kross. Men jag hade ju redan ett par! Vem bättre lämpad att få dem än världens bästa pojkvän?

Nicke tränar både löpning och mountainbike och valde bågen Matt Black med en lins som heter Bike Brown Mirror.

Det bästa med dem är att det bara är att byta lins när man byter sport- eller byter väder. Superfiffigt för ombytliga personer som jag och Nicke som nu har både löpning på asfalt, i skog och en hel den cykling framöver.

Här berättar Johan Stegfors mer om konceptet med X-Kross.

Jag gillar inte att träna inne. Gillar inte att vara inne för mycket över huvudtaget. Man jobbar ju oftast inne så säger sig självt: Fritid bör vara utomhus!
Gymet har sin plats självklart, tycker jag med! Jag tränar gärna mina prehabövningar framför spegel och något grispass med tunga vikter då och då. Men det är inte den största glädjen kommer för mig.
Lillan verkar inte vara annorlunda: Ute hela dagen på dagis och vill sen gärna vara ute mer och kan vi inte äta middag ute mamma?

Jag gillar inte att säga att det är kallt. Att det är dåligt väder. Nej, jag är nog en sån där jobbig överhurtig sak som klär sig efter vädret.

Det tar emot att gå inomhus om det inte är så som igår att jag ska träffa Andreas.

Fick hem något reklamblad från något gym: ”Möt våren på gymet”. But no thanks.

Idag börjar jag en tvådagarsutbildning för CrossNature
Temat är att träningen kan ske varsomhelst, närsomhelst, med bara naturen och eventuellt en kompis som redskap. Använda naturen som den ser ut där vi är. Ut från gym med speglar och dunka dunka. Ut bland barr och lera.
Inget nytt under solen men jag vill få en större övningsbank och nya idéer. Koppla ihop det med löpcoachingen, terrängteknik men främst av allt kunna köra med kollegorna!
Tror många fler skulle vilja träna styrka ute om de fick eller tog chansen!
Nya idéer alltså. Och klättra i träd :).

Jag fotade ju av naturliga skäl inte så mycket på TEC. Men tack o lov- det gjorde andra.

Jag har norpat bilder av MarathonMia, X-Kross, och Rönnlunds Foto. Därtill tog N några också med sin Iphone. Vassego:

Jag vid min fina peppskylt som jag fick se 16 gånger!!! Tack Annika och Sara! Ser ni var min Iphone förvaras? Jag har fickorna fulla med grejer och är helt stissig av energi här- tror det är inne på 5e milen.

Min idol Barbro Nilsson. Som kom tvåa. Barbro är 30 år äldre än mig och eoner mer erfaren och är en enorm inspiration. Innan start gav jag henne en stor kram och jag tror inte riktigt hon tycker att vi känner varann så bra! Sorry Barbro!  Foto: x-Kross

Några minuter innan start. Fokus. Foto: MarathonMia

Maria, Sandra och jag. Sandra vann 50 miles och tävlar i ultralandslaget. Gissningsvis det närmsta jag kommer vara henne på en tävling någonsin! Maria var min nattasupport och fick tampas med den sömnigaste Annie någonsin. Foto: Mia

Gladaste tjejen i spåret? Såhär kändes det 12 mil av 16 och målet är att 15 av 16 ska kännas såhär. Se överrotationen i vänster arm..för att vänster fot och höft inte jobbar så bra. Jag jobbar på det nu. Foto: X-Kross

Vissa blir starstruck av Lisa Nordén. Jag blir starstruck när den här tjejen till vänster ger mig en kram- det är Anna Grundahl som vann förra året, har svenskt rekord på 24 timmars och till höger står min andra wingman- tillika ybersnabb Ultralandslagare Maria som drev mig med mental piska ut ur depån varje varv. Sista varvet var Maria som precis som andra Maria supportat från start, tvungen att åka. ”Du vet vad du ska göra” sa hon och jag minns att jag tänkte ”nä vadå” men förstod att hon menade ”spring”!. Foto: Mia

Johan Steene. Som vann herrklassen och dansade genom skogen i 16 mil GRYMT inspirerande. Vill också. GRATTIS Johan! foto: Mia

Johan kanske vann loppet men den här killen vinner mitt hjärta dag ut och dag in. Hela helgen var han min högra hand och även mina ben efter loppet när mina fötter var för trasiga. Kärlek kärlek kärlek.Foto: Mia

Min ultrakompis Peter äter gott! Peter sprang 12-timmars i Skövde på en halvliter grädde och några ahlgrens bilar. Legend! Foto: Mia förstås!

Såhär såg varvningen ut. 16 gånger. Många ivriga fötter har trampat där. Foto: Mia fortfarande vaken @ work.

Fina glada Ellen! Vi är #hotultramamanolimits ihop! 🙂 Foto: Mia

Daniel! Vad ska jag säga- legendarisk peppare i alla medier och på riktigt. GRATTIS Daniel till sub 24. Tack för allt pepp! Foto: Mia

Jag klarade det! Med mitt lyckonummer på benet. Se så svullna mina händer och ansikte är. Väl värt. Men vi har saker att jobba på. Den här #hotultramamanolimits har massor att ge på 100 miles.

Det här mina vänner var bara början på en lååååång ultrakärlekshistoria.

TACK igen till alla och GRATTIS till alla löpare!

Innan TEC så blev jag varse att Resorb Sport lanserats.

Jag hörde av mig till Nestlé som är leverantör i Sverige och frågade om jag kunde få prova dessa till loppet? Det fick jag direkt och det är jag väldigt tacksam för. Tack så mycket!

Vanliga Resorb innehåller natrium, kalium, glukos och sackarin (sötningsmedel).

Resorb Sport innehåller därtill magnesium står det men inte magnesium som så utan magnesiumOXID som inte tillgodogörs lika bra i kroppen som vanligt magnesium. Billigare- kolla bara på din närmaste hälsokost. Magnesiumoxid- billigt. Magnesium- Dyrt.

Därtill så finns det enligt den källa jag helst går till på nätet, NCBI, inga kopplingar till att kramp har att göra med låga saltnivåer.

Sen är det diskussionen om vad man egentligen behöver? Åh det är så förvirrande och jag har alltid lyckats bra men på TEC blev det inte bra.

Under ultralopp vid låga temperaturer är det mer än möjligt för en motionär att få i sig rätt stora mängder vätska. Jag var enormt törstig under TEC men kissade väldigt mycket och fick ett enormt sug efter salt efter cirka 10 mil. Jag var ENORMT svullen redan när jag gick i mål- jag ser ursäkta mig men fördjävlig ut på de flesta bilder efter 12 mil och det är för att jag samlat för mycket vätska.

Har ingen direkt koll heller tyvärr på hur mycket Resorb jag tog- men cirka 3 portioner på hela loppet. Därtill salta saker, bordssalt- tror jag råkade få saltsticks av Maria ovanpå alltihop så ja- för mkt salt och då sväller man.

Jag kan varmt rekommendera att läsa grabbarna på Träningsläras artikelserie om vätska vid träning så slipper jag bli för teknisk här på bloggen.

Med Resorb Sport skulle jag säga- ta den istället för den vanliga Resorben absolut. Även utanför sportandet. Men tro inte att du fått ett fullvärdigt magnesiumpreparat då det är oxidvarianten.

Jag hörde om någon som fått magen ihopkörd av det och jag var lite lustig i magen också men det kan ju bro på tusen och en sak när det ska springas riktigt långt för första gången.

Blev någon klokare? Inte jag.

Resorb Sport

Vanlig Resorb