Min fina vän Annelie som gjort en lång häftig resa i livet står bakom ett mysigt lopp som hade premiär förra året:
Flatenloppet ger i år de pengar de får in till stiftelsen Trygga Barnen som stöttar barn som växer upp i dysfunktionella missbrukarfamiljer.
Förra året var jag, N och MiniMe funktionärer. MiniMe fick springa i mål och har medalj- mycket nöjd! Det var ett enkelt och väldigt trevligt arrangemang med massa goa glada människor!
Banan går runt sjön Flaten med start och mål vid badet. Det är en jättefin sträcka som mäter 5,8 km.
Jag ska försöka vara med i år på ett eller annat sätt! Kanske ses vi där?

Vilken dag. Jag gjorde ett schema för varje timme av denna dag imorse och KABOOM jag följde det exakt!
06.00 uppstigning. Yoga. Plock. Pack. Frukost och sen pang på en helt fullspäckad dag.
Kl 14.30 tog jag emot Peter från Trimtex och Stefan från Enervit. Sen Johan från X-Kross, Tomas och Sandra från Lidingöloppet och Rubin, Mia och Colm från Running Sweden.

Vi hade en liten minimässa i anslutning till vår PwC Lidingö Challenge Kickoff.
Klockan 17 var det dags för själva kickoffen vara huvuddel förstås var intervjun med Lisa Norden. Vilken go tjej! Vi hann prata både innan och efter och hon är verkligen helt fantastisk!
Ödmjuk, trevlig och väldigt inspirerande!

Jag talar om att förutom Anna Grundahl är Lisa min idrottsförebild
Efter en inspirerande intervju var det så dags att träna!
Jag var hjälptränare i Rubins intervallgrupp. Lisa hakade på på cykel.
2 (3,2,1) minut och det är fortfarande ovant att försöka springa fort. Men kul!
Jag har haft en riktigt fin lång dag som Inte är slut än för det är lite kvällsjobb klar. Massor med energi från en rolig dag på jobbet!

Jag skrev om FOMO -fear of misssing out förra veckan.

Det här med att vara orolig att man missar något kul andra gör. Behöva säga nej och få ett stygn av..småsurhet? Alla har så kul, gör så mycket häftigt och här sitter/står/ åker/ diskar jag.

Well. Det händer så mycket hela tiden. Det är events och händelser hela tiden och alla som informerar om dem verkar vara professionellt drillade marknadsförare som lyckas få just DERAS fest, event att framstå som det du inte får missa. 

Och när du inte just då står med fötterna i den trygga mylla som är längs just din väg. När du just då inte har landat i att jag är ju här för det här är mitt liv. Då kanske FOMO inträder.

Men vad är det du missar? Är det inte så att du ska göra något roligt själv snart? Om du tänker efter, är inte du just där du är för det är så ditt liv ser ut. Är inte det bästa du kan fokusera på i det läget att göra det så bra du kan just där du är nu?

I ditt liv går du i första ledet. Följer du någon annans, till synes genom Instagramfilter, häftiga liv blir du bara en i en skara. Och jag lovar- de där människorna du avundas de har ångest och FOMO de med!

Rocka ditt jobb. Rocka din dagishämtning. Gör nuläget till det bästa du kan. Rocka din värld! Gör det nu!

Jag fick förra veckan hem Triathlon för dig att läsa.

Riktigt bra timing eftersom triathlon är i (ett av alla mina) fokus just nu.

Det är mindre än två månader till Vansbro HalvIM och två olympiska distanser har jag ju harvat mig igenom med ett tjockt pannben men när det gäller längre distanser så blir detaljerna viktigare.

Boken är underbar! Jojje Borssén och Jonas Colting kompletterar varandra bra. De bjuder på sig själva, sin kunskap, sina misstag och sina historier. Bilderna från triathlontävlingar för över 20 år sen är fantastiska.

Den relativt nya sportens historia återges och på var och varannan sida är det korta intervjuer med triathleter.

Det är tips på träning, både får sprint och längre distanser men även kost och förstås prylar! Men! Det jag gillar mest är att de på flera ställen påpekar just det som är min ledstjärna och alltid kommer vara- träningen är viktigast, prylarna sekundära.

Till boken kommer en DVD som jag gissar är både bra och rolig men den har jag inte hunnit se än.

Boken får iallafall 4 #vavavoom av 5.

När jag kör fram och tillbaka till Värmland passar jag alltid på att lyssna ikapp på det jag anser vara den bästa podden på nätet om du vill lära dig mer om optimal hälsa och uthållighetsidrott- främst ultralöpning och triathlon.

Jag menar förstås Endurance Planet. Jag knarkar ju näringslära så gott jag kan i alla medier jag kan och därtill vill jag få mer input i träningsupplägg för ultra så jag lyssnar på ALLT. Och läser ofta vidare. Gärna på NCBI som jag älskar! Mitt uppslagsverk på nätet!

Senaste pratade Ben Greenfield om vikten av vitamin K2 och hur den påverkar din risk för benskörhet.

De fyra bästa kompisarna för ett starkt skelett är: D-vitamin, Kalcium, K2 och magnesium.

K2 glöms ofta bort men är viktig på så sätt att den hjälper kalciumet in i skelettet genom att aktivera ett protein som heter osteocalcin. Läs mer på NCBI om du vill grotta ned dig.

Om inte kalciumet kommer till skelettet så kan det istället lagras in där det inte alls gör nytta- i blodådror till exempel. Inte så bra.

Vitamin K2 gör massa andra bra saker också och har på senare tid genom forskning fått ett uppsving och ett fokus som separerar den från sin kompis vitamin K1 som har mer med blodets koagulering att göra

K2 är dock ett vitamin som är lite svårare att få i sig. Finns i ägg, hård ost, mjuk ost, kött, smör och dessa varor bör vara ekologiska anser jag. På den här sidan kan du läsa mer om K2 och mer om var du får i dig det.

Speciellt om man är vegan eller vegetarian. Ännu en anledning att undvika absolutism i sin kost.

Om de här fyra näringsämnena är det du bör inkludera i kosten så är ju motion där du belastar skelettet det du ska se till att göra i vardagen. Löpning till exempel- det du! Det är bra för starkt skelett!

Idag fick jag till ett riktigt bra träningspass. Inte raketfort eller med runners high men sådär stadigt och bra och som jag tänkt.

Jag har väldigt svårt att hålla nere farten i början på mina pass och det är ju egentligen rent fysiologiskt då vi har mest energi men får ofta upp en bättre uthållighet på högre farter om jag tar det lufnt först.

Progressiva pass är precis som de låter: de går allteftersom fortare, under kontrollerade former.

Det finns lite olika upplägg: dela upp passet i tre delar, springa större delen av passet i distansfart och sen öka till en fart motsvarande halvmara eller milfart (eller riktigt jobbigt för dig som inte har stenkoll på de farterna) sista ”kvarten”. Ett tredje sätt är att springa ett distanspass och sen dra på ordentligt (nära max) de sista 6-10 minuterna och sen jogga ned lugnt förstås.

Träningseffekten av dessa fartökningar blir bra eftersom du har ”kilometer i benen” men skaderisken är mindre eftersom du är minst sagt ordentligt uppvärmd. Därtill så är belastningen mindre än ett genomgående hårt pass eftersom du inte springer nära din anaeroba nivå hela passet utan när det ”tar som mest” brukar jag tänka.

På marathons hemsida kan du läsa om sk ”kenyaner” som passen ibland kallas.

Jag tycker de här passen är bra för de som tränar med relativt hög mängd eller som håller på och lär känna sina högre farter. det är inte säkert att du kommer genomföra passen perfekt i de tempon du bestämt- men du får ett bra fokus och ett bra träningspass det lovar jag dig!

Jag har ju inte testat mig max på någon distans på väldigt länge men vet ungefär hur jag ligger till. Kroppen kändes mest öm i sittbenen sen igår men annars helt ok. Mina övningar jag fått av Andreas för bröstryggen gör att jag är mycket jämnare i steget nu.

Har en rätt kuperad asfaltsrunda på 15 kilometer som skulle bli perfekt idag: 5 km @5:40, 5 km @ 5:20 och 5 km runt 4:50-5:00 var tanken.

Första fem gick bra. Lyssnade på ännu en podcast om att lyssna på sin inre röst och följa sitt hjärta. Det temat är outtömt helt enkelt.

Vände in i motvind. Uppförsbacke. Steget kändes fantastiskt bra. På fötterna, som alltid, mina trasiga jättelätta Inov-8 som ger jättefin markkontakt. Helt klart fantastisk asfaltssko.

Första fem strax under 5:40 fart men tycker ändå jag höll nere tempot bra.

Upp lite i fart. Gick lite fort, saktade ned. Hittade rätt i steget och landade nog någonstans runt 5:20 i snitt.

Inför sista fem gick det uppförs och ökningen kom liksom av sig. Blev helt matt och fick stanna och ladda om lite mentalt. Men sen ökade jag successivt igen och sista tre kilometrarna smattrade jag iväg på 4:50, 4:48 och 4:43 med avslut mitt i en backe med lungorna nästan utoinvända.

Nedjogg med rörlighet.

Ett sånt där pass jag är stolt över. Ibland är det bra att följa en plan. Känslan av uppfyllnad är stor då. När man annars tränar mest på känsla kan passen sluta hur som helst.

Resten av dagen har bjudit på släp av nedsågad rönn och ett besök till stallet där vi hyr en ponny en timme. Jag, MiniMe och snällaste ponnyn Moa ute i trollskogen bland solstrimmor och fågelkvitter. Det är lycka det, både för salig dotter och hästälskande mamma!

Allt annat är slöseri med tid!

Frasse var inte med för förtydligande. Men han håller koll när man kommer hem!

Vilken fin dag!

Vaknade till sol. Utsövd. Redo för årets första ordentliga träningspass på cykel. Min första runda räknas inte.

Efter en stadig frukost med mycket mer kolhydrater än jag skulle ätit om det var långpass löpning det gällde så rullade jag iväg. Har äntligen fått mina cykelbyxor från Trimtex och nu behövs minsann inget sadelskydd. Herrejäklars vad bra de sitter! Jag hade något billigt märke förut men de åker ut nu.

Bestämde mig för att cykla 6 mil. Har som mest cyklat 55 km men det var länge sen. Tyckte det kändes rätt bra. Vågade trycka på lite mer men vet att jag tröttnar rätt fort eftersom jag är så ovan så valde att ta det lite lugnt. Försökte ligga på 90 i kadens och funderade på att skjuta fram sadeln lite eftersom jag känner av nacken. Tippar sadeln lite nedåt måste man skjuta sig bak och då kan det kännas i nacken. Tror jag.

Iallafall tänkte jag helt fel för jag borde tryckt på där jag hade medvind istället för att ta det lugnt där och dubbelkämpa i motvind!

Vände i lilla sömniga Nykroppa där jag var så hungrig så jag fick sopa i mig en Perpeteumgel, en halvliter juice och en fralla innan jag kunde cykla på hemåt.

Fattar inte det där- cykling bränner inte alls lika mycket kalorier, men jag blir nästan svimfärdigt hungrig under tiden.

Väl på väg hem var det helt galen motvind. Men hellre det än kastig sidovind tänkte jag och trampade på som fasen. Kom upp och stod lite för att röra på höfterna och visst fick jag ihop 6 mil på runt 2 timmar och det bästa med cykel är ju att man blir ju inte så trött när man mest sitter och distanscyklar lite!

Bara att hugga in på god lunch bestående av kikärtssoppa och linssoppa, några hembakta smörgåsar och ut igen för att skyffla tung lera ur ett dike och köra skottkärra.

Lite senare yogade jag lite och spelade in en film med övningar för min duktiga adept som har löparknä. Att yoga i gummistövlar med ett tak som består av vita moln som rör sig och till ljudet av fåglar som kvittrar. Ja det är oslagbart.

Utvilad i hela själen är jag men nu ska jag jobba!

Sista helgen i maj är helig. Då är jag i Åre. Så är det bara. Workout Åre är den bästa helgen på hela året. Punkt.

I år leder jag ihop med Magnus inte mindre än 4 fullbokade klasser med löpskolning, terränglöpteknik, terränglöpning och toptur till Skutan.

Ärofyllt och otroligt roligt!

Ska du dit? Då hoppas jag du vill vara med på vår insamling till förmån för barncancerfonden. Igår fyllde en riktigt tuff tjej tre år. Hon pendlar med sin familj mellan Åre, Östersund och Umeå för att behandlas för den leukemi som drabbade henne och alla runtom tidigare i år. En otroligt fin familj. Otroligt fina vänner. Otroligt fin tjej. Otroligt svårt att ta till sig utan att förbanna allt och tycka att livet är enormt orättvist.

Action. Agerande. Göra det man kan. Uppskatta det man har lite mer. Det tror jag på. Så har jag tänkt sen detta hände. Färre suckar över utspillda glas och klistermärken på tapeten. Mer kramar. Mer närvaro.

Och självklart stödja den organisation i Sverige som både stödjer forskningen men även den familjer som drabbas.

Du vill vara med hoppas jag. Speciellt du som ska till Workout Åre och extra speciellt du som ska med mig och Magnus uppför fjället på söndagen. Men egentligen, alla ni.

Vi säger Fuck Cancer. Vi säger leve träningsglädjen. Jag och Magnus kommer ge 1 kr per varje stigmeter vi averkar under vår topptur. 1020 tror jag närmare bestämt att det är. We beat the hill medan lilla E beat the C.

Så. Solklart. Här hittar du insamlingen.

Nu ska jag cykla!

Om man jämför med några av mina ultravänner.

När du läser detta så är Kristina och Carina ute på sin 300 mil långa löptur mellan Istanbul och Stockholm (de paddlar de sista 35 milen) Läs mer här. De är så jäkla underbara och glada. Här har du Carinas blogg och här Kristinas.

Jan-Erik springer samtidigt 6-dagars i Frankrike. 6 dygn non-stop på en motorbana. Helt sanslöst. Har sett vad de får till middag och tycker synd om Janne. Ev måste vi gå ihop och buda ned mat till honom. Fransmännen verkar servera ultraovänlig mat till löparna.

Kika in här och se livefilmen från banan.

Och min fina Maria då. Hon som var bad cop Maria åt mig på TEC. Imorgon tävlar hon och Sandra för Sverige på VM i 24-timmars löpning. Sverige skickar flera:  Andreas Falk, Torill Fonn och Annika Nilrud också. Heja alla, men Maria och Sandra känner jag ju lite! Jag kommer försöka följa tävlingen via nätet med den semesteranpassade fart på uppkopplingen vi har här.

Själv sprang jag inte alls idag. Hade tänkt springa imorse men valde att jobba en timme och tänkte att jag tar det på landet. Men det blev inget med det eller.

Jag är så otroligt lyhörd på min kropp och med en enorm stress på jobbet just nu så är det endokrina systemet lite väl igång. En känsla av trötthet och osug på att sticka ut. Så är det inte ofta. En trötthet som inte botas av att jag drar 6 x 800 meter som jag tänkt idag. Ett träningsprogram där en lätt jogg inte gör något till. Så. Enkelt beslut. Vilodag.

Krattade lite löv och lekte med min lilla tjej. Lyssnade på fåglarna. Andades ren lantluft. Åt torsk med äggsås och läste sagor. Under tiden vaknar suget. En vilodag extra leder ofta till ett riktigt bra träningspass dagen efter.

Och imorgon ska jag cykla. Hoppas ni har en fin helg!

FOMO. Fear of missing out. Igår hade jag det igen. En liten stund bara.

Jag ville haka på Nike Run Clubs 1-årskalas- GRATTIS! Vilken grej. Fina Jessica och gänget har verkligen gjort ett toppenjobb det här året.

Samtidigt var det spinning för en annan favorit- Sofie Lantto.

Inget av detta hann eller kunde jag göra igår.

För jag var där jag skulle vara.

Med fina Z. På ett café med ett rutat anteckningsblock framför oss.

Jag är mentor till en 14-årig tjej. Via just organisationen Mentor. Jag tror att det allra bästa vi kan göra för dagens unga är att vara där de är. Ta en roll som en trygg vuxen, utan att döma men genom att vara en vän och en förebild. Inte vara perfekt. Vara sig själv.

Finnas som ett stöd, ett bollplank- i mitt fall som en extra läxhjälp men även som en infödd svensk med kontakter för en ung tjej med rötter i Irak som har höga ambitioner i livet.

Vi ses varannan vecka ungefär. Z tar med sig läxor, eller så skriver jag ut gamla nationella prov. Jag bjuder på fika och så pratar vi och pluggar en timme ungefär. Vi kan maila och smsa och vi har väldigt roligt!

Hon gillar One Direction och jag berättade att när jag var i hennes ålder var det East 17 och Take That som gällde. Nu tycker hon nog jag är helt stenålders.

Igår pluggade vi matte och kikade i affärer. En väldigt viktig stund i min vardag. Jag tror att hon uppskattar det också. Det verkar så.

Jag kan verkligen rekommendera att bli mentor. Det behövs. Läser man min blogg gissar jag att man är rätt vettig så jag tror du behövs!

Kika in här  och se om det passar dig!

Utan att kolla kalendern, efter att ha fått en snabb puss och kram utanför hissen på jobbet kände jag att NÄ! Nu hakar jag på hjärtat till hans föräldrars båt i Kroatien.

Dessutom blir det ett ypperligt tillfälle att träna lite öppet vatten-simning för eftersom jag vet vad jag gör varje timme fram till sista maj vet jag att det inte blir av innan dess.

Så. Flyg till Split. Flyg hem från Dubrovnik. 8-13 juni. Bo på båt vilket senast det begav sig resulterade i sjösjuka från jag klev ombord tills jag klev av. Men sånt löser sig.

Vad tror ni om att simträna här? Jag tror det blir bra.

Foto: semesterkroatien.se