Trettondagsafton, vad är det för ngt egentligen? Ursäkta dålig andlig allmänbildning, blev aldrig konfirmerad. Gick bara en dag. Prellen var aik:are. Det gick bara inte. Fick en moppe ändå. Blev nästan religiös på kuppen.

Seg helg var det i alla fall. Var och badade kvällen innan. Lite intervall i bassängen. Andra gången på ett halvår. Vaknade morgonen efter stel som en pinne. Vacklade till gymmet ändå, för en liten tur på rullbandet. Det var inget roligt. Fel på benen. Förmodligen vattenskadade. Och himlen utanför, grå. För att tala med Fröding, ”Grå, grå grå är urbergets sång”. Så grått var det.

Så, dags för nytändning.

Herr Yderberg, resebyråchef här på kontoret (aik:are, förmodligen också konfirmerad), undrade vad vi skulle hitta på i år. Järnmannen igen, eller?

Tyckte det kändes lite beige. Alla kör ju triatlon nu för tiden. Säger man att man har gjort en Järnman, då är det någon som har gjort en dubbel. Eller en trippel. En kille har visst gjort 10 på raken. Det har gått lite inflation i uthållighet.

Vad återstår då för mogna yngre män?  Vad kan vi göra för att bevisa att vi fortfarande är på banan?

Freerunning, naturligtvis:

Så Pata, rodda upp en bra ruin, så ses vi där i sommar!!

Kan kanske vara bra att stretcha lite … innan ….

/K

Nyårshelgen snart över. SVT satsade hårt i morse. Sjunde inseglet, klockan 07.00.

Ingen dålig start på dagen. Digerdöd och flagellanter innan frukost.

2011, here we come!

Fast egentligen är det ju en film som handlar om maraton. Ingmar Bergman bara skruvade till det lite.

Här lägger grabbarna upp loppet.

Här springer dom.

Man kan tycka det saknas lite löpskolning, kroppshållningen är väl i
yvigaste laget, men så var det också 1300-tal. Långt innan RW kommit
igång med träningstips.

Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så missade jag Sjunde inseglet i morse. Men jag har sett den förut. Den är så pretentiös så det är väldigt nära att man hör kalkoner kackla i bakgrunden. Men på något sätt fixar det sig. Tror Bergman hade riktigt roligt när han gjorde den. Dödsångest?  Vad f-n, vi gör en film om den.

En skön scen är när Nils Poppe har klättrat upp i ett träd, och döden står nedanför och sågar i stammen. Poppe skulle valt en annan gren. Kanske … mellandistans?

Jag missade alltså filmen. Stretade till gymmet i stället. Nyårsdagen hade varit en märklig dag. Denna enorma lust efter pizza och julmust och salta jordnötter på årets första dag. Sov oroligt, märkliga drömmar. Vad gör dom julmust på egentligen?

Men har sagt det förr, och säger det igen. Ont skall med ont fördrivas. Vet Clintan håller med. Så upp på bandet, 26 km fartlek, snitt 4.28. Svetten luktade Bollinger. Sen ammoniak. Sen alldeles vanlig svett.

Det är nog som det är. I varje maratonlöpare en liten flagellant. Synden skall piskas ur kroppen.

Sålunda nypiskad, se vi det nya året an med spänning. I morgon börjar det, på riktigt!

…. nä, lusjogg runt Djurgården.

Men Djurgården smäller högt ändå.

Ett nyårsträd på Galärudden:

18 km. En lagom omväg till champagnen!

2011, Here We Come!!

Långkalsonger på. Brallor på. En, två, tre tröjor på. Jacka på. Mössa. Vantar på. Streta mot T-banan. Motvind.

Upp Skanstull. Streta mot Eriksdalsbadet. Brallor av. Långkalsonger av. En, två, tre tröjor av. På och avklädning, en slags uppvärmning inför, just det ja, badet. Inte simmat på riktigt sedan i somras. Börja om från börja, börja om på nytt. Kanske pensionärsbanan? I alla fall inte den till höger. Man med snorkel och enmetersfenor och cyklop. Följer damer i kölvattnet. Ett riktigt vattendjur. En snuskhummer?

Så ligger man där och krålar fram. Det går inte fort. Men det går framåt. Och det är skönt. Man vaggar in i ett slags koma. Längd efter längd efter längd. Andas in, andas ut. Kakel spektakel. Inte låta sig jäktas. Bara vara i bubblan blå. 1000 m, och vila. Sen paddlarna på. Upp med armbågarna. 400 m, och vila. Och 8×50 m. Det går verkligen inte fort. Men det går, fortfarande, framåt. 200 m lugna avslut. Bubbelbubbel. Och kroppen på eftervärme i flera timmar efteråt.

Sedan bowling. Det årliga mästerskapet. Tredje serien som i trans. Tre strike, spärr, tre strike. Alla håller andan. Jag håller andan. Det luktar rekord. Det luktar skrällseger. Det luktar All Time High.

Det går förstås åt helv-te. Missar drömgränsen 200 med 7 p. Rena raset i sista tre rutorna. Jobbig sport, bowling. Det är så enkelt när det är enkelt. Det är så svårt när det är svårt. Vackert talat, O gummiarm. Vete f-n om det är någon sport egentligen. Svettas man, så är det av ångest. Vänster stjärthalva dock mer ansträngd än den högra efteråt. Undrar hur elitbowlare ser ut nakna bakifrån? En värsting-glutus, och en på sladder?

Så här ser de i alla fall ut framifrån.

Åtminstone när de strikar.

Ho ho ho …

1. Skotta bil.

2. Byta till vinterdäck.

Nä, skit i bilen, sa någon. Spring i stället. Tror jag gör det. Köra bil kan man göra när våren kommer.

Observera. På Ömalm kör vi klassiskt svenskt. Utan sådant fjäs
som servostyrning. Varje fickparkering är en hård match för bikkarna.
Crossträning i vardagen!

I övrigt. Det rullar på. Solbrännan från Oman allt blekare i spegeln framför rullbandet på SATS. Snart kommer jag börja tvivla. Snart kommer jag börja bli knepigt existentiell.

Var det här verkligen jag för en vecka sedan? Notera palmbladen i ögonglasen …

Eller var jag bara lite på kamelen?

Ett är dock givet. Jag bloggar, alltså finns jag …

Ottan här dock åtta. Det får vara måtta. Är blott människa, ingen tomte. Även om man ser ut som en.

12 lätta km på Djurgården. Frisk nordöstlig vind, runt -13 C.

På Djurgården står tiden stilla.

Under ekars vita skugga.

Plötsligt en liten omansk flashback. Igen.

Fast en vit jul är ju jättekul!

God Jul och Gott Nytt År alla bloggläsare!!

/G

Vintersolstånd i går. Frostigt sådant. Fullmåne. Kände andakt. Ville slå på trolltrumma. Dra en jojk. Sträcka på armarna. Vinka Åt Allt Det Stora.

Drog till gymmet i stället. Upp på rullbandet. Pannbensstärkare. Återställare efter sex dagars middagsbuffé. 26 km i långsam stegring. 12, 13, 14, 15. Sista km i 16.

Någonstans halvvägs en omansk flashback.

Ajabaja. Knega vidare.

Brorsans dotter sa till brorsan nyligen. ”Pappa, du är en endorfinknarkare. Du behöver din fix varje dag för att må bra”. Brorsan muttrade ngt om motionens positiva verkningar. Och rusade till simhallen.

Är det så då? Smal skiljelinje mellan knarkare, alkoholister och löpare? I varje löpare en presumtiv missbrukare. I varje missbrukare en presumtiv löpare. En slags gentyp som evolutionärt har en linje tillbaka till mammutjägarna. Då mammutarna var den ursprungliga fixen. Där generna jagade på för överlevnad. Ut och spring, jaga på, stammen är hungrig. En kraft som stökar till det i civiliserad tid. Någonstans måste den ta vägen.

Ser mig gärna som ättling till mammutjägare. Känner historiens vingslag över löpbandet. Flax flax flax.

Efter 20 km. O, Heineken, O Heineken … O Heineken, O Heineken ….

Efter 26 km. Ljuva frid.

Hemma. Barnen knoppade in på omansk tid. Vaknade på omansk tid. 04.50. Boolibompa 05.30. Tidigt iväg till jobbet.

Bildgåta. Två besvärade kvinnor på bussen. Gissa varför.

På kontoret 07.15. Ändå inte först. Linda på Springtimeresor dundrade löpband i källaren. Respekt! Tur mammutarna dött ut. Annars skulle dom dö igen …

Har man tömt sanden ur skorna, och dragit på sig långkalsonger. Och ett par långkalsonger till. För säkerhets skull. Lite tvära kast. Från 32 C till – 10 C. Och alla istapparna som hänger i takrännorna. Att komma hem är att living dangerously.

Här fanns det bara skorpioner och någon slags ormar. Som gjorde sova ute under stjärnorna lite extra spännande. Sova i tälten skulle man bara göra om det började blåsa. Det är farligt att få sand i näsan när man sover. Sanda mina ord.

Skarvade lite. Reseledaren hade bara sett några skalbaggar och en fågel under den tid hon varit där. Hon sa visserligen inte hur länge hon varit i Oman.

Öknen heter Empty Quarter, och den var verkligen ödslig. Inte en löpare så långt ögat kunde se.

Fast en hade jag i alla fall sett, någon timme tidigare.

Och en till.

Och en kamel.

Empty Quarter kändes verkligen långtbortfrånstan. Det brukar vara +59 C här på sommaren. Fast decembernatten var icke lika ljum. 4 C, och tänderna skallrade under Orions bälte. Skallrade under andra stjärnbilder också.

Det var varmare på dagen, på beachen utanför Salalah.

En dag springer barnen ifrån en. Men inte än inte.

Om omanierna har tomtar på loftet? Nä, bara i baren:

Nu dags för hårdträning. Julruscher …

Insallah,

/G

Eller Stille-ben i Oman:

Men var är fötterna då? Jo dom är ju här:

Arma fötter. Överkokta. 32 C … i skuggan. Hjärtat fick också knega hårt. Vardådå?

Jo, men här:

En strand i Oman. Vid Arabiska havet. Ungefär här:

Jag vet, Gammelgarmin är inte mycket för extravagaser. Men det var faktiskt närmare vattnet än så. Så här nära var det:

Ser jag lite mosig ut beror det på att motvinden tagit sats ända från Kalahariöknen och det var ungefär som att springa med huvudet i en brödrost. Som jag inbillar mig att det är att springa med huvudet i en brödrost. Har aldrig testat det. Man borde kanske haft marmelad på näsan?

God Jul på er allesamman. Den ska visst vara fram till påska …

Sparade dojor i morse. Körde barfota. Nike Extra Air?

Solen just upp över Salalah beach, två mil lång. Öde, förutom några hägrar. Långa loja vågor över sanden. Början på ebb.

Tog ett tag att åka hit. Upp halv tre på morgonen, flyget iväg sex. Tekniska problem under mellanlandning på Cypern, vänta extra 90 min. Tjoho. Framme runt sju på kvällen. Inget jämfört med Jojjes Konaresa, men då slapp han också tre blöjbyten, varav två seriösa.

Byta fulladdad blöja på flygtoa! Hallå Bragdjuryn, hör ni mig?

I går var det Lucia. Flöt i Indiska Oceanen och sjöng med dotter L, ”Naaattten går tuunga fjääääät”, kändes helt ok, även om julstämningen inte riktigt ville infinna sig.

50 min barfotalöpning, lite blåsvaring på båda stortårna. Smällar man får ta.

Runt 24 C i havet, och 30 C i luften fram mot lunch. En riktig svetslåga däruppe, vidbränd skult trots solskyddsfaktor 30. Men man uthärdar.

Här vilar dotter L ut efter Lucia.

Här laddar hon upp, lite bitter på kvinnosynen i Oman:

… som inte riktigt är helt up to date med den därhemma …

Nu frukost. /to be continued …

Onsdag kväll. Vad är det som trummar så? Stora Bocken Bruse?

Nä, trumbandet. Trum, trum, trum … i 4.30 fart. Got the beat. Men måste erkännas, lite saggigt den här kvällen. Robyn sjunger i hörlurarna, men det känns ändå inte riktigt bra. För lite sol, förmodligen. För lite D-vitamin. 15 sega km.

Tur man tömde spargrisen i söndags. För en väldigt mycket Sista-Minuten. För en väldigt mycket Resa för slantarna.

Here We Come, Oman! Bye bye Norden, bye bye dagis. Man tar med sig snoret dit man kommer.

Amen, Oman? Va f-n ligger det? Var det inte där Ture Sventon köpte mattor? Och väl en flygande?

Inte helt säker på det. Men långt borta är det. Kameler och öknar och män i kaftaner. Kvinnor i burka. Och en Sultan.

Mycket hav. Indiska Oceanen. Inga hajar där längre dock. De har simmat in i Röda havet. Mer mat där (knack, knack i trä, inte skämta om sådana saker).

Ska bli strandlöpning. Kanske lite ökenlöpning. Positivt sett. Ska bli lite D-vitaminuppladdning, ska bli lite jobba. Under en palm.

 Flyget lättar söndag morgon. Så här ser stranden ut:

Så här ser stranden ut, på kvällen. När man kvällslöper …

Undrar om dom firar Lucia i Oman? Skulle inte tro det.

Det är smällar man får ta.

På återseende!

Det var i går det. Man helgade sabbaten. Vilade blogg … i soffan. Fast först efter 15 km på rullband. Kanske inte helt helgande av helgen? Vad säger Bibeln? Får löpare springa på söndagar. Springa till kyrkan? Springa runt kyrkogården? Som kanadensare, Ed någonting, som klocka sub 3 som 70-åring. Han tränade 3 mil varje dag runt en kyrkogård. 800m var visst varje varv. Starkt pannben där.

Själv den här söndagen inget märkvärdigt. Segt upp på bandet, julfest kvar i kroppen, senapen var nog i starkaste laget. För att inte tala om sillspadet. Snapsen dock perfekt.

Långsamt upp i varv, enligt devisen vuxna män ska skynda långsamt. Efter 2 km upp i 4.30 fart, och där stannade jag till 13. Blängde i spegeln framför, viss alienation. Vem är det där, egentligen? Blott en jäst i verkligheten, inför stundande julbak …

Därefter 4.15, och 4.00, och i mål. Och man kunde kryssa av ännu en löpardag i kalendern.

F ö, det börjar dra ihop sig: