Snart dags för kortbrallor. Bäst passa på. Snart kan det vara försent. Snart kan det vara Icebugs året om. När det börjar plaska om polerna:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/smaltvatten-fran-ishavet-riskerar-stora-havsstrommen

En ny pool:

Svårt väva samma vardag och träning? Testa dom här:

Finns på nätet!

Vaknar. Sol genom gardinerna. Vill upp och springa.

Äter gröt. Vill springa.

Går ut genom dörren. Vill springa.

Sitter på bussen. Vill springa.

Hamnar på kontoret. Vill springa.

Det är Springtime, ta mig faen!

Om några dagar kommer Djurgården se ut såhär:

I alla fall på ett ungefär ….

Ut före frukost, innan Earl Grey. Into The Early Grey.

Lite fuffens här, är ingen tedrickare, mera åt nezkaffe med socker-hållet. Men lät ju lite snyggt. Lite som titeln på någon amerikansk generationsroman. Och litterär frihet och allt. Så, Into The Early Grey.

Brorsan hade lovat sol och 17 grader varmt till helgen, men han är visst inte bättre än SMHI.

Benen fortfarande i någon slags maratonchock. Man försöker dra på gasen, men inget händer. Som på den tiden man hade moppe, och man drog på gasen, och det bara gurglade till med ett elakt ljud  i förgasaren. Eller om det var i munstycket. Det ställbara. Och man hängde på sidan och skruvade och skruvade för att få tonen rätt. Det fick man sällan.

Själv har jag ju inget ställbart munstycke inopererat. Så bara ta det som det kommer.

17 km, lätt lufsande, med någon enstaka fartökning (i nerförsbackar). Kravlös löpning. Bara skönt röra på benen. Torrt nu på Djurgården. Blåsigt, men inte kallt.

En fin morgon, trots allt.

Early Grey:

Ny byline, nytt liv?

Kanske, kanske inte. Men känner i alla fall kroppen börjar återuppstå efter äventyret i Jerusalem. Hemma igen och sköna isvindar och blåsregn. Man vet inte hur bra man har det hemma förrän man varit borta ett tag.

Två maror inom loppet av tre veckor, det var en ny upplevelse. Jag vet, det finns dom som sprungit över kontinenter, det finns dom som sprungit en mara om dagen i ett år. Själv räknar jag mig dock till skaran av de alldeles vanliga dödliga. Och som en vanlig dödlig kändes det rätt stort att det faktiskt gick så bra som det gick.

Det gav också en känsla av att allt är möjligt. Någon slags tröskel som passerats, en vägg som gåtts igenom. En mara? Ja, vad faen, kör bara kör ….

Och för de som är roade av sådant, finns det ett alldeles underbart litet replikskifte i kulturdelen av dagens SvD (jag läser Aftonbladet på e m) mellan en ursinnig Lars Gustafsson, poet och författare, som i sin senaste bok bollade med en massa matematiska formler, och därefter blev recenserad av poeten och docenten i matematik, Helena Granström, som på ett snyggt sätt förklarade att hrn Gustafsson vad gäller matematiken, uppenbarligen inte hade en susning om vad han talade om. Gustafsson refererade då till matematisk expertis som inte hittat några fel i hans resonemang, och bad recensenten om exempel, om icke var nog recensentens dagar räknade som recensent.

Och Granström svarade. Fullkomligt obegripligt, och alldeles underbart. Matematiskt språk ger mig alltid känslan att allting faktiskt är möjligt. Bortom det obegripliga, nya världar att upptäcka.

Granström hade i sin tur tillkallat några docenter i matematik som stöd. Mycket spännande. Fortsättning följer, hoppas jag.

Ja, och väl hemma igen, hämtade jag ut de här godingarna. Mizuno Wave Elixir 6. Och nej, jag är icke sponsrad. Dojorna har jag köpt själv, som en alldeles vanlig dödlig. Provkörning om c a en timme. Lugnt tempo, med tankarna åt det matematiska hållet.

Det blev en sväng till Döda Havet också.

Så här glad kan man vara i Döda havet:

Var inte lika glad någon minut senare när jag fick en droppe av Döda Havet i ögat. Då fick man känna att man levde. Rena syran. Fick stoppa ett finger i munnen och gnida rent med saliv.

Ett märkligt hav, Döda Havet. Ser ut som ett hav, men inga fiskar, inga växter, och ett vatten man inte kan simma i. Och botten stenhård, som stalakit. Stelnat salt. Lite läskigt, faktiskt. Fick en droppe i munnen också. Smakade gift. Fick känslan av att befinna mig på en annan planet. En omänsklig sådan.

Det skulle i alla fall vara bra att doppa maratonlåren i detta hav. Havet skulle påskynda läkeprocessen, menade en guru på ett närliggande spa. Gyttja med mycket mineraler kunde man också köpa, i fina förpackningar. Ganska så dyra. Här gör man guld av dy, det är rena alkemin.

Och så for vi tillbaka till Tel Aviv. I morgon bitti ska jag gå upp tidigt och springa på strandpromenaden, mycket försiktigt. Låren känns bättre, kanske Döda Havets förtjänst, kanske inte, vill säga adjö till Tel Aviv med en liten runda. Och sedan avsluta med ett dopp i Medelhavet, ett betydligt trevligare hav än det döda.

Man kan lätt vänja sig vid Tel Aviv.

Alla människor borde få bo vid ett hav. Alla människor borde få springa längs ett hav.

Det blir man lycklig av.

Sabbat här i Jerusalem. Lugnt och stilla. Till och med hissarna är koscher. Under sabbaten får man inte trycka på hissknapparna. En hiss här på hotellet stannar på varje jämn våning. En annan på varannan. Lyckligtvis finns det en hiss för hedningar också.

Loppet då? Svinkallt på morgonen. Plockade av mig kläderna fem minuter innan start. Upptäckte att starten inte var där jag trodde den skulle vara. Fick tokspringa till starten. Missade ändå med två minuter. Alldeles tomt när jag kom fram. Sen kom jag på att jag inte kommit hit för att ha bråttom. Så då tog jag det lugnt.

Rullade på nerför någon kilometer. Ja, det var lite uppför också. Rullade förbi en och annan löpare. Och sen gick det uppför, och sen gick det nerför, och uppför igen. 5 km markeringen låg ungefär vid 28 km markeringen, och efter någon kilometer tokbacke.

Blir ju kul när man kommer hit igen, tänkte jag. Positivt.

Sen tittade solen fram, och fingrarna började tina upp.

En utmanande bana, stod det i programmet. Och en utmanande bana var det. Tror inte det var någon egentlig plattlöpning någonstans. Ett stim av abborbackar. Och samtidigt en fantastiskt fin bana. Många berg, och utsikten blir därefter.

Kom i mål på runt 3.34, ungefär 25 minuter långsammare än i Barcelona för tre veckor sedan. Det säger väl en del om banan, samtidigt pressade jag inte på. Benen kändes helt ok. HYfsat med publik, många mycket unga män och kvinnor med k-pistar hängande över axeln. Inga leksaker där inte.

Deltagarna mycket utspridda efter ett tag. Tror det kom runt 1500 till start i fullmaran, betydlgt mer i halvmaran. Vid 25 km hörde jag snabba steg bakom ryggen. Tre kenyaner, tror det var tättrion i halvmaran. Kände ingen omedelbar lust att hänga på.

Blir längre rapport i RW no 5.

Nu, mot Döda Havet. Testa springa utan wetwest. Running like a cork!

Shalom!

Det regnar, det blåser.

Det blir bättre i morgon, säger min guide Eli, och viftar med händerna mot himlen. Han har bett en bön. Sen får man se. Det är inte alltid det fungerar.

I går var alla goda makter frånvarande.

En kvinna dog, 50 skadade. Det var ingen självbombare. Någon hade placerat ut en vaska med 1 kilo sprängmedel, full med spikar och annat järn som kan slita en kropp i stycken. När två bussar stod nära väskan, tryckte denne någon på en fjärrkontroll och väskan exploderade. Världen är galen.

Men loppet blir av. 2000 poliser håller koll.

Träffade en löpare från Jerusalem, som sprungit maran på 2.32. Han sa han hoppades gå under tre timmar.

Med andra ord. Riktigt tuff bana. Aborrbacken gånger tio. Det vill säga, Via Dolorosa. Smärtans väg.

Fortsättning följer ….

En bomb har smällt av i Jerusalem. En självmordsbombare. 20 människor skadade eller döda.

Vet inte vad det innebär för Jerusalem Marathon. Spänningen stiger.

Min guide Eli, gammal infanteriofficer, slår ut uppgivet med händerna. Allt för många här, på båda sidor, vill ha krig. Det kommer inte att bli fred under min livstid, säger Eli, 68.

Nu, mot Jerusalem. Rapoort följer.

Flyget landade i Tel Aviv, så det blev en dag där också.

Det var helt ok. Sjurätters middag på kvällen, någon slags israeliska tapas. Chauffören drack lika mycket vin som jag. Sen körde han mig hem.

Sista frågan på matteprovet: Hur mycket drack chauffören då?

Kom i alla fall upp fint på morgonen. 8 km lugn jogg på strandpromenaden. Som alltså går längs Medelhavet. Och så hopp i havet, med en temperatur som i Östersjön i början av juli.

Friskt.

Efteråt vilade jag fötterna vid restaurang La Mer. Viktigt vila fötterna nu. Är ju en mara på fredag i Jerusalem. Känns som benen är på väg tillbaka efter Barcelona.

Innan jag vilade åt jag lunch. Fick en känsla av att det är ganska mycket amerikanska influenser här i Israel. Så här mycket har nog Åkesson aldrig käkat till lunch. Inte jag heller. Det blev lite över, måste erkännas. Fast ölen slank ner utan problem.

Blir man sugen på apelsiner, finns det gott om sådana i Tel Aviv.

Det är väl så här Åkesson brukar göra. Ser jag lite allvarlig ut så beror det nog på solen. Stark som attan, svider starkt i skinnet. Men man kämpar på …

Shalom på ett tag.

Pling i datorn, och där kom biljetterna. Åker på tisdag, loppet går på fredag, tidigt.

Tydligen har jag varit lite missinformerad. Trodde det skulle vara 13-16 C. Men i dagsläget är temperaturen 23-28 C. Vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Det lär bli en svettig mara. Samtidigt, i morse var det långkalsongerna på igen. I går kväll var det snörapport på Väderleken i TV. Vet inte varför det kallas väderlek. Väder är verkligen ingen lek. Möjligen i så fall en allvarsam sådan. Ett romanuppslag? Den allvarsamma väderleken.

Hörde jag Hjalmar Söderberg rotera ett varv i sin grav?

Högsommarvärme alltså i Jerusalem. Antar det är smällar man får ta. Och banprofilen ser ut ungefär som 14 gånger terrängspåret i Lilljanskogen. Känner det kommer att bli en mara av rent bibliska proportioner. Sätter mitt hopp till högre makter. Förlåt, en högre makt. Eller två.

Allah eller Jehova, kan behöva hjälp av båda.. De får dra mig i varsin arm ….

eller så rycker den här killen in:

On the move again. 18 km fartlek tidigt i morse. Ryggen kändes bra. Höll den rak. Det är så den ska vara. Ryggen ska vara rak när man går genom tillvaron. När man springer genom tillvaron. Otroligt skönt springa igen. Kroppens alla celler ba´, heja heja!

Lår och vader hade dock inte glömt bort maran för tio dagar sedan. En mara sitter i ett bra tag. Ryggen ännu bättre efter löpningen.

Och i dag S:t Patricks day. Nog inte många irländare som är ute och springer idag. Nog många irländare som sitter på puben idag. I gröna hattar.

Det finns en Irish Pub i Monte Gorde. Hade jag varit där, hade jag gått dit. För en After Intervall.

Men hemma också bra. Djurgården spöa Luleå med 2-0. Börjar lukta bragdguld. Minst.

Och kanske SM-guld. Minns var ni läste det först!