#waybackto100miles Pannbenstest
Det är viktigt att lyssna på kroppen. Den senaste tiden har jag i stort sett tränat helt utan vare sig strukturerad plan och utan att mäta kvantifierbart. Inget på armen alltså. Förutom under Workout Åre då jag testade en riktigt cool klocka. Mer om det i ett annat inlägg.
Jag motionerar så mycket så jag behöver inte oroa mig för att inte få till rörelse men ska man springa 16 mil så behövs träning.
Träning kräver fokus och jag har varit helt uppe i att jobba, planera bröllop och Tjejmarathon.
Men nu var det liksom dags. Redan igår var det dags men jag bara orkade inte springa hem 35 km på Roslagsleden från våra vänner utan satt där och fikade och hade trevligt istället och mös med mina tjejer hemma. Värt val.
Men i dag var det dags. Och dags för kalas. Ville inte gå upp för tidigt för behöver min sömn så det fick bli delat i två.
Förbereda så mycket det gick igårkvälll. Blåsa ”balonner” som lilla tjejen säger. Packa godispåsar (jag lägger inte så mycket godis men har gett up på att ge nötter och torkad frukt efter blickarna tidigare år).
14 km på morgonen. Hem. Snabb dusch. Fixa allt med hjälp av mannen. Klä ut sig till pirat (mannen var ballerina). Ut i parken. 10 kids. All in kalas. Gick dessutom in en stund så kaos i vår förhållandevis lilla lägenhet.
Städa och röja. Sätta sig en minut bara för att göra det extra tufft att sticka ut igen. Men var faktiskt sugen och pigg. Tro f** det med magen full av kalassocker.
Körde Extremen i Ursvik med dit och hemjogg. Så skönt att den känns helt ok nu. Så skönt att känna hur steget ”satt” och höll hela vägen Så jäkla skönt att känna att även om jag är låååångt ifrån ultraform så är pannbenet, fokuset och suget tillbaka. Och har jag det på plats så löser sig resten. Hej sommar 2016 det kommer bli många mil.
Jag hann springa och klura på ett träningsupplägg inför Black River Run också som jag ska skriva om senare.
