Ett missförstånd- helt och håller mitt, gjorde att jag var iskall i hjärtat idag ett tag. Och det reddes ut för att den inblandande är klok och vettig ;), tack fina du!
Men sen dess har jag funderat.
Livet som vi i den här generationen lever det gör att vi korsar en otrolig massa människors väg. Fysiskt men även via alla de sociala medier vi kan använda. Det tar en millisekund att klicka ”gilla” och ge en tumme upp på Facebook och Twitter. Bakom- en riktig person förstås men visst kan det bli lite slit-o-släng med kommentarer, både positiva och negativa. Jag är guilty as charged! Sociala medier är ett sätt att bota den FOMO – fear of missing out jag får ibland. Jag är hemma många kvällar själv, är nyfiken av mig och vill gärna uppmuntra, heja, fråga, tala om. C’est moi!
Men när det händer något, då smalnar fältet av drastiskt. Då gäller det att veta vilka som står där, redo att bära dig. Jag har ju rasat ihop både för nästan exakt två år sen och sen för lite mer än ett år sen. Då fanns de där, mina närmsta vänner. Och det är inget jag inte släpper om de skulle behöva mig. Finns inget viktigare.
För när skit händer, och det gör det, så gäller det att veta vad som är viktigt. Vilka man kan lita på.
Vänner är kanske inte de som alltid håller med heller. Min fina vän H brukar säga när hon ska ifrågasätta mig: Tough love. Och då vet man att det är med kärlek och omtanke som man inte bara säger ”heja” ”gilla” och ”go!”. Det är bara riktiga vänner som kan göra det. De har passerkort för att göra kärleksfulla personangrepp.
Det har inte de som inte känner varann. Det har inte de som bara ogillar en åsikt eller en ståndpunkt.
Om vi ska ha kloka, intressanta, innehållsrika bloggar, forum, flöden, feeds i vår mediala värld så måste vi lära oss att separera åsikt från person. Att ifrågasätta ståndpunkt inte intelligens eller personvärde.
Att respektera meningsskiljaktigheter och separera dem från personangrepp.
Jag lovar att göra mitt allra bästa. Hoppas du är med mig.
Så diskuterar vi vidare, hejar, peppar, gillar, frågar, undrar och talar om.
Och ses på riktigt ibland!
Här är två som får mitt hjärta att slå och min ryggrad att stärkas och som jag självklart släpper allt för:

Sådär. Nästa inlägg ska handla om hur jag ska träna för att springa 16 mil.