Time Out
Egentligen skulle jag inte varit här. Eller så skulle jag vara precis just här. Hemma ikväll.
Eller här alltså, där jag bor just nu. På den här ytan jag har lån på. Där saker står som jag äger. Som står där bara för att jag försöker vara en bra förälder.
Mitt barn är mitt ankare. Jag hade inte varit i Stockholm, förmodligen inte i Sverige om det inte var för henne.
Men, ändå. Vem vet.
Jag hittar hjortron i frysen som jag skulle äta vid ett speciellt tillfälle och det är idag. Det är nu. Det är ett sånt där vägskäl igen. Jag låter musiken bli en guide på en tidsresa där Liz Phair tar mig till 1998, Eskobar till 2001, Michael Franti till 2004 och Anna Ternheim tar mig till jämtländska vidder 2007. Och till 15 februari 2012.
2012 var året då jag siktade mot fler stjärnor men samtidigt rasade himlen ned i min famn. Fler vägar byggdes men flera krackelerade och fick stängas av. Året då solen sken starkare men flera mörka moln täckte himlen.
Året då hjärtat slog jämnare än någongång tidigare. Snabbare och långsammare. Men suttit uppe i halsgropen igen för länge.
I övrigt känns mycket på plats. Enligt den norm jag växt upp med. Jobb, bostad, bil, barn. Fritidsintressen, underbara vänner. Meningsfullhet. Check på det. Känns som jag vet vad 2013 bjuder på. Vad jag ska göra. Känns bra i mammahjärtat. I mammasjälen.
Den andra delen av mig har varit för still nu. För länge. Nomaden vill iväg. Världen kallar. Vill packa ryggsäck och vara på väg. Se nytt. Vill bort från rutinen. Förut reste jag ifrån problemen och så kom de efter mig. Nu har jag brotttats med dem. Jag springer inte ifrån saker längre. Jag springer till glädje. Men springa iväg ligger fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Det ger en oro i själen att vara still. Jag har varit i Stockholm i snart 4 år och det är det längsta jag varit still på en plats sen jag tog studenten och drog till Isle of Man.
Jag har en dröm som upprepar sig vareviga vecka:
Jag är i Australien. Jag har min surfbräda i ett garage (det är på riktigt, den har varit där tills min kompis sålde den för något år sen). Jag vill till Watego’s Beach som är min favoritstrand. ”The swell” är bra och det är en sån där mulen mysig dag med lite skum i vågorna som jag älskar. Men jag får inte tag på brädan. Och jag ska med ett flyg till Sverige i Brisbane om några timmar och vet inte hur jag ska ta mig dit.
Den här drömmen. Om och om igen. Vecka ut och vecka in. Vad betyder den? Innan jag tog körkort drömde jag ofta att jag satt i en rusande bil jag inte kunde manövrera. Den drömmen försvann när jag körde upp. Vad är det jag ska göra?
Jag letar efter en sanning att stämpla kroppen med. Rista med svart färg för evigt på armen. Som en mental krycka. En spark i baken varje dag. Letar efter något som är fast. Beständigt. Men inget är för evigt. Inget verkar vara att lita på.
Två saker jag tror på: Förändring. Och att leva och ge av hela sitt hjärta.











