Tacksam #Workoutare

Ja så skulle man kunna sammanfatta min och Magnus rektur upp på skutan igår. Vi fuskade och tog bilen till Fjällgården och började sen knata uppför. Det var ett tag sen vi sågs så vi hade massor att prata om. Solen strålade.

Jag är för femte gången tror jag en så lyckligt lottad instruktör på WorkoutÅre och för fjärde året är det en topptur på söndagens förmiddag. Jag och Magnus har genomfört två Skutantoppturer ihop, förra året var det för dåligt väder men de hade lika kul för det. Jag var nästan i 9e månaden då så njöt av spa och föreläsningar istället.

I år har jag även två löpteknikklasser. Det ska bli fantastiskt roligt!

Det är sjukt mycket snö kvar. Sjukt mycket. Vi vek av på sommarleden vid bergsstationen av Fjällgårdens nya lift..fjällgårdsexpressen eller något heter den och pulsade nästan direkt. Ibland höll det. Ibland gick vi igenom. Det var fantastiskt vackert, men uj så kallt om tårna! Som tur var är Matthew på Falke häruppe och ska fixa ett par yllestrumpor till mig för det tog jag inte med.

Med någon 100de stigmeter kvar var det ett rejält kallt vinterlandskap. Men nästan vindstilla.

För andra gången mötte vi på förvånade skidåkare på toppen som undrade var våra skidor var.

Utförslöpningen blev inte riktigt som vi tänkt. Man brakade igenom snön rätt bra så vi fick ta det lugnt på skrå först men sen tog vi transportvägar.

Det blev en riktigt fin och solig tur och jag ser så fram emot söndagen, och hela helgen för den delen!

---

För mig är det stor skillnad på att träna och på att röra på sig. Ibland tränar jag när jag springer men oftast är jag bara ute och rör på mig för att må bra. Jag har ett stillasittande jobb och jag älskar att vara i naturen och löpningen är ett enkelt och smidigt sätt att rensa skallen och få uppleva just naturen- och massor av endorfiner!

Jag har funderat mycket på mitt förhållningssätt till löpning den senaste tiden. Både utifrån min egen löpning, men även som löpcoach. Vad vill jag förmedla? Vad är min nisch?

Jag gillar inte att komma med ursäkter för att saker inte blir som man tänkt. Men ibland händer det saker på vägen och man lär sig saker som gör att man omprioriterar.

Jag hade nog tänkt träna betydligt mer än jag har den här våren. Flera gånger har jag haft idéer om ganska strukturerade pass i huvudet men benen har styrts mot skogen och jag har bara tassat runt och myst.  Jag har på grund av annat inte orkat lägga den energin och dessutom tog det ett tag innan mina nervinklämningar tillät att jag sprang på. När jag väl nu är fysiskt redo att satsa på är det mentala på en helt annan plats. Jag tror, långsiktigt, på en mycket bättre plats.

Jag har börjat tänka på mig själv som en springande människa och ser fram emot att ta den approachen längre och djupare in i vardagen. Springa mer helt enkelt. Inte snabbare kanske. Men låta löpningen bli ett tillstånd som är betydligt lättare att glida in i än det abrupta fyrkantiga i planerade träningspass. Springa lite hit, springa lite dit. Springa och ta möten med folk som kan hantera träningskläder. Och som jag skrivit tidigare- springa till och från jobbet.

Ja, jag vill utmana mig själv med mätbara mål inom både ultra och kanske försöka springa ett maraton lite fort, men när jag tänker på terränglopp så tänker jag nästan enkom på upplevelsen, fantastiska vyer och mycket lite på skenande mjölksyra.

Rent coachmässigt så har jag börjat bli bättre på att ta referenser på grupper och personer jag coachat och det har för det första varit en rejäl ego-boost men jag har också tänkt till framgent på vad jag vill ha som fokus i mitt coachande.

Jag tror defintivt vi är born to run. Men vi måste bli re-born för vår vardag stödjer för de flesta inte en löpande kropp.Och det är en djungel med både råd och skor därute som kan bli rörig att förhålla sig till.

Jag älskar och brinner för löpningens enkelhet, möjligheten till naturupplevelser, och att hjälpa folk våga sig utanför asfalt och längre. Jag har inte riktat in mig på att hjälpa folk klippa milen på under 40. Jag riktar in mig på terräng och längre distanser.

Jag blir bättre på att coacha det jag själv utför- förstås! Lika viktigt är att stötta de hälsosamma valen, där löpning ibland är hälsa, och ibland är det motsatta.

Rörelseglädje, naturupplevelse, känna sig stark, enkelthet. Sånt. Massor av sånt redan i helgen!

Här kom jag på att jag glömt låsa bilen nere vid Fjällgården (Åre). Nej, jag sprang inte ned och låste den.

---

Maj. Var tog den månaden vägen? Swosch sa det bara. Jag har tampats med allergi, inte tränat som jag tänkt, det har hänt saker och det är mycket oklarheter på jobbfronten för mig så fokus har liksom varit på annat. Jag och bästmannen har båda jobbat halvtid så pusslat med barnvakter för bebisen och jag avskyr ju stress så har skalat bort och backat från massa saker. Och haft det väldigt bra helt enkelt.

I juni är det bara jag som jobbar, har inte så mycket att göra på jobbet (även om jag jobbar så att jag drar igång saker men det kommer jag inte göra så mycket i juni).

N är hemma och jag ser fram emot en väldigt rolig månad med luft i kalendern! Det är Tjejmarathon 14 juni och då reser jag bort från Lillspark för första gången i två nätter och kombinerar det med Foo Fighters konsert i Gbg. LÄNGTAR!

Jag ska ta tag i min träning igen. Jag har en bra grundnivå nu, är stark i kroppen men har förhållandevis värdelös ”maxfart”. Min bekväma fart och min snabba fart ligger väldigt nära varandra.

Jag har fått erbjudandet av Aktivitus att göra tester hos dem och ser verkligen fram emot det. Testa syreupptag, laktat, fettprocent och annat skojs. Rapport kommer förstås på det !

Jag ska göra iordning min räcercykel. Och cykla. På Ekerö. Tyvärr kan jag inte laga punka så bra att N är pappaledig och kan rycka ut och hämta cykeln (jag låser den och springer till jobbet) om den punkar sig.

Jag ska också simma öppet vatten. Jag har inte gjort det på två år och kan räkna antalet gånger jag simmat ”OW” på två händers fingrar men jag är så sugen på att testa en swimruntävling och då är det nog bra att ha simmat iallafall en gång.

Mitt SLkort går ut den 3e juni och jag tänkte transportlöpa till och från jobbet varje dag. Bold statement! Det kommer nog inte gå precis varje dag men jag ska försöka.  Jag kommer få ta lite sociala träffar i träningskläder och hoppas det är ok. Det är 6,5 km närmaste vägen enkel väg. Det går att varirera till tusen: springa via Pampas, springa via Hagaparken och så vidare. Det kommer ett inlägg på transportlöpning snart- lovar!

Jag ska äta mycket jordgubbar- mycket mer än förra sommaren då jag ammade. Mycket ägg också.

Jag kommer leda ett rörlighetspass och föreläsa om kost för prestation på Workout Åre Outdoor i Stockholm. Kom dit vetja! Det kommer bli en toppendag.

Och så ska jag springa preimärultrasträckan på Stockholm Trail som en del av CrossNaturelaget. Det här hade jag ju tänkt träna ordentligt för först men det får bli ett rejält tufft långpass helt enkelt. Jag kommer inte hinna igång så ordentligt inför det.

Dessutom göra massa roliga saker med barnen, men der handlar ju inte den här bloggen om.

Men nu är nu och vi är på väg till Åre för Workout Åre där jag har med familjen för första gången. Det blir lite annorlunda vistelse den här gången med mer rutschkana och kryp på golvet. Jag leder tre pass och imorgon ska jag och Magnus reka toppturen på Skutan. Yes- vantar och mössa är med!

Vad ser du fram emot just nu?

Sist vi var i Åre. Båda tjejerna har växt så mycket sen dess. Den resan är den häftigaste av dem alla!

---

Vad hälsa är är individuellt. Men som jag varit inne på tidigare, att bara fokusera på sin egen hälsa blir för många en ond cirkel. 

Jag tror man kommer platåa till slut när det bara handlar om me, myself and I. Jag tror den ökande psykiska ohälsan bland många hänger ihop med den på flera fronter ohälsosamma individualiseringstrend vi har i samhället där många lägger för mycket energi på att liksom manifestera sitt eget varumärke. Massa tid på yta. Massa tid på att vara saker snarare än  att göra. Lyfta fram detta ihåliga vara i diverse sociala medier genom hur man klär sig och var man äter osv. Som att köpa kaffe. Jag vill ha en vanlig svart kaffe men det heter på många ställen ”lungo” tror jag. Eller ”americano” eller något. Allt ska paketeras och manifesteras. Man luras lätt att känna att man tar ställning i alla val man gör. Att man liksom blir något enkom av sina val. Vegan för att man väljer vegetariskt.

Men till saken! Att ingå i ett sammanhang. Att, när man har det tillräckligt bra, hjälpa andra- det tror jag de flesta kan skriva under på att de mår bra av. Riktigt bra!

Ett företag som tagit fasta på just omtanke är Bostads AB Mimer i Västerås. Det har de med i sina kärnvärden och i fredags fick jag vara med dem på deras friluftsdag där de verkligen gjorde bra och goda saker.

Så enkelt, så bra, så genialiskt!

Efter en enkel grillunch ute fick alla runt 1,5 timme på sig att motionera på valfritt sätt: Gå, springa eller faktiskt fågelskåda. Jag och deras controller Petra som tog initiativet och kontaktade mig tog en väldigt kuperad promenix och pratade om allt mellan himmel och löparskor.

På Björnö där de höll till utanför Västerås finns nämigen jättefina motionsspår på de vanliga kilometerdistanserna: 2,5, 5, 10 km. Alla ansvarade för att hålla koll på antalet avverkade kilometer.

Klockan 14.00 samlades alla inne på konferensanläggningen vid fiket och jag höll en föreläsning om Panzisjukhuset och Tjejmarathon samt om hållbar hälsa.

För varje kilometer som medarbetarna avverkade donerar Mimer 20 kr till vår insamling till Maison Dorcas på Panzisjukhuset. Alla skrev upp ”pinnar” med kilometer på ett stort block och det var fantastiskt värmande och rörande att se hur många staplar det blev. Alla kilometer man motionerade till fots den dagen räknades och jag vet att en herre knatade hemåt efteråt.

Mimer- så himla bra ni är! Vilken enkel men ändå fantastiskt bra grej att göra: Utomhus, motionerandes på valfri intensitet, tillsammans och för en väldigt god sak. Det landade på över 11 000 kr vilket är helt fantastiskt för de kvinnor och barn som vi kommer slussa pengarna direkt till. Jag både vill och vill inte varna för den här artikeln som belyser hur viktigt stöd är till den vårdande verksamhet Panzisjukhuset, Panzi Foundation och Maison Dorcas i deras regi bedriver.

Ni är en inspiration och jag hoppas så att andra företag också blir inspirerade och vill göra samma sak.

Jag bjuder på min tid och min föreläsning om ni skramlar kronor/kilometer. Låter det intressant? Kontakta mig på mailen ni hittar ovan till höger!

Tack igen Mimer för att jag fick komma till er och för alla viktiga medel ni samlade in. Det ska ni må riktigt bra över!

---

Man ska gräva där man står. Man ska ta itu med saker man är missnöjd med, oroas över, retar sig på. Men ibland kan man bara genom att ändra sitt perspektiv bli av med både orosmåln och irritationsmoment.

Man är oftast sin hårdaste kritiker. Och man dömer ingen annan lika hårt som sig själv. Man skulle aldrig kräva av någon annan det man kräver av sig själv.

Ibland är det bästa och enklaste man kan göra att låna någon annans perspektiv. Någon som har det betydligt värre.

Eller fundera på om det man kräver av sig själv, benchmarkar emot, är något man skulle kräva av någon annan?

Eller är problemet jag stressar över något jag bara har för att jag har det så bra? Är det egentligen en dold möjlighet jag kan tänka på i ett annat ljus?

Problem och hinder. Krav och press. Testa ett annat perspektiv!

 

---