Stockholmsvecka del 2-tester, tester, tester!

Jag är hemma. Hemflyttad på obestämd tid. Hemma i Norhyttan, Ludvika, hos mamma och pappa. Lite konstigt, men det känns bra. Det har alltid varit en dröm att få bo här. Älskar mitt Dalarna, träningen i finnmarksskogarna och folket.

Körde ett episkt pass med Ludvika Simsällskap i veckan. Jag hade distans på schemat och onsdag med gänget betyder passande nog också distans. Å det grövsta bör tilläggas. Min energi räcke ungefär till halva insimmet, sedan var den slut. Coach Magnus Engström surrade något om 7,5 km långt pass, men jag lyssnade inte. Ville inte veta. Tänkte att får jag ihop tusen meter får det duga.

Passet såg ut som följer:
10*100 m start 2:00 min sammansatt, teknik, arm, ben blandat (lycka till att köra 100 m ben på 2 min, jag kan det då inte utan att maxa)
3*1500 m (1:a fenor och paddlar sammansatt, 2:a 500-400-300-200-100 i progressiv fart (sista 100 i fart 5) fenor medley, 3:e sammansatt utan hjälpmedel)
1000 m avbad

Kul. Härdande. Många längder. När jag simmade bröst i medleysimmet (m fenor) så frågade gulliga Anna Miram vad jag höll på med, jag stod ju still?  Idag blev jag utskrattad av två fnissiga tjejer på bröstsimsövningrna. Jag förbättrar mig. Finslipar. Pressar mig. Blir härdad.

Jag får gott om bra sparring & med Magnus gapandes på kanten kan man aldrig fuska. Bra för mig. Imorgon väntar en skön laktatserie där jag brukar glänsa på slutet när ungdomarna har kraschlandat och kräkts för längesedan. Det märks ganska tydligt att jag är långdistansare.

Jag hoppas det här träningsblocket kommer att få fart på min simning så att simningen på Challange Phuket går lite bättre simmässigt än det gjort tidigare i år. Hoppas, hoppas.

Har även coachat min mamma och kusin lite nu när jag har tid och är hemma. Det är roligt att se dem från att ha varit fullständiga nybörjare, kan de nu (läs mamma för kusinvitamin har varit en fena på att simma sedan konstsimstiden back in the days, och ja, ALLA flickor simmade konstsim i Ludvika på 90-talet) simma 1500 m i ett sträck och tekniken börjar sitta. Skam den som ger sig hörni! Kan min mamma så kan NI lära er crawla!

Här kan ni läsa lite om mina crawltips på sidan marathon.se.

Simgänget i Ludvika Simsällskap. Flera av dem kommer kvala till SumSim Riks nästa helg. Det är jag övertygad om. Det ska vara kul att träna och gänget gör det alltid helhjärtat och stenhårt, trots det är aldrig ett gapflabb långt borta. Sådant gillar jag. Foto: MAgnus Engström (från upptrappningen till Ironman Barcelona för nu några veckor sedan).

Nu är den där härliga delen av hösten över vad det verkar och vädret börjar bli lika deppigt som en triathlet en vecka efter Kalmar Ironman. Jag har precis kommit igång med min träning efter Ironman Barcelona, har haft två slappa veckor med lite magsjuka och annat gött insprängt i ”vilan”.

Magsjuka är ju annars en triathlets bästa sjukdom då man brukar känna sig otroligt lätt och fin efter en sådan urmejsling. Den där viktnedgången brukar ju inte vara så långvarig men man kan ju hoppas att den håller i sig till Challenge Phuket i Thailand i slutet av november.

Fram till mitten av november är det full fräs med träningen och det är bara att bita i det sura äpplet att man valt att fortsätta tävla och inte ligga på sofflocket och käka chokladpraliner precis hela oktober/november. Med det väder som råder i Östersund blir man inte direkt jättesugen på 4 timmar distanscykling med tempohojen. Idag snöar det rikligt.

Gårdagen bjöd dock på ett fint och lätt distanspass cykling med några av Östersund triathlon/multisportprofiler. Riktigt trivsamt trots grisigt väder. Vad skönt det är med likasinnade knäppgökar!

Om en vecka tackar jag dock för mig, tar mina cyklar och flyttar söderöver. TIll Dalarna närmare bestämt och gör mig en egen träningsanläggning inomhus, i ett av mammas och pappas hus på går´n.’

Nu går jag i ide ett tag.

Vi hörs!

Regntunga skyar och distanspass med Kerry McGawley, Scott Cole, Ingrid Stengård, Carl Hellblom och vid kameran Hans Lundkvist.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg var jag på utbildning med Team Snabbare för några v sedan. Med på plats var löpteknikcoachen Fredrik Zillén som tittade lite extra på mig under löpövningarna.

Fredrik, den vänliga själen, hade även med mig i föreläsningsmaterialet som exempel på dålig löpteknik(?) och då främst pga tajt höftböjare som många triathleter lider av (kombinationen cykel+löp lirar inte alltid). Efter att jag blivit förnedrad inför hela hela åhörarskaran så gav Fredrik mig lite tips och ett experiment med en övning. Experimentet gick ut på att filma mitt löpsteg sedan köra rörlighetsövningar och stretch för höftböjaren  varje dag en hel vecka och sedan filma igen för att kolla vad som hänt. Inte mkt att förlora på ett sådant experiment så jag körde det slaviskt. Varje dag stretch. Även om jag glömt och kom på mig kl 22 när jag låg i sängen, så gick jag upp och gjorde min läxa.

Löpningen kändes bättre och bättre och i slutet av testveckan sprang jag mitt lugna lätta distanspass helt lätt och ledigt i 4:40-fart. Det är egentligen för snabbt men känslan var att service var det minsta ansträngande!!!! Ja, ni kan ju kolla själva! 

Nu nu vet jag ju att förändringar tar tid men jag tror stenhårt att detta kommer att vara lösningen på att springa snabbare för min del. Om det gett mer resultat och vad jag ska jobba vidare ska vi komma fram till den5 november då jag ska springa för löpguru Zillén igen. 

Här följer filmer, kommentarer och foton från Fredrik om hur det blivit att se ut efter en vecka med höftböjarstretch.

Före projekt höftböjarstretch såg det ut såhär. Lite som halta-Lotta som kommer springade med TV:n i famnen.

På den senaste filmen har jag en helt annan hållning som är betydligt mycket mer gynnsam för din löpekonomi på ett flertal olika punkter. Avslappnigen i överkroppen och benen är helt annan.

På bilden har Fredrik mätt vinkeln mellan mina lårben där jag tydligen gått från ca 58 till 78 grader. Det är en förbättring på 34,5 procent!

Nu ska man egentligen aldrig jämföra sig med andra löpare, speciellt inte på min nivå, då man alltid måste tillåta individuella skillnader menar Fredrik. Men bara för att det var kul kopierade Fredrik in en skärmdump på Mirinda Carfrea som springer ett hårt pass efter cykel på träning. Hon hade ju till exempel tredje bästa löptid i Kona förra året – oavsett kön. Hon spöade alla herrar på plats 1-5 på löpningen.

Börjar likna något va?!

Sedan 1 vecka befinner jag mig, som jag skrivit förut, i Dalaskogen för att träna det sista inför Ironman Barcelona. Alla ”jobbiga” pass är avverkade nu och kvar är bara några få, korta, koncisa pass för att toppa ytterligare. Kroppen har svarat enormt bra och jag känner en glöd i benen varje gång jag är ute och cyklar och springer. Att vädret varit top notch har ju inte gjort träningen sämre heller.

Simningen har också gått över förväntan men varit lite tuffare så jag deltagit på Ludvika Simsällskaps träningar under ledning av Magnus Engström. Måndagens 20*200 m var inte nådigt i det 5600 meter långa pass vi dunkade igenom. Resten av veckan har jag fått smakat på både fart 5 och ”over speed” under passen. Det har gett enormt mycket att simma med LSS och Magnus vakande öga på kanten hela tiden. Tekniken sitter, typ, och jag väntar nu på att armarna ska bli ordentligt utvilade också så ska nog även simningen sitta som ett smäck. LSS var idag i Mora och tävlade Dalamästerskapen och kammade hem hela 22 medaljer på 8 grenar. Inte illa pinkat för en liten by som Ludvika och dessutom med något nedtränade simmare!

Med mig vid min sida på alla pass har jag Simon Wahlström som puschar och pacear, vilken lyx att alltid få draghjälp och någon som sätter farten åt en. På dagens cykelpass kändes det som att jag hade min egen pacemaker.

Simon fick i måndags veta att han kvalat till VM i Motala 2015 och jag blev faktiskt lite avundsjuk. Jag vill ju också kvala! Vilka som har blivit uttagna i landslaget återstår dock att se. Resultaten från höstens Ironmantävlingar kommer nämligen också att vägas in. Vi som kämpar om platserna är 3 damer, 3 herrar och så 2 reserver i varje klass. Hoppas, hoppas på en plats i laget! Håll tummarna för mig!

I fredags gav jag en intervju för Tripodden men Per Törnkvist, i samma avsnitt som Camilla Lindholm och Lena Holmgren som ju också ska till Barcelona och köra en ironman. Ett Barcelonaavsnitt helt enkelt. Håll utkik på tripodden.se för release av det avsnittet.

För övrigt har det varit fullt sjå att hålla koll på alla Ironmantävlingar och lopp som kördes i helgen. Igår gick både Ironman Mallorca och Malaysia och Liningöloppet. De två förstnämnda med flera kompisar i startfältet. I varma Malaysia lyckades Patrik Nilsson kamma hem guldet och Fredrik Croneborg kom tvåa. Helt otroligt med två svenskar på pallen. Och extra kul att det var Patte som tog hem guldet. Patrik och jag delade ju lägenhet på träningslägret på Fuerteventura i vinter/våras och han har hela tiden haft så extremt mycket potential, men inte riktigt fått ut det. Nu äntligen fick han det och det ledde till guld. Måste vara legendariskt, jag menar hur många är det som vunnit en Ironman egentligen? Helt sjukt kul.

Mellan passen hänger vi mest på gården här i Norhyttan och spikar panel på huset, målar, letar svamp i skogen och rider häst. Vi har även satt upp en reflexbana för att kunna träna under dygnets mörka timmar. I Norhyttan blir det ganska mörkt när det blir kväll nämligen. Jävligt mörkt. Banan går varierande med lika delar på offroad, på stig och på grusväg och är lite trixig men det kommer bli grymt bra träning. Vi har dock inte orkat springa den. Att åka MTB/gå banan var jobbigt nog. En hel del kaffe går åt till dessa aktiviteter och man somnar som en stock på kvällen. Älskar att vara i Norhyttan. Speciellt när man kan få förstklassigt triathlonsällskap på alla pass. En till daglig aktivitet är stretch och rörlighetsträning av höftböjaren. Mer om den aktiviteten i nästa blogginlägg.

På onsdag drar vi!