Ja vad ska man säga? Ibland är inte benen med! Men allt annat var så underbart idag så vad gjorde väl det?!
Vaknade tidigt utsövd, var så glad över att ha Nicke med till starten och att vi skulle starta ihop på samma lopp! Kul!
Åkte med mina fina vänner och träffade fler på plats! Så kul! Även en bloggläsare- Anna- kom fram! Såg att det gick jättebra för dig! Grattis!
Ställde mig i 6-7 timmars fållan fast jag ju hade tänkt att sub 6 inte skulle vara några problem direkt. Jag hade ingen måltid, ingen direkt plan men vet att jag har bra kapacitet.
Men så fort vi började tugga uppför kände jag direkt att benen inte svarade. De surade och kändes ”darriga”.
Så jag rättade in mig i lämmeltåget uppför istället för att springa om och var inställd på att bryta i Ottsjö.
Allt kändes fel. Jag kände inte att jag skulle orka ta mig igenom 43 km över tre fjäll med de här benen. Dessutom var jag rädd för att snubbla och stuka något om jag sprang med sega ben och med en tiomils träningsvecka efteråt kändes det inte alls bra.
Mellan första stämplingen ned till Ottsjö var det som vanligt roligt att springa även om jag inte hade något tryck. Men jag ångrade skovalet- jag hade velat haft mina Inov-8 som jag tycker greppar bättre än de Dynafit jag hade. Dock är Dynafit stabilare och med mina snubbelfötter idag så var det kanske ett bra val.
Samtidigt var inte mitt hjärta heller riktigt i steget- det var hos Nicke som sprang någonstans bakom mig. Funderade på att vänta in honom men tänkte att jag gör det senare isåfall.
När jag svängde ut på grusvägen vid Värdshuset i Ottsjö spelade ett par ”Just idag är jag stark” på flöjt och fiol(?) och jag som tänkt bryta började skratta. Man kan inte bryta när någon peppar på blockflöjt! Jag såg molnen skingras och visste att det skulle bli en helt magisk dag på Ottfjället och bestämde att jag självklar skulle springa i mål! Jag är inte en DNFare! Och vad gjorde det om jag fick gå halva vägen?
Så jag stannade och kramade om lilla E, fikade ordentligt, joggade lugnt längs den enda asfaltssträckan i byn och hejade på alla jag kände och sen knatade jag hela nästa stigning.
Mellan Ottsjö och Hållfjället springer man med vacker utsikt och jag kom även ifatt Marie som jag hann prata lite med och glömde nästan bort att det var ett lopp jag var med på. Stundtals var det enormt geggigt och fötterna och knäna slets än hit än dit.
Väl framme i Nordbottnen vid 27 km med ungefär 800 stigmeter kvar träffade jag Linda som tvingats bryta. Sa att jag hade en skitdag och hon erbjöd mig skjuts hem men jag sa att jag tar mig runt iallafall. Sen började jag den beryktade stigningen. Det går inte att springa där. Det är galet brant men sen planar det ut lite. Något springa blev det inte idag dock. Jag gick hela vägen upp med korta avbrott för lite jogg.
Fikat vid stationen på Ottfjället är fantastiskt! Alla funktionärer är för övrigt fantastiska! Det var gott med lite kaffe.
Längs vägen peppade jag två tjejer som inte mådde så bra och stannade vid en kille som hade kramp. Tufft när det väl börjat krampa!
Om det var någon fördel med att ta det lugnt var det att jag hann prata med så många längs vägen och verkligen njuta av utsikten som idag var helt fantastiskt! Vissa dagar ser man inte långt alls!
Jag klämde lilltån mellan två vippande stenblock och hela resan utför var lite halvläskig eftersom jag nu är så medveten om mitt brytningsfel som gör att jag sätter fötterna lite fel. Men som förra året så sprang jag säkert om 5-10 pers för utför är verkligen lite för roligt!
Jag hade ingen koll på tiden längre och nu drog molnen in och jag var bara väldigt glad att jag lyckats övertala två sega ben att bära mig så långt, så brant med så gott humör. Den aspekten kändes stark. Jag var liksom pigg i huvudet och andning, bra i magen och kanske hade druckit lite lite bara. Allt ok utom benen alltså!
Speakern sa 6:38 eller något när jag stämplade in och i mål var också Nicke som brutit i Nordbottnen. Det var andra gången i hans liv han sprang längre än
20 km så att göra det med två fjäll och galen terräng inblandat räckte nog väl.
I mål blev det kramkalas med Cattis som sprungit korta banan, flera från Twitter och några hade gjort riktiga kanonlopp och det var så himla kul att höra och se hur glada de var så jag glömde bort mitt misslyckande. Både Vic och Cecilia från Tjejmaran gjorde dunderdebuttider på runt 7 timmar. Helena och Marlenefrån Arvidsjaur körde duo och var superglada. Gylle persade med 20
min, Lona tog en 13e plats och vann gjorde Kleist på nytt banrekord! Coyntha slipade också på sin tid.
Syster och mamma och förstås lilla E hämtade oss och det var skönt att komma hem och äta och duscha.
Idag mår jag förutom en öm lilltå (överkomligt!) helt ok. Fördelen med att inte gasa på är ju att det inte gör så ont dagen efter!
Tusen tack till Vertexgänget för ett superarrangemang i år igen! Nästa år är jag garanterat funktionär och massör igen!
